Harry Potter och de vises sten

3 augusti 2009 18:36 | Barnkultur, Film | 8 kommentarer

J K Rowling publicerade första delen av sin fantasyserie om Harry Potter 1997, ”Harry Potter and the Philospher’s Stone”. Lycklig vinnare av utgivningsrätten på svenska blev Tidens förlag; på svenska, i översättning av Lena Fries-Gedin, kom boken 2001. Dess svenska titel blev ”Harry Potter och de vises sten”.

Jag började läsa Harry Potter-böckerna då och har sen följt Harrys äventyr ända till slutet. I allmänhet har jag läst de svenska översättningarna, men i ett fall har jag i stället läst det engelska originalet. Sammantaget är serien om Harry Potter ett mycket värdefullt bidrag till barn- och ungdomslitteraturen, men som så ofta när det gäller sådana böcker är den njutbar också för vuxen publik.

Den inledande boken i serien introducerar allt det som sedan ska förekomma i raden av efterföljare, men introduktionerna kommer gradvis och väcker allt mer läsarnas nyfikenhet. Till det kommer att böckerna på klassiskt vis är mycket spännande.

Vi möter först Harry i hans fosterfamilj Dursley, pappa Vernon, mamma Petunia (Harrys moster) och deras odåga till son Dudley. Harry är hårt hållen på gränsen till terroriserad och får bo i en skrubb under trappen. Av familjen Dursley har han fått vaga och falska uppgifter om att hans föräldrar när han var liten omkom i en bilolycka.

Harry har alltså ingen aning om sin mycket speciella familjebakgrund: hans föräldrar hörde hemma i den trollkarlsvärld, som – enligt mytologin i de här böckerna – existerar parallellt med vår vanliga, den där de icke magi-kunniga, ”mugglarna”, bor.

Lite i taget upptäcker Harry att han har ovanliga gåvor, till exempel – i samband med ett äventyr på zoo – att han kan kommunicera med ormar, är det han senare lär sig är en ”ormviskare”.

Sen börjar det hända saker. Trots att Vernon försöker förhindra det, får Harry allt fler mystiska brev, och till slut anländer en personlig representant för – som det visar sig – rektorn Albus Dumbledore på trolldomsskolan Hogwarths, den jättelike och skäggige Rubeus Hagrid. Och nu uppenbarar Hagrid sanningen för Harry, den som hans styvföräldrar har försökt dölja: Hans föräldrar dödades inte i en bilolycka utan av den onde trollkarlen Lord Voldemort. Harry var i själva verket med vid det här tillfället, har ett ärr i pannan som minner om överfallet, men överlevde på ett närmast magiskt sätt.

Harry får nu veta att hans namn därför är vida känt i trollkarlsvärlden, där han egentligen hör hemma, och han förstår nu också att en del märkliga händelser som den med ormen på zoo har att göra med att han besitter krafter som ligger utanför dem som normala människor har. Hagrids ärende är att Harry, nu elva år gammal, bör söka sig till trolldomsskolan Hogwarths.

Inför resan dit tar Hagrid med Harry till delar av London vilka endast är tillgängliga för varelser med magiska egenskaper. Harryvisar sig ha ett konto, ärvt efter föräldrarna, på Gringotts trollkarlsbank och utrustas med allt som elev på Hogwarths kan komma att behöva, bland annat speciella kläder, trollstav – en del av staven är en fjäder från Fågel Fenix; den andra fjädern finns i Lord Voldemorts stav – och en uggla för kommunikation, i Harrys fall med namnet Hedwig.

Harry är alltså, när sommaren (som han fortfarande tillbringar med familjen Dudley) är slut, färdig för avfärd till Hogwarths. Instruktionen om hur han ska ta sig dit lyder att han ska ta sig till Kings Cross Station i London och där ta Hogwarthexpressen från perrong nio och tre kvart. När Harry ser en familj med rödhåriga barn gå rakt igenom en vägg som ligger mellan perrongerna nio och tio, gör Harry likadant – och det fungerar!

Redan under inköpsrundan med Hagrid har Harry träffat på en pojke från trollkarlsvärlden, Draco Malfoy, som anklagar Harry för att vara ”mugglare”; själv kommer han, säger han, från en äkta trollkarlsfamilj. Poängen med det här är att vanliga människor ibland kan utrustas med magiska gåvor men att det finns trollkarlar som bara accepterar ”renrasiga” trollkarlar – ett av huvudstråken i böckerna om Harry Potter är just denna form av rasism, som Harry alltså aldrig för egen del anammar. De här två kommer sen, under utbildningen på Hogwarths, att bli ständiga antagonister.

