Men sen är det den här jävla kroppen

Mentalt känner jag mig, vid snart 75 års ålder, fortfarande nyfiken och alert.

Men sen är det den här jävla kroppen.

I går var jag och hämtade barnbarnen, Viggo och Klara, efter skolan, och det var jätteroligt – men jag märkte, särskilt när de cyklade före, att min promenadtakt inte var vad den en gång var, ocb i den lilla uppförsbacken före Svartbäcksgatan blev jag genast lite andfådd.

I dag var jag på Konsum och handlade ovanligt mycket – vi ska ha gäster i helgen, och jag behövde bland annat ingredienser till en estnisk äppelkaka jag ska baka, och så behövde jag köpa hem vatten och lättöl. Dess förinnan hade jag burit två stora kassar med tidningar och ett par kassar förfarna öregrundsäpplen, som jag hämtade i matkällaren, till bostadsrättsföreningens lilla sopstation. När jag sen kom hem från Konsum, satte jag mig i en mjuk stol och läste det nyinköpta Aftonbladet, mest för att pusta ut.

Jag har de senaste åren haft hjärtproblem, som högst väsentligt har satt ner min fysiska kondition. Den är för all del bättre än Birgittas, men då och då får jag oväntade bakslag, ont i ryggen till exempel.

För en tid sen hände något ännu värre. Till problemen med åldrandet hör att man, oftare än när man var yngre, måste företa nattliga turer till toaletten för att kissa. Jag kan ju vägen från sängen och dit utan och innan och behöver därför aldrig tända någon lampa.

Men den här gången hade jag på kvällen använt grammofonen, vilket fordrar att man skjuter ut en sidoställd soffa en aning, och den snavade jag förstås över på väg till toaletten: föll fullständigt handlöst över soffryggen, voltade och landade med vänstra sidan av min egen rygg mot ett stabilt björkarmstöd. Det gjorde så jävla ont, men när den värsta smärtan hade lagt sig, kunde jag med fingrarna känna, att inga revben föreföll brutna.

Så jag gick åter till sängs, men dan efter och lång tid framåt har jag känt en inre smärta där jag fick den där stjärnsmällen. Först efter någon vecka började smärtan lägga sig, och även en tid därefter har jag varit tvungen att ligga och sova på rygg för att inte belasta det parti som ömmade.

Nu lider jag inte av de där krämporna längre, men rask och kry för min ålder – som det brukar heta – känner jag mig knappast. Det är den där jävla åldrande kroppens fel.