Historisk framgång för de estniska socialdemokraterna

26 mars 2012 17:03 | Politik | Kommentering avstängd

I den senaste opinionsmätningen från TNS Emor blir de estniska socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, för första gången största parti. SDE får 30 procent, vilket är hela 8 procent mer än i februari.

Därmed slår SDE med en procent det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), som visserligen också går upp med en procent till 29 men som nu för första gången på mycket länge – i och för sig inom felmarginalen – får se sig passerat av ett annnat parti.

Det intressanta med SDEs framgång är att den har kommit till stånd utan att partiet har använt sig av någon ekonomiskt ansvarslös överbudspolitik. Men i en ekonomiskt svår tid tror uppenbarligen väljarna i högre grad på ansvarstagande men samtidigt omfördelande politiker.

Den stora förloraren i den här mätningen är det lätt vänsterpopulistiska mittenpartiet Keskerakond (Centerpartiet). Stödet för partiet har fallit från 26 till 23 procent.

Också det är begripligt. Partiet har på sista tiden skakats av en inre strid, där Edgar Savisaar har befäst sin ställning genom att se till att en av hans främsta inre opponenter, riksdagsmannen Kalle Laanet, har uteslutits ur partiet. Anklagelsepunkterna är tämligen oklara, så en ganska stor andel av partiets verkställande ledning röstade nej till uteslutning. När den ändå genomfördes, valde också en annan centerriksdagsman att lämna partiet, och partiets avdelning i Laanets hemregion, Saaremaa (Ösel), upphörde att fungera – ett trettiotal av de ledande där gick ur partiet.

Keskerakond läcker just nu som ett såll. Sannolikt är åtminstone en del av Socialdemokraternas nytillkomna anhängare före detta centerpartister. Enligt den aktuella opinionsmätningen har SDE märkbart förstärkt sin ställning i Tallinn och bland unga väljare, och det är inte osannolikt att partiet, som ju helt nyligen knöt till sig ett litet ryskt parti, nu kan se de första resultaten av detta bland Tallinns många ryssar. Den själv avhoppade centerpartistiske riksdagsmannen har i en intervju nyligen noterat, att unga ryssar i landets östra delar nu i notabel utsträckning går med i Socialdemokraternas ungdomsförbund.

Mycket intressant blir det att se, vart den uteslutne och den avhoppade centerriksdagsmannen tar vägen – dessutom säger sig en av Centerns europarlamentariker överväga sitt partimedlemskap. Den här senaste opinionsmätningen kan få flera, om än inte alla, savisaaroppositionella centerpartister att dra slutsatsen, att det är de politiskt relativt närstående Socialdemokraterna de bör satsa på. Också SDEs partiledare, Sven Mikser, har tidigare varit centerriksdagsman.

Det går inte heller särskilt bra för det sista – det fjärde och det minsta – partiet i Riigikogu (Riksdagen), det nationalkonservativa, i vissa avseenden lätt socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publica). IRL, som är stödparti åt Reformierakond i regeringen, får i marsmätningen 12 procent (mot 14 procent i februari).

Just nu ser IRL också ut att få ny konkurrens på högerflygeln.

Eestimaa Rahvaliit (Estlands folkunion) fanns länge i riksdagen, bland annat som representant för människor från raserade landsbygdsstrukturer som kolchoser, men under förra mandatperioden förde Socialdemokraterna förhandlingar om samgående, vilket ändade i att Rahvaliits kongress med knapp majoritet sa nej – men också i att många av partiets bästa företrädare (bland annat i riksdagen) valde att personligen gå över till Socialdemokraterna. Sen dess har Rahvaliit fört en tynande tillvaro och fortsatt att läcka, och ingenting har tytt på att det skulle ha någon chans att återkomma till riksdagen.

Vid en kongress nu i mars har resterna av det här partiet fusionerats med ett parti, som ännu mer är en politisk nullitet, Eesti Rahvuslik Liikumine (ungefär Estlands folkliga rörelse) och antagit namnet Eesti Konservatiivne Rahvaerakod (Estlands konservativa folkparti).