På tåget möter Harry Ronald (Ron) Weasley, en av de rödhåriga medlemmarna i den familj som han hade följt efter när han sökte perrong nio och tre kvart. Harry, således stadd vid kassa, köper godis till dem båda och får i gengäld veta mer om den trollkarlsvärld han nu ska bli en del av.

Till dem sällar sig också Hermione Granger, som egentligen är ute och letar efter en annan hogwarthselevs, Neville Longbottoms, padda. Hermione, till att börja med framställd som lite av en besserwisser, är redan förfaren i trolldomskonst. I och med det här mötet är den treenighet – Harry, Ron och Hermione – snart etablerad, som ska bestå genom alla Harry Potter-böckerna.

På Hogwarths möts de och alla andra nykomlingar av professor McGongall, och efter ett mellanspel, där de bland annat kommer i kontakt med spöken, vidtar en sorteringsceremoni: Med hjälp av en sorteringshatt, som de i tur och ordning får sätta på huvudet, ska de välja hemvist på något av de fyra elevhemmen, Hufflepuff, Ravenclaw, Gryffindor och Slytherin. Ron och Hermione hamnar båda på Gryffindor, men i Harrys fall är hatten tveksam. Men när han intensivt tänker på att han inte vill hamna på Slytherin, där Draco Malfoy hamnar, hamnar också Harry på Gryffindor.

Därefter får vi, steg för steg, bekanta oss med olika delar av livet på Hogwarths: Eleverna är med om en invigningsfest, bekantar sig med sina elevhem, lär känna de märkliga varelser, en del av dem spöken som lever vidare i tavlorna som finns på väggarna, lär sig de magiska lösenord med vars hjälp de kan ta sig in i sina elevhem och så vidare.

På lektionerna får de lära sig olika former av trolldomskonst: formler, förvandlingskonst, försvar mot svartkonster och annat som trollkarlar måste kunna. Många festliga missöden – en del rena katastrofer – äger rum under de här lektionerna. Den som klarar de nya utmaningarna bäst är Hermione, som för övrigt har mugglarbakgrund.

I trolldryckskonst undervisar Severus Snape, som förefaller trakassera Harry och synbarligen favoriserar slytherineleverna.

Harry och de andra får också lära sig att flyga på kvast, en konst som också den skördar en del offer med fysiska skador som följd.

En duell på kvast mellan Harry och Malfoy ändar i att Harry av professor McGonagall förs till Gryffindors lagkapten i quidditch – en märklig och ofta riskabel bollsport på kvast med både slagträ och ”bollar” av olika slag; jag tänker här inte redogöra för reglerna – och får ett bud om att ingå i elevhemmets quidditchlag.

Efter ett mellanspel med bland annat professor Snape inblandad, är det dags för match mellan Slytherine och och Gryffindor. Trots Harrys ovana vid att vara ”sökare”, lyckas han väl, och matchen verkar, trots jämna poäng, kunna gå Gryffindors väg. Just när Harry är på väg att fånga den gyllene Kvicken, det som skulle avgöra matchen, börjar hans kvast uppföra sig underligt: kränger och vill kasta av honom. Nere på marken ser Hermione, att Snape, vänd mot Harry, ser ut att utslunga trollformler, och hon griper rådigt in: genom en trollformel sätter hon eld på Snapes mantel och får honom att tappa koncentrationen. Och nu återfår Harry balansen och kontrollen och lyckas fånga Kvicken. Gryffindor vinner matchen.

Också på andra sätt upptäcker medlemmarna i trion på Gryffindor att allt som finns på Hogwarts, att det i deras magiska värld finns åtskilligt som inte bara är överraskande utan rent av farligt. Den i trollkonster allt mer framgångsrika Hermione har redan före quidditchmatchen råkat ut för ett vådligt äventyr: hon råkar i en av slottets – skolan är inhyst i ett gammalt slott – fängelsehålor ut för ett troll. Hon räddas med nöd och näppe av pojkarna: Ron uttalar en trollformel, och Harry kör in sin trollstav i trollets näsa.

