Wiehe för nya lyssnare

Jag har allt Mikael Wiehe har gett ut på skiva, så när jag skulle köpa 3 CD-boxen ”Alla dessa minnen. Det bästa av Mikael Wiehe” (Capitol 50999 956489 2 7, 2012, distribution EMI), frågade innahavaren av skivaffären, om jag verkligen ville ha den.

Han hade förstås en poäng, för på de två första CDna fanns inte något som jag inte redan hade.

Men framför allt den första CDn, som omfattar tiden 1978-1998, är en lysande kompilation av mycket av det bästa Wiehe gjorde under sina tidiga år: ”Titanic”, ”Allt vad jag begär”, ”Flickan och kråkan”, ”Kom hem till mej”, ”Lindansaren”, ”Fågel Fenix”, ”Hemingwayland”, ”Mitt hjärtas duva”, ”Basin Street Blues”, ”Ska nya röster sjunga”, Peggy Seegers ”Valet”…

Och på CD 2, med material från åren 1998-2010, finns ytterligare några låtar som faller in i den här klassiska wiehetraditionen: ”Utan dej”, ”En sång till modet”, ”Den jag kunde va” (till Björn Afzelius), Wiehes Woody Guthrie-tolkining ”Det här är ditt land” och så Hoola Bandoola-klassikern ”Vem kan man lita på?”. Den som föredrar mer personligt och annorlunda material kan finna det också på den här skivan, till exempel sångerna om skilsmässan som till slut inte blev av.

Det för mig helt nya finns på den korta avslutande CDn ”Så mycket bättre” från TV4-programmet 2011. Som också framgår ovan är det inte något helt nytt att Wiehe tolkar andras material, men det är ovanligt, och här är också både låtar och låtskapare oanliga för Wiehe. Tomas Ledin har han i och för sig uppträtt tillsammans med på ANC-galan, och han gör Ledins ”Blå blå känslor” helt OK – men det här känns ändå inte riktigt som Wiehe; då känns faktiskt E-types (Martin Erikssons) och Muds ”Jag ropar ditt namn” som mer spännande. ”Om igen” av Ingela ”Pling” Forsman, Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist ligger längre från vad man väntar sig att Mikael Wiehe ska sjunga – men hans nu döde kompis Björn Afzelius hade ju faktiskt en dragning till låtar, som lyckades ta sig in på Svensktoppen. Eva Dahlgrens ”För att du är här” blir hörvärd också i Wiehes tappning, medan jag tycker att ”Jag drar” av Jason Diakité (Timbuktu), Mårten Sakwanda och Måns Asplund inte riktigt kommer till sin rätt i Wiehes version. Allra bäst lyckas han med att tolka ”Mata duvor” – här kallad ”Han tuggar kex” – av Laleh Pourkarim.

Det är lite för magert sett ur mitt perspektiv, men jag förstår samtidigt skivbolagets baktanke: Alla de här, bland annat yngre, som nu har mött Wiehe via TV4 och materialet på CD 3 och därför lockas att köpa ”Alla dessa minnen”, kommer på kuppen i kontakt med mycket av det bästa av Mikael Wiehe.