Melodikrysset nr 33 2009

15 augusti 2009 11:56 | Film, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag har barnbarn här, men mormor har hållit dem på lagom avstånd från den melodikryssande morfar.

Å andra sidan var det inte särskilt svårt i dag. Jag lyckades till och med lista ut att ”Only Love” var hämtad ur TV-serien ”Mistrals dotter”, som jag i vanlig ordning inte har sett. Visst sjungs den av Nana Mouskouri?

Jag kom även på att ”För att du finns” sjöngs av Sonja Aldén i Melodifestivalen. Att det var just 2007 måste jag dock googla om för att komma på.

Mer nutida svenskt: Vi hörde Sarah Dawn Finer sjunga duett med Patrik Isaksson i ”Du som tog mitt hjärta”.

Mycket mer spelad i radio, om än förr i världen, var ”Nu ska vi opp, opp, opp”, skriven av Jules Sylvain och Gösta Stevens. Den har vi hört med till exempel Ulla Billqvist, Lasse Dahlquist och, senare, Agnetha Fältskog.

Dagens finaste helsvenska bidrag var ändå visan om drömboken, ”Beatrice Aurore”, här framförd av Sven Bertil Taube. Men den är egentligen mycket äldre. Texten skrevs av Harriet Löwenhielm, och tonsättningen gjordes av Hjalmar Casserman.

Sen tar vi väl de närmaste grannländerna. Vi börjar med Danmark och ”Det var en lørdag aften”. Danska är ju ofta svårt att uppfatta för svenskar, men i skrift är det inte lika svårt – kolla själva:

Det var en lørdag aften

Tekst: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

Men frågan handlade egentligen om att räkna på fingrarna. Om nu utgångsdagen var lördag, vilken dag var då den fjärde därefter, dessutom skriven i pluralis. Jo, onsdagar.

Från Finland kom två av dagens ljudillustrationer.

Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar du Tove Janssons fina ”Höstvisa”, ett inte så oävet val denna lördag med lite stänk av höst i luften. Musiken skrevs av Erna Tauro.

Mindre finstämd är M A Numminens tolkning av ”Ode till glädjen”, som ingår i den nionde symfonin av Ludwig van Beethoven; originaltexten är skriven av Schiller. Den här sången är numera känd som ”Europahymnen”. Men den har tidigare ofta använts också av den politiska vänstern, sjungits in till exempel av Pete Seeger. Jag tog med den i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), då med en svensk text som sjöngs inom Unga örnar, dock en ganska rak översättning av den norske socialdemokraten och sångdiktaren Dagfinn Rimestads norska text.

Var tid har sina sånger. För egen del minns jag ”Diana” från min lumpartid i Sollefteå 1958-1959, detta eftersom den då och då sjöngs av en lumparkompis, måhända med egna rocksångarambitioner. Den var jättepoppis då; i radio hörde man den med Paul Anka, som hade sjungit in den 1957.

En annan gammal goding är ”Fly Me To The Moon” med Frank Sinatra. Här frågade dock Eldeman inte om månen utan om en position den kan ha. Ny var för kort, så det måste bli nedan.

En mycket fin, senare insjungning gjorde Eva Cassidy av Irving Berlins hit från 1932, ”Blue Skies”.

Ja, det var väl allt, och därmed är det ”Time To Say Goodbye” för i dag. Sarah Brightman sjöng tillsammans med Andrea Bocelli.

Jo, förresten. Om ni har vägarna förbi Öregrund i dag, är det kulmen för ”Badortsdagarna”. Här finns jättemycket roligt att se på, lyssna på och göra.

I Öregrund är ”Badortsdagarna” slutpunkten för den stora turistinvasionen. Men för oss som bor här är sommaren långt ifrån slut.

Trädgården blommar och grönskar länge än. Äpplen, päron och plommor är än så länge inte ens mogna. Och än kan det till och med bli baddagar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En liten kille med feber och en lillasyster full av spring

14 augusti 2009 16:17 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Barnbarnens vecka hos morfar och mormor blev väl inte i alla stycken som man kunde ha hoppats på. I vart fall inte för Viggo, som har haft problem med öronvärk och feber, över 39 grader. Han har haft ont, stackarn, och varit så dåsig, att han har sovit stora delar av dagarna.