Också Harry råkar ut för både händelser och drömmar som han inte riktigt kan tolka. Med hjälp av sin osynlighetsmantel (en anonym gåva men en gång i världen tillhörig hans far) tar han sig också i hemlighet till förbjudna delar av skolan/slottet och upplever på så sätt bland annat att han i en spegel kan se sin mamma och pappa. Vid ett återbesök upptäcks han av professor Dumbledore, som förklarar att spegeln visar Harrys innersta önskning.

Det finns mängder av spännande historier som man skulle vilja återberätta, sådant som den om drakungen Norbert och den om mötet med enhörningarna. Men den viktigaste av dem är ändå den som har givit boken dess namn, den om de vises sten.

En kollega till Dumbledore, alkemisten Nicolas Flamel, har skapat de vises sten, med vars hjälp man kan tillverka guld och, viktigare, som ger den som äger stenen evigt liv. Det är den ständigt bokgrävande Hermione som kommer på det här spåret, och Harry börjar, när han råkar höra Snape i ett samtal om de vises sten, misstänka att stenen kanske finns gömd någonstans på Hogwarths. Genom Hagrid får han reda på att så är fallet och att stenen vaktas dels av hans hund med tre huvuden, Fluffy, dels med hjälp av magiska spärrar upprättade av skolans främsta krafter, bland dem Dumbledore och Snape.

Harry börjar med hjälp av olika indicier misstänka att Lord Voldemort tänker lägga beslag på de vises sten för att därigenom stärka sin makt och dessutom få evigt liv, också att Snape på något sätt är inblandad i Voldemorts planer.

De tre sammansvurna inleder nu en hemlig räd för att hinna först till de vises sten. Dock förstår de redan när de ska ta sig förbi den trehövdade hunden att någon ligger steget före dem. (Av Hagrid har Harry fått höra att man kan söva besten med musik – men han erinrar sig att han fick den upplysningen vid ett tillfälle, då de förmodligen var avlyssnade.)

Därefter gäller det att forcera alla de övriga magiska hindren, sådant som strypande växter, flygande nycklar och en knivig gåta att lösa. Alla tre bidrar till att ta sig förbi de här hindren, som bokstavligen skulle kunna beröva dem livet.

Till slut står slutstriden mellan å ena sidan Harry, å andra sidan en person som visar sig inte vara Snape utan professor Quirrell, den som Harry hade hört tala med Snape. Och genom Qurrell agerar Lord Voldemort: i en dramatisk scen får Harry se att bakom turbanen på Quirrells bakhuvud döljer sig Voldemorts ansikte.

Under striden med Quirrell känner Harry en så intensiv smärta i det märke i pannan Lord Voldemort gav honom när han dödade Harrys föräldrar, att han svimmar.

Därefter vaknar han till liv på Hogwarths sjukavdelning. Dumbledore har i sista minuten hunnit fram till de stridande. Quirrell är död och Lord Voldemort åter försvunnen. Men stenen är räddad: den har, tack vare att Harrys önskan att få den var osjälvisk, hamnat i hans ficka med hjälp av den magiska önskespegel som fanns i den innersta kammaren. Nu har Dumbledore sett till att förstöra den för Voldmort så begärliga stenen.

* * *

Det är nu länge sedan jag läste boken, och egentligen skulle jag ha velat ge dem bland mina läsare som själva inte har läst den ytterligare detaljer. Själv har jag nu fått historien återaktualiserad för mig genom att jag just har sett filmatiseringen av den här boken på DVD.

Som väntat är bokens handling här kortad – till exempel är Harrys upplevelser i styvfamiljen nerkokade på ett sätt som medför att rollkaraktärerna blir lite mer buskisartade än de är hos Rowling. Men som jag kan se har filmen, regisserad av Chris Columbus, ändå med alla riktigt väsentliga ingredienser i bokhandlingen.

De när filmen spelades in fortfarande unga skådespelarna – Daniel Radcliffe som Harry, Emma Watson som Hermione och Rupert Grint som Ron – gör genomgående bra ifrån sig, och detsamma gäller Harrys jämnårige fiende Draco Malfoy, som spelas av Harry Melling. I övrigt vill jag nämna Richard Harris som Albus Dumbledore, Robbie Coltrane som Rubeus Hagrid och Alan Rickman som Severus Snape.

Den sällsamma världen på Hogwarths med alla spöken och magiska väsen, också själva slottsmiljön med sina ”levande” tavlor och märkliga skrymslen, är väl återskapad i sin filmiska form.

Som film betraktad är ”Harry Potter och de vises sten” den första i en rad filmer som senare rymmer ännu mer spännande saker, men den är helt klart värd att se.