De tidigaste skivorna med Joan Baez

Den som, redan under det tidiga sextiotalet, tipsade mig om Joan Baez var min vän och Laboremus-kamrat Hans O Sjöström. En gång när jag var och hälsade på honom i hans studentrum på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, visade han mig en artikel i en amerikansk tidskrift. Den handlade om en fantastisk ny amerikansk sångerska med delvis mexikanskt påbrå, Joan Baez. Jag gick till vår dåtida skivguldgruva Siewerts på Svartbäcksgatan, och om Baez inte redan fanns inne, skaffade de hem skivor med henne. Det var inte alls svårt – hennes amerikanska skivbolag, Vanguard, hade europeisk distribution via österrikiska Amadeo.

Häpen och tagen lyssnade jag på Baez, och sen var jag fast. Jag har oräkneliga skivor med henne, både LP och CD, i min samling.

Där finns förstås bland annat det som brukar betraktas som hennes debut-LP, ”Joan Baez” (Vanguard VSD 2077, 1960, senare också som CD, VMD 2077).

Nu finns den också med på dubbel-CDn ”Songbird” (Not New Music NOT2CD387, 2011). Ljudåtergivningen är utmärkt, men jag är lite besviken på den knapphändiga informationen. På ursprungsskivan skrev skivbolagschefen Maynard Solomon en mycket instruktiv text om sångmaterialet på skivan, ballader från både USA och de brittiska öarna, andliga sånger med mera – Baez kom ju lite senare att bli en politiskt engagerad sångerska, men om man inte räknar ”House of the Rising Sun” till den genren, vilket man i och för sig med en vid definitiion kan göra, så innehåller Baez’ debut-LP främst traditionellt material. Därmed inte sagt att jag har invändningar mot det Baez valde att sjunga på den här LPn: ”Silver Dagger”, ”East Virginia”, ”All My Trials”, ”John Henry”, ”Henry Martin” och andra.

Genomgående slås man av hur vacker den unga Joan Baez’ röst var.

Hon ackomapnjerade sig själv på gitarr. På sex av låtarna fick hon dock assistans av ytterligare en gitarr, spelad av ingen mindre än Fred Hellerman, känd bland annat från The Weavers. Hans medverkan noteras på den nyutgivna CDn – ursprungs-LPn innehåller dock en lista på de låtar, där han medverkar.

Men den nyutgivna dubbel-CDn har en annan fördel: CD 2, ”Folksingers ’Round Harvard Square”, innehåller tio spår från sin namne, ursprungligen utgiven redan 1959 av Veritas Records, XTV-62202/3. Här har man tagit med sju spår, där Baez sjunger ensam, två där hon sjunger tillsammans med Bill Wood och ett där hon sjunger med Wood plus Ted Alevizos.

Urvalet av låtar med Baez solo liknar det man återfinner på den egna första LPn; möjligen tycker jag att hennes både sång och gitarrspel känns friare i ett par av låtarna, ”Oh, What A Beautiful City” och ”Sail Away Ladies”, men framför allt är det ju roligt att komma ett år längre tillbaka i hennes då fortfaradne mycket unga karriär.

Stämsången med de båda herrarna funkar – men de är faktiskt inte i hennes klass. Men jag hör henne ändå gärna sjunga ”Careless Love” tillsammans med Bill Wood.

Jag kan ju också passa på att nämna att jag i min musiksamling har hennes tidiga ”The Joan Baez Songbook” (Ryerson Music Publishers, INC, a division of Vanguard Records, 1964). Där hittar man texter, noter och ackord.

Engelsk sextiotalskärlek

Silvio Narizzanos ”Georgy Girl” kom 1966, men jag såg den aldrig då, möjligen på grund av dess osedvanligt fåniga svenska titel, ”Georgy – en ploygirl”.

Den är en av många filmer i en engelsk, vardagsrealistisk arbetarklasskildrande filmtradition; människor och miljöer är fint fångade i Ken Higgins’ svartvita foto. Men den spretar också åt andra håll, och jag skulle personligen inte vara benägen att ge den ett så högt betyg som jag har sett den få i dagstidningarna inför TV-sändningen.

I centrum för handlingen står 22-åriga Georgy (Georgina), väl spelad av Lynn Redgrave. Georgy jobbar med barn men ser inte ut att locka unga män till det som ibland leder till barn: hon lägger inte ner någon stor möda på hår och frisyr, och hennes kläder är inte direkt sextiotalistiskt moderiktiga.

Hon delar bostad med Meredith (Charlotte Rampling), som i alla dessa avseenden är hennes raka motsats. Meredith har en kille, Jos Jones (Alan Bates), som, till sin egen förvåning verkar det som, också känner sig en smula dragen till Georgy.

Men då går det som det understundom går: Meredith blir med barn, och Jos och hon beslutar sig för att gifta sig.

Georgy bryr sig mer om den gravida Meredith än vad barnets fader gör, och Meredith å sin sida blir helt galen av havandeskapet. Och när dottern, Sara, har fötts, vill hon inte veta av ungen utan vill adoptera bort den. Den som tar hand om och fäster sig vid barnet är i stället Georgy.

Så långt kunde det här ha blivit ett ganska lyckat bidrag till den engelska diskbänksrealismen, men den här historien har en sidostory och ett slags lyckligt slut som jag för egen del har svårt för.

Georgys föräldrar är anställda av en framgångsrik affärsman, James Leamington (James Mason), som även känner och gillar Georgy. Hans hustru är sjuk i någon dödlig sjukdom, och han har förhållanden med andra kvinnor, försöker få till stånd ett sådant – med skrivet kontrakt! – även med Georgy, som han har blivit mycket förtjust i, trots att han är i hennes föräldrars ålder.

Georgy håller honom på halster, dock hela tiden på avstånd, och får honom till och med att pröjsa för barnvagn och annan nödvändig utrustning till Jos’ och Merediths baby.

Men sen, när Meredith har skakat sig loss från både Jos och babyn och börjat om med nya killar och när Georgies affär med Jos har tagit slut även den, slår hon till: Det blir ja, i kyrkan och allting, till James. När han är beredd att betala för att låta Georgy ta hand om Jos’ och Merediths Sara, spelar hans ålder inte längre någon roll. Dessutom har hans hustru dött under tiden.

Och i bakgrunden klingar ”Hey, hey, Georgy Girl” med The Seekers.