Det har begränsat hans möjligheter till nya egna sommaräventyr. Äventyr har han i stället fått uppleva genom att titta på fler Harry Potter-filmer och genom att ha fått böcker lästa för sig. Mamma Kerstin har läst Enid BlytonsFem på rymmarstråt” för honom, och mormor Birgitta har läst Edith UnnerstadsÖversvämning på Kringelvägen”.

Själv plockade jag i går fram ”Visor och ramsor i Hellsingland”, sånger med text av Lennart Hellsing, och spelade den medföljande CDn medan jag visade de fina bilderna – jag har tidigare skrivit om den här boken. Viggo vilade sitt huvud i morfars armhåla medan han lyssnade och tittade, och lutad mot min vänstra axel satt lillasyster Klara – i hennes fall slutade det med att hon somnade, precis när boken var slut.

Bortsett från att Viggo har haft det akut besvärligt, har hans tillstånd oroat hans mamma också av ett annat skäl: På tisdag är det strax sjuårige Viggos allra första riktiga skoldag. Så i förmiddags lyckades hon få tid på Vårdcentralen här i Öregrund och fick läkaren att skriva ut penicillin. Det smakar äckligt även när det är uppblandat med Pepsi, tycker Viggo, men hans mamma och jag fick honom faktiskt att skratta, när vi gemensamt hittade på att det är Lord Voldemort som har förgiftat hans hals och ena öra, och att det pepsiutspädda penicillinet är en trolldryck som Harry Potter har satt in som motåtgärd.

Under sjukdomen är det inte mycket mat som har fallit Viggo på läppen, men några av mormors plättar slank i alla fall ner. Och så har han förstås, febrig som han har varit, ätit glass.

Båda barnen satt med vid gårdagskvällens lilla familjekräftskiva, givetvis med kräftor utan ”dessa drycker”, som Albert Engström uttryckte saken en gång i världen. Klara åt förresten inte bara plättar utan också tre kräftor, men hon blandade det som bjöds på ett intressant sätt. Se Kerstins bilder! Vi vuxna tog också för oss av mormors goda kantarell- och västerbottensostpaj.

Klara har för sin del haft lika mycket spring i benen som vanligt. Hon har varit på långpromenad runt Öregrund med mormor, och även morfar har hon följt både till Konsum och till lekparken. I går efter lunch gick hon med morfar till Tallparken för att bada. Det var soligt, men det blåste höga vågor och det var kallt i vattnet, så Klara bestämde sig snabbt för att i stället leka med hink och spade och formar i sanden. Det har varit kallt i vattnet hela veckan, som ni kan se av Kerstins bilder här. Lite synd är det, eftersom vi verkligen har en härlig kuststräckning mot Öregrundsgrepen – döm själva av Kerstins bilder från en promenad längs stranden.

Efter strandutflykten tog vi en liten, liten omväg och gick in på Floras café, där Klara har varit tidigare. Hon pekade vant ut tre småkakor hon ville äta – precis såna brukar mamma baka, förklarade hon – men hon ratade Coca Colas tre läsksorter och valde i stället vanligt vatten med sugrör. Men innan vi lämnade Flora, ville hon sen ha två kakor till, av samma sort.

Klara är en liten tjej med inte bara benen fulla av spring utan också huvudet fullt av lagom bus. Här kan du se ett exempel.

Och så har hon fantasi. Det här tänker hon om vår väldiga ask nere vid grinden.

Nu är i alla fall Klara på cykelutflykt med sin mamma. Färden gick till Gräsö. Mamma Kerstin är intresserad av loppisar, men Klara är mer intresserad av att åka färja.

Ungdomsroman från en annan tid

13 augusti 2009 16:43 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Lisa Tetzners ”roman om unga människor” ”Om jag vore vacker” (översättning Arne Holmström, Tiden) utkom 1958, samma år som jag tog studenten; under den här perioden av mitt liv var jag sysselsatt med att läsa helt andra saker än ungdomsromaner. Men eftersom jag har Tetzner som en av mina favoriter bland barn- och ungdomsboksförfattare, har jag nu köpt den på Tradera och sen läst den.

”Om jag vore vacker” är inte någon av Tetzners politiska och samhällsanalyserande böcker. Dock är den, trots att den handlar om ung kärlek, skriven i en realistisk ton och innehåller dessutom ett element av ond bråd död.

Bokens unga par är Lore Marti och Gaudenz Bass, av allt att döma ett blivande äkta par. In i deras liv, av en tillfällighet och som en lockelse för Gaudenz, kommer Susann Diebold – hon hamnar i egenskap av reseledare för ett gäng amerikanska collegeflickor på rundresa i Europa, i det här fallet i Lugano i Schweiz, på det hotell Lores mor driver.

Dit kommer också Gaudenz, som efter ett slags mental kortslutning, har lämnat sin sluttentamen i Basel, och så uppstår ett drama kring undertryckt sanning, också ett triangeldrama, där Lore inte känner sig vacker jämfört med den charmerande Susann, vars dragningskraft lockar Gaudenz.

När så Susann drunknar i en tillfälligt strid flodmynning, blir denna ungdomsromans brännande fråga, till slut också ställd inför rätta av en åklagare: Har Lore, aktivt eller genom underlåtenhet, förorsakat Lores död?

Det visar sig så småningom att Susann, en trots sitt vackra utseende tragisk person, av allt att döma har valt att ta sitt eget liv.

Allt det här är en historia, fascinerande nog. Men jag kan inte hjälpa att jag förundras mer över något annat, något som saknas.

Bokens ungdomar är skildrade som moderna människor. De har utbildning och kan språk. De röker. De går på restaurang. Det ordnas dans för de unga amerikanskorna med unga italienska schweizare som kavaljerer.

Ändå aldrig ett ord om sex. Det finns små antydningar, mer som en kittling, i form av någon alltför lång bortovaro, men några sexuella relationer förekommer det då rakt inte.

Tetzners ungdomsroman, i sitt tyskspråkiga original, ”Wenn ich schön wäre”, utkom 1956, året då ”Rock Around the Clock” drabbade till exempel Sverige. Som relationsskildring är ”Om jag vore vacker” i flera avseenden utmärkt. Tetzner har dessutom, trots sin egen relativt höga ålder (hon var född 1894 och dog 1963, för övrigt i just Lugano), bemödat sig om att skildra moderna unga människor, alltså människor som själva var unga när boken kom till. Var alltså ungdomar i det dåtida Schweiz, i vart fall i det italienskpräglade och katolska Lugano, så annorlunda jämfört med de unga människor som jag minns från mitt eget Sundsvall i mitten av 1950-talet? Eller var Lisa Tetzner själv präglad av ytterligare en annan tid, den då hon själv var i sina romanfigurers ålder?

PS till jämtindebatten

13 augusti 2009 10:47 | Politik | 21 kommentarer

Dagens Nyheters ledaravdelning har äntligen (13 augusti 2009) upptäckt att den debatt om friskolorna, som Carin Jämtin startade på DN.Debatt, fick högre puls, när den fördes över till bloggosfären. I sin ledarkommentar, ”Friskolor: Nyttig S-strid”, citerar Malin Siwe både Robert Noord och mig, Noord och även Kjell-Olof Feldt med gillande.

Socialliberaler i alla partier, förenen eder!

Korta meningar

12 augusti 2009 15:56 | Korta meningar, Politik | 5 kommentarer

Sedan det statliga monopolet avskaffades råder det kaos i järnvägstrafiken. Ansvaret ligger sannolikt på Talibanarbetarförbundet.

* * *

Dyslektiker riskerar att borsta tänderna med flugor.

* * *

Alliansreklam: Köp en, betala för fyra.

* * *

Hertig Bergström har förlovat sig.

* * *

Ett av allianspartierna vill gärna lägga M-bargo på alla borgarrösterna.

Fantasy

11 augusti 2009 17:53 | Barnkultur | 2 kommentarer

Jag erkänner gärna att jag har sidor som kan tyckas svårförenliga. Jag tänker och skriver ofta i en utpräglat rationalistisk tradition men läser också gärna fantasylitteratur.

Jag har tidigare flera gånger publicerat, ibland återpublicerat, uppskattande recensioner av sådana böcker av till exempel Maria Gripe, Astrid Lindgren och J K Rowling, även av filmatiseringar av böckerna i fråga, och jag har nu kammat igenom recensionsläggen för att hitta mer av samma slag:

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1980 (29 maj) publicerade jag följande:

Tolkien

J R R Tolkien fick en exempellös framgång med sin ”Sagan om ringen”. ”Silmarillion” (AWE/Gebers, översättning Roland Adlerberth) är ett arbete som både bildar bakgrund till ”Sagan om ringen” och samtidigt sysselsatte Tolkien under en stor del av hans livstid, även efter det att ”Sagan om ringen” hade fullbordats. Den bildar en mytologisk bakgrund ett par tidsåldrar bakåt till ”Sagan om ringen”. ”Silmarillion” fullbordades aldrig av Tolkien själv. Hans son, Christopher Tolkien, har redigerat (och valt ut) den del av det efterlämnade materialet som nu bildar ”Silmarillion”.

”Silmarillion” har, helt naturligt, inte samma episka styrka som ”Sagan om ringen”. Även om den alltså är mycket läsvärd och intressant, särskilt för Tolkien-fans.

En berättelse, fullbodad och utgiven av J R R Tolkien själv och på sätt och vis upptakten till ”Sagan om ringen” är ”Bilbo. En hobbits äventyr” (Rabén & Sjögren, översättning Britt G Hallqvist). Den handlar om den fridsamme hobbiten Bilbo, som följer trollkarlen Gandalf på jakten efter dvärgarnas guldskatt. Den nya utgåvan med Tolkiens egna illustrationer, återgivna i fyrfärg, är dessutom fantastiskt vacker.

Båda böckerna bär vittnesbörd om Tolkiens förmåga att skapa en fantasivärld, så exakt beskriven (med mytologi, förhistoria, gestalter, geografi, till och med kartor) att man under läsningen nästan inbillar sig att alltihop faktiskt har existerat i verkligheten.

(AWE/Gebers var då ett förlag under Norstedts-koncernen och dess utgivning har sedan uppgått i Norstedts. Norstedts ägs numera av KF, som redan då ägde Rabén & Sjögren.)

* * *

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1981 (nummer 21, 3 december) finns översikten ”Julens barnböcker”, som inleds med följande:

Jag har alltid själv tyckt om böcker om det fantastiska, och min erfarenhet är att de flesta barn och ungdomar älskar såna böcker. Natalie BabbittsSpeldosan” (Rabén & Sjögren, översättning Hans Rabén) är en sådan härlig bok att kittla barn från tio-tolvårsåldern – allt beror ju på läsmognad – med. Bokens Winnie upptäcker en källa som ger evigt liv. Men vad händer egentligen om man ger människorna av dess vatten? Bör man det?

* * *

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Artikeln innehöll bland annat ett avsnitt med mellanrubriken

Fantasy

Moderna sagor på gränsen för det fantastiska kallas för Fantasy. J R R TolkiensSagan om ringen” är ett typexempel.

Ursula K LeGuin är ett stort namn inom science fiction och fantasy. Hennes trilogi om Övärlden (Rabén & Sjögren, översättning Sven Christer Swahn) har många likheter med Tolkiens ”Sagan om ringen”. Ursula K LeGuin har till exempel skapat en egen värld, Övärlden, med noggrann karta och allt. Egennamn, ortnamn och enstaka andra ord återges på konstruerade språk. Riktigt i Tolkiens klass är hon inte. Hennes öar har inte tillräckligt med särprägel och egenart, och hennes fiktiva språk, som har vissa ytliga drag av keltiska och fornnordiska, är osäkrare än Tolkiens. Men de historier hon berättar är spännande och fascinerande, de har sagans långsamma tempo och obönhörliga inre logik.

I första delen, ”Trollkarlen från Övärlden”, blir pojken Sparvhök från ön Gont varse om sina magiska krafter och finner sitt sanna namn, Ged. Han studerar vid magikerskolan på ön Roke. En stor del av boken består av Geds kamp med den skugglika makt ur dödsriket han själv har släppt loss och som jagar och hotar honom.

Andra delen, ”Gravkamrarna i Atuan”, handlar om hur Ged kommer till Atuan för att söka efter en magisk ring som ska återställa freden i Övärlden. Där härskar Arha, De namnlösa Gudarnas prästinna.

I tredje delen, ”Den yttersta stranden”, söker Ged och prins Arren den ondskans okända källa som förgiftar världen och berövar livet dess mening.

Den här sortens sagor hämtar förstås näring ur myt och religion; deras ram är fantasi och fantasteri på gränsen till det oförklarliga. Men mitt i alltihop finns också ett drag av rationalism: trolldom, magi i de här böckernas mening, handlar om kunskap och om tingens och människornas sanna natur. De makter magikerna, människor med säregna krafter som de sedan utvecklar, frambesvärjer, kan stå i både det godas och det ondas tjänst. Och om kampen mellan gott och ont handlar många av de klassiska sagorna, så även de här.

* * *

I samma recensionsartikel hittar man, under rubriken Tonår, även följande:

Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.

* * *

Läs mer om Gripe och hennes övriga verk under Kulturspegeln, Barnkultur!

Nu är barnbarnen här och sommaren här på riktigt

10 augusti 2009 17:35 | Barnkultur, Film, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går kom Bo och Kerstin och barnen Viggo, snart sju, och Klara, fyra. Birgitta bjöd på grillfest. Efter maten fick Bo lov att åka hem till Uppsala; han började jobba redan för en vecka sen, medan Kerstin har en semestervecka kvar att tillsammans med barnen tillbringa i sitt barndoms sommarland.

Medan jag diskade, gick hon tillsammans med Birgitta en lång inspektionstur runt trädgården. Barnen är sedan länge väl hemmastadda i vår trädgård. De började genast leka på bergknallarna som sticker upp mellan odlingarna, gungade på nya gungan i talldungen, använde också de riddarsvärd och riddarsköldar som morfar har nyköpt åt dem efter förra årets mordbrand. Men när Viggo, fortfarande försedd med svärd och sköld, kröp in i riddarborgstältet, hade Klara bytt sina mot sin mammas gamla nalle och Pippi Långstrump-dockan. Just när hon så utrustad också skulle krypa in i riddarborgstältet, förklarade hon:

– Jag är riddarmamman.

Under de sena kvällstimmarna såg vi alla tillsammans en Harry Potterfilm med tal på svenska. Barnen är redan väl hemmastadda i Harry Potters värld. Den enda som några gånger verkade bli rädd var mormor, som i motsats till morfar aldrig ens har läst Harry Potter-böckerna.

I dag var det baddags.

Men först skulle morfar gå till Konsum för att handla lunch- och middagsmat. Med sig, på sparkcykel, hade han Klara. Klara tog en shoppingvagn, en liten, även hon, och snart hade hon plockat i den mer varor än morfar hade i sin: Festis, sugrör, varm korv, bananer och allt vad det var.

Eftersom väderleksutsikterna för eftermiddagen såg en smula osäkra ut, bestämde vi oss för att göra en badutflykt redan före lunch. De vuxna promenerade, men barnen föredrog sparkcykel. Färden gick till familjebadstranden i Tallparken.

Där var vattnet jättelågt, men därmed var det också helt ofarligt att låta ungarna bada i den lilla viken mellan de i havet utskjutande bergknallarna. Morfar och mormor fann inte badtemperaturen inbjudande – på djupare vatten längre ut var det bara 14 grader i vattnet – men Kerstin tog sig ett dopp där ändå.

Så småningom lyckades morfar locka också ungarna upp på de flata hällarna ovanför den konstgjorda sandstranden – lockemedlet var var sin flaska Festis samt två olika sorterts kex.

Trots lite också för magen fick badutflykten inte bli för lång. Vi hade ju inte lunch med oss.

Medan morfar lagade lunch, kom lilla Klara två gånger in i köket och förklarade, att lunchen skulle ätas utomhus. Så morfar travade snällt med tallrikar och bestick och glas ut till trädgårdsbordet och dukade upp det plus mat och dricka i det fria.

Men precis när vi hade satt oss ned runt trädgårdsbordet alla fem, kom regnet. Ett milt och svalt och skönt regn – men i alla fall. Det var bara att plocka ihop alltsammans igen och ta det med in i köket.

Och där blev det till sist en riktig sommarlunch: nykokt potatis från mormors land tillsammans med fyra sorters lax: gravad, rökt, pepparlax, rökta laxfenor. Till det både färsk gurka och saltgurka.

Sämre sommar kan man ha!

Melodikrysset nr 32 2009

9 augusti 2009 13:30 | Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 3 kommentarer

I går var jag för ovanlighetens skull tvungen att hoppa över Melodikrysset. När det sändes, var jag på väg till Vallentuna för att fira Birgittas syster Karin som fyllde 70. Vi var en hel armé av syskon med respektive och barn och barnbarn (plus ett antal andra nära släktingar) som samlades på gatan utanför och sen, när dörren öppnades, unisont sjöng den givna dahlska födelsedagssången ”Röda små smultron”.