Men i riksdagen finns ju redan IRL, som måste sägas ha en liknande inriktning, så det kan nog bli trångt på den kanten.

Dock bör man slutligen notera, att hela 37 procent av de 818 tillfrågade i den här mätningen inte har kunnat ange någon partisympati. Det ger utrymme för fortsatt rörlighet. Men eftersom opinionsvinden blåser kraftigt till förmån för Socialdemokraterna, borde dessa också kunna kamma hem en betydande del av de osäkra.

4 x Magnificat

26 mars 2012 14:32 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Den religiösa innebörden i ”Magnificat”, Marias lovsång, berör mig inte, men naturligtvis är jag tillräckligt beläst för att förstå den: Maria lovsjunger Gud, när hon av ängeln Gabriel har fått beskedet att hon ska föda Guds son.

Genom tiderna har det skapats stor musik på det här temat, och både känslomässigt och musikaliskt blev det en stor upplevelse, när vi i går, söndag, fick ta del av fyra olika tonsättares varianter av ”Magnificat”, verk av Alexander Öberg (född 1984), Johann Sebastian Bach (1685-1750), Arvo Pärt (född 1935) och Claudio Monteverdi (1567-1643). Konserten byggde en intressant bro mellan tider och stilar.

Djärvt, men fullt berättigat, var det att låta konserten inledas med ett nyskrivet verk, beställt av Uppsala universitets körcentrum, Alexander Öbergs ”Magnificat” (2012). Det här verket stod sig nämligen gott trots att det på det här sättet kom att kunna jämföras med verk av tre musikaliska giganter.

Bachs ”Magnificat” (1732) har ett vidare anslag och tog också kör, barockensemble (Rebaroque) och sångsolister i anspråk på det breda och klangfulla sätt som vi förknippar med verk av Bach.

Att särskilt notera är också att Stefan Parkmans instudering av de fyra Magnificat-verken på ett intelligent och ljudmässigt givande sätt utnyttjade själva kyrkorummet.

Inför framförandet av Arvo Pärts ”Magnificat” (1989) backade kören och befann sig således mycket längre från publiken.

Och under framförandet av Monteverdis ”Ave maris stella” och ”Magnificat” sjöng solister från predikstolen och från en plats på bänken framför mig och Birgitta, varifrån mängder av publik tidigare hade tvingats backa, eftersom den var upptagetmarkerad och vaktad av två damer som satt ytterst mot mittgången. Både den manliga och den kvinnliga delen av kören sjöng vidare växelvis från sidogången omedelbart till höger om oss.

Kvällens solister bör också nämnas vid namn: Karin Roman, sopran, Ann-Kristin Jones, mezzosopran, Johan Christensson, tenor, Ove Pettersson, bas, Magnus Fagerberg, baryton, och så Stefan Parkman själv, tenor.

En minnesvärd kväll.

För oss var den ändå inte riktigt slut, eftersom vi hade bestämt oss för att äta middag ute efter konserten.

Vi hade tänkt gå på Domtrappkällaren, som ju ligger nära och där vi inte har varit på länge, men där var söndagsstängt. Söndagsstängt hade också restaurangerna i Saluhallen.

Så vi irrade vidare och hamnade till slut på andra sidan ån, på restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30.

Vi startade med var sin liten Dry Martini, som vi smuttade på medan vi väntade på maten vi hade beställt, ytterfilé av vildsvin, panerad med champinjoner, valnötter och enbär och med en klick ansjovissmör ovanpå.

Till det serverades anyapotatis, som har lite nötaktig smak, och svartvinbärssky. En utmärkt rätt – möjligen tyckte jag att svartvinbärsskyn gjorde den lite för söt för min smak, men det kan ju ha att göra med att jag är diabetiker.

Till det drack vi rött vin. Men inte mer än att vi sen kunde ta oss hem per buss.