Engelsk sextiotalskärlek

Silvio Narizzanos ”Georgy Girl” kom 1966, men jag såg den aldrig då, möjligen på grund av dess osedvanligt fåniga svenska titel, ”Georgy – en ploygirl”.

Den är en av många filmer i en engelsk, vardagsrealistisk arbetarklasskildrande filmtradition; människor och miljöer är fint fångade i Ken Higgins’ svartvita foto. Men den spretar också åt andra håll, och jag skulle personligen inte vara benägen att ge den ett så högt betyg som jag har sett den få i dagstidningarna inför TV-sändningen.

I centrum för handlingen står 22-åriga Georgy (Georgina), väl spelad av Lynn Redgrave. Georgy jobbar med barn men ser inte ut att locka unga män till det som ibland leder till barn: hon lägger inte ner någon stor möda på hår och frisyr, och hennes kläder är inte direkt sextiotalistiskt moderiktiga.

Hon delar bostad med Meredith (Charlotte Rampling), som i alla dessa avseenden är hennes raka motsats. Meredith har en kille, Jos Jones (Alan Bates), som, till sin egen förvåning verkar det som, också känner sig en smula dragen till Georgy.

Men då går det som det understundom går: Meredith blir med barn, och Jos och hon beslutar sig för att gifta sig.

Georgy bryr sig mer om den gravida Meredith än vad barnets fader gör, och Meredith å sin sida blir helt galen av havandeskapet. Och när dottern, Sara, har fötts, vill hon inte veta av ungen utan vill adoptera bort den. Den som tar hand om och fäster sig vid barnet är i stället Georgy.

Så långt kunde det här ha blivit ett ganska lyckat bidrag till den engelska diskbänksrealismen, men den här historien har en sidostory och ett slags lyckligt slut som jag för egen del har svårt för.

Georgys föräldrar är anställda av en framgångsrik affärsman, James Leamington (James Mason), som även känner och gillar Georgy. Hans hustru är sjuk i någon dödlig sjukdom, och han har förhållanden med andra kvinnor, försöker få till stånd ett sådant – med skrivet kontrakt! – även med Georgy, som han har blivit mycket förtjust i, trots att han är i hennes föräldrars ålder.

Georgy håller honom på halster, dock hela tiden på avstånd, och får honom till och med att pröjsa för barnvagn och annan nödvändig utrustning till Jos’ och Merediths baby.

Men sen, när Meredith har skakat sig loss från både Jos och babyn och börjat om med nya killar och när Georgies affär med Jos har tagit slut även den, slår hon till: Det blir ja, i kyrkan och allting, till James. När han är beredd att betala för att låta Georgy ta hand om Jos’ och Merediths Sara, spelar hans ålder inte längre någon roll. Dessutom har hans hustru dött under tiden.

Och i bakgrunden klingar ”Hey, hey, Georgy Girl” med The Seekers.