Men tro nu inte att jag under kalaset helt undgick Melodikrysset. En man, svensk, som arbetar på biblioteket i Alexandria i Egypten kom fram och berättade att han och hans hustru alltid brukar lösa Melodikrysset och att de, via nätsökning, hade hittat min blogg om mitt eget kryssande. Han kunde meddela att ett av dagens svar – han och hustrun hade hunnit lösa krysset innan de kom – skulle bli Lisa Ekdahl, ett svar som de hade haft lite besvär med innan de knäckte det. Jovisst var det Lisa Ekdahl som sjöng ”Sololà” av Evert Taube, konstaterar jag när jag i dag, söndag, ändligen får möjlighet att lösa Melodikrysset, fast nu på webben. Den här inspelningen finns på en samlings-CD som heter ”Taube i våra hjärtan”.

Det fanns flera fina visklassiker i det här Melodikrysset.

En sådan var ”Flicka från Backafall” av skalden Gabriel Jönsson, bosatt på Ven, som ju den här visan handlar om. Gabriel Jönsson är väl annars i dag en sorgligt bortglömd poet. Under min gymnasietid på 1950-talet fanns han fortfarande med i den litteraturantologi vi läste. ”Flicka från Backafall” tonsattes 1936 av Gunnar Turesson.

En annan pärla i visgenren är ”Visa vid midsommartid” av Rune Lindström, tonsatt av Håkan Norlén 1946. Du kan hitta den mycket fina texten här – i dag fick vi ju bara höra melodin, i det här fallet spelad av Roland Cedermark.

Mycket äldre är Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21. Den som sjöng den i dag var Rolf Wikström, som jag gillar mycket som bluessångare – jag har förresten alla hans skivor. Men just den här bellmantolkningen tycker jag för min del inte är så lyckad.

En gammal goding av ett helt annat slag är ”Den gamla spinnrocken”, som här skulle ge oss ordet spinnrock. I original hette den ”The Old Spinning Wheel”, men här i Sverige känner vi den i Fritz Gustafs översättning, Fritz Gustaf, med efternamnet Sundelöf, var för övrigt inte bara framgångsrik schlagermakare. Han samlade också på arbetarsånger, och en gång i världen hjälpte jag honom och förlaget, Prisma, att ur tre fullknökade A 4-pärmar redigera fram en pocketsångbok, ”Arbetets sånger”.

Svårast för mig i dag var att, så småningom med hjälp av ledbokstäver, identifiera vilken serie en TV-signatur hörde till. Jo den hörde till ”Friends” – på svenska ”Vänner” – den serien har jag aldrig någonsin sett.

Lite lättre var det då att med hjälp av musiken identifiera ”Indiana Jones”, som jag visserligen aldrig har sett på bio men väl på TV. Indiana Jones spelas av Harrison Ford och regissör är Steven Spielbergh.

När det kommer till grupper och sångartister använder sig Anders Eldeman anmärkningsvärt ofta av samma namn. I dag fick vi till exempel höra Kent i ”Den döda vinkeln”.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har Eldeman också spelat tidigare. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle berättade historien om hur en sonson vid min kusin Kreetes begravning sjöng den i kyrkan, eftersom Kreete älskade den. Sen spreds hennes aska i just havet utanför hennes och min gemensamma estniska hemby Juminda.

Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona” har utan tvivel spelats tidigare även den. I dag skulle svaret bli Orsa spelmän.

I ett par andra fall gjorde Eldeman sina ganska vanlig språktrick för att förvilla oss, men det bet inte på mig i alla fall.

Lena Philipsons ”Det gör ont” kom således i engelsk version, ”It Hurts”.

Ännu roligare var det att få höra M A Numminen sjunga ABBAs ”I do, I do, I do” på finska.

Ja, sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa. Vi hörde ”Summertime” av paret George Gershwin och DuBose Hayward. Den ingick i ”Porgy and Bess”, som hade premiär 1935. Sedan har ”Summertime” gjorts av många fina soloartister. Jag nöjer mig med att nämna tre kvinnliga: Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Janis Joplin.

Summertime är det förvisso. Snart kommer Kerstin, Bo och barnbarnen Viggo och Klara. Bo har redan börjat jobba igen efter semestern, men Kerstin och ungarna ska stanna här hos oss i Öregrund för trädgårdslekar och havsbad.

Må solen fortsätta att lysa över oss!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

På 70-årskalas – inget melodikryss i dag

8 augusti 2009 9:02 | Ur dagboken | 5 kommentarer

Hustruns syster fyller 70 i dag, och det måste man ju fira!

Kalaset äger rum i Vallentuna, så medan Melodikrysset pågår, är jag på väg dit.

