Om Sommar med Anne Sofie von Otter. Något även om hennes syster samt systerns man

4 augusti 2009 15:52 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens Sommar-program var av det där slaget som jag älskar.

Musikaliskt var det, för att låna ett uttryck från sommarvärden själv, Anne Sofie von Otter, cross over. Vi fick höra allt från ”Novelty Accordion” och Esbjörn Svensson till Bach och musik från koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en fröjd att få ta del av ett musikurval, som inte bara vittnar om kunskap utan också musikalisk bredd.

Och så innehöll det mellanliggande pratet så många intressanta saker, att man gärna hade lyssnat dubbelt så länge. Om samarbetet med Elton John. Om Los Angeles, där också jag har varit, och om hennes eget starka miljöengagemang. Om pappa diplomatens relativt tidiga kunskaper om de nazistiska förintelselägren i Tyskland.

Anne Sofie nämnde också sin syster Birgitta, dels från bombningarna av Berlin i krigsslutet, dels i samband med familjefester där också Birgittas make, Kjell-Olof Feldt, deltog.

Anne Sofie känner jag inte, men jag lärde en gång i världen känna hennes syster, Birgitta von Otter, desto bättre.

Birgitta anställde jag som journalist på Aktuellt i politiken (s) när jag var tidningens chefredaktör. Jag minns att hennes man, Kjell-Olof Feldt, vid ett tillfälle enskilt tackade mig för att jag hade anställt henne, så att hon kunde få tyngre journalistiska uppgifter än hon hade haft till exempel på Åhlén & Åkerlund.

Kjell-Olof hade jag då känt länge, och han satt under en del av min tid på partistyrelsen i partiets VU, men om någon nu drar slutsatsen att anställningen av Birgitta var en väntjänst, tar vederbörande fel. Jag låter mig inte tubbas av den sortens saker – de som känner mig vet att jag har en ibland besvärande sturig dragning till integritet.

Nej, Birgitta var en utmärkt journalist, skrev till exempel mycket läsvärda personporträtt – hennes artikel om Per Gunnar Evander är ett bra exempel. Hon gjorde också några mycket läsvärda intervjuer med Olof Palme. Dessutom var hon en mycket trevlig person att arbeta ihop med på vår lilla redaktion.

Hennes akilleshäl var möjligen att hon gärna skrev mycket för långt, dessutom i etapper, så att manus – på den tiden skrivna på maskin – blev till jättelånga rullar av ark med delvis struken, delvis överskriven,delvis bortklippt text, alltsammans hopfogat med tejp. Eftersom det fanns en planering sida för sida av varje nummer, skulle ju de här långa artiklarna, ofta med hjälp av strykningar i korrekturet, sedan ges den längd som var planerad, men vid ett tillfälle minns jag att redaktionssekreteraren, Sven Erik Rönnby, helt sonika delade upp Birgittas artikel på två och skrev ”Fortsättning följer i nästa nummer” längst ner i artikeln. Därmed hade Birgitta skrivit tidningens första artikelföljetong.

Redaktionen var på den här tiden ett väl sammansvetsat kompisgäng, som gärna förlade planeringssammanträdena hemma hos någon av redaktionsmedlemmarna, sammanträden som alltid innehöll också gemensam, hemlagad middag och allmänt flams, ibland tillsammans med den som den vi var hemma hos var gift med. Min egen Birgitta och jag har också en smula umgåtts med paret von Otter/Feldt i andra sammanhang. Kjell-Olof och Birgitta har till exempel varit hos oss här i Öregrund.

Kjell-Olof hade varit aktiv i Laboremus, som jag själv blev ordförande för 1960, och jag publicerade mina första artiklar i Libertas, när han var tidningens redaktör – jag avlöste honom på den posten så småningom.

Både Kjell-Olof och generationskamraten Bo Södersten hade hos oss yngre laboremiter nimbus av att vara radikaler, och under en lång period fick alla nya medlemmar i föreningen som inträdesgåva en artikel av var och en av de här herrarna; Kjell-Olofs artikel hette ”Socialismen förtvinar i dag”, vill jag minnas. (Södersten pläderade i sin artikel för planhushållning.)

Det är ju helt uppenbart att Kjell-Olof med tiden utvecklades mer åt det socialliberala hållet, och för mig är det sålunda ingen överraskning att han på DN.Debatt i dag ger sig in i den pågående Jämtin-debatten med en artikel, betitlad ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. Det tror jag för egen del vad jag vill om, men eftersom mina läsare redan har tagit del av mina argument, tänker jag inte upprepa dem.

Lite kul är det att i hans artikel läsa meningen ”I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrar enskilda medborgare att bli det hon (Jämtin) kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta privata skolor.”

Något ligger det dess värre i detta, men jag vill påminna om hur trångt det var i portföret, då när de gamla socialdemokratiska principerna fortfarande gällde. Kjell-Olof Feldt hade dristat sig till att plädera för privata dagis, men blev då genast och ganska hårdhänt tagen i örat av Olof Palme.

Annars vill jag gärna vittna om att Kjell-Olof Feldt, även i politiska sammanhang, är en trevlig person att ha att göra med. I motsats till många andra maktmänniskor bemödar han sig om att argumentera i stället för att bara befalla. Han intar alltså det man brukar förknippa med en intellektuell attityd.

Vilket inte hindrar att han, som nu i friskoledebatten, kan ha fel.