Visa vid midsommartid

Midsommarafton kommer med sol och vackert väder, fast senare på dan mulnar det på och kommer lite regn. Birgitta och jag firar en midsommar på tu man hand. Vi äter förstås den sedvanliga midsommarlunchen, sill och färskpotatis, och till det tar vi ett par nubbar av Birgittas hemkryddade brännvin. Min favorit är hennes kumminbrännvin.

När vi, en stund före 17.00, går i väg till det traditionsenliga midsommarfirandet vid Hembygdsgården i Öregrund, är det åter igen regnstänk i luften, så vi tar paraplyerna med oss. Birgitta är, jag vet inte för hur mångte gången, ombedd att hålla det lilla anförande som följer stångresningen. Hon talar om gemenskapen, glädjen, naturens skönhet och nattens ljus, allt det som gör midsommaren så efterlängtansvärd. Hon citerar två dikter som hon tycker mycket om (och som jag tidigare har återgett på bloggen), Harry Martinsons “Juninatten” och Birger Normans “Junisvit”. Men hon påminner också om att “demokratin, freden, friheten, respekten för mänskliga rättigheter, alla individers lika värde, kräver vårt ansvar, vårt engagemang, varje dag” och om att vi alla, både individuellt och gemensamt, har ett ansvar för att försvara dessa värden: “En god människa blundar inte, vänder sig inte bort, lämnande ansvaret till någon annan.”

Efter sånglekarna med spelmanslaget runt stången kommer ganska många – öregrundsbor så väl som sommarboende, även unga människor – fram och tackar henne.

Vi tar vår sedvanliga midsommarpromenad runt Öregrund på vägen hem. På Västergatan har någon hissat en flagga med texten “MJAU” på flaggstången.

Det påminner mig om en annan midsommarpromenad för nu ganska många år sen. Bakom ett rött plank, nära Strandhotellet, höll en man just på med att hissa en papegoja i bur upp i flaggstången. Jag stannade till, och när mannen fick syn på mig, sa han förklarande:

– Han måste ju få komma ut och träffa kompisarna. Det är ju ändå midsommar!

Midsommar, denna fantastiska blandning av naturens ljuvhet, nattens ljus och mänsklig galenskap.

Nyligen skrev jag om dubbel-CDn “Visans gyllene tid”. På den framför, noterade jag, min gamla vän och KSF-kompis Molly Åsbrink, nu tyvärr död, en visa, som är essensen av den svenska midsommaren:

Visa vid midsommartid

Text: Rune Lindström, 1946
Musik: Håkan Norlén, 1946

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn
i långdans, i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglet som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Kull-Lina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm
där