Jag kommer hem sent i kväll igen, men Melodikrysset får jag nog lösa, på webben, först under söndagen.

Så återkom då!

Nygammalt val (s) eller Hej, socialdemokrat!

7 augusti 2009 9:27 | Media, Musik, Politik | 14 kommentarer

En gammal arbetskamrat från min tid på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, hör av sig med en hälsning. Med i brevet finns något som jag har letat länge efter utan att hitta, texten till ”Hej, socialdemokrat!” eller ”Nygammalt val (s)”, som den egentligen hette.

Det jag får är kopior av två A 4-ark, ett pressmeddelande från Partistyrelsens informationstjänst, daterat 4 mars 1968 och med tisdag 5 mars angiven som publiceringsdag.

Pressmeddelandet är undertecknat SOCIALDEMOKRATERNA Informationstjänsten Enn Kokk, och jag blir lite rörd när jag av maskinskriften kan sluta mig till att jag själv skrev ut texten på maskin:

Nygammalt val (s)

Vid det stora slutmötet för socialdemokraternas tre Riv-i-gång-turnéer inför höstens val, som gick av stapeln i Eriksdalshallen i Stockholm, lanserade sångerskan Britt Damberg en ny ”kampanjsång”, Nygammalt val (s). Som namnet antyder står männen bakom Nygammal vals, Björn Lindroth och Bengt-Arne Wallin, för text och musik.

Nygammalt val (s) ges samtidigt ut på skiva. Det blir debutskivan fär Lindroths och Wallins nystartade skivbolag, Camp. För Britt Damberg är det fråga om en come back efter ett par års frånvaro från estraderna.

Alla inblandade är gamla SSUare. Britt Damberg var medlem av SSU i Kolsva, Björn Lindroth har jobbat inom SSU i Stockholm och Bengt-Arne Wallin hade sin SSU-tid i Linköping.

I sångens marschavsnitt kan man mycket riktigt upptäcka drag av de gamla SSU-sångerna.

Detta blir den andra skivan i anslutning till Riv-i-gång-turnén. Tidigare har socialdemokraterna gett ut en specialskriven visa av Thore Skogman, Mäktiga värld.

För första gången på länge finns nu också Internationalen på skiva. Den finns med på singlen med Thore Skogmans nya sång.

* * *

NYGAMMALT VAL (S)

Text: Björn Lindroth
Musik: Bengt-Arne Wallin

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat
nog nu med borgerligt /enligt en annan källa borgarnas/ prat
vår gamla tanke med nio liv
den heter som vanligt initiativ
Nåväl, då hugger vi i
för ett nygammalt friskt parti
Hej borgare, du ska bjudas på bal
när vi går till ett nygammalt val.

Vers: /marsch/
Det är länge sen vi ropade upp till kamp för mat
länge sen vi slokade över tomma fat
den pust som då
fyllde vår klass
och gav kraft åt vårt rättvisekrav
den finns i dag
i den luftmadrass
som bär oss på välfärdens hav.

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat…

Vers: /marsch/
Våra gamla pionjärer de gav sitt blod sin svett
vårt problem är välfärden, inte mindre lätt
vårt val i år
det valet blir svårt
för vår borgare vill spela boss
så upp till val
hur det nu ska gå
det ansvaret vilar på oss…

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat…

Refräng, omtag /vals)
Hej socialdemokrat…

* * *

Den här nya sången väckte förstås ohejdad munterhet i pressen, inte minst på borgerliga ledarsidor, och döptes snabbt om till ”Luftmadrassen”. Sågningen blev så total att ansvarskännande människor i partiledningen (s) fann för gott att snabbt avföra ”Nygammalt val (s)” från kampanjen. Plötsligt fanns varken texten eller skivan, inte ens någon ynka bandupptagning att få tag på. De som hade beställt sången – informationschefen Anders Thunborg är starkt misstänkt – tvådde sina händer. Den som fick mest ovett var jag, budbäraren – jag hade ju skickat ut texten till media.

Så här post festum är alltsammans dock bara kul. Nu har jag alltså texten. Om någon också kan fixa en kopia av den försvunna inspelningen för skivbruk, skulle jag bli evigt tacksam.

* * *

Hur det gick i valet?

Jo, 1968 gjorde Socialdemokraterna ett av sina bästa val genom tiderna. Partiet fick 50,1 procent.

Fast jag tror inte att det berodde på sången ovan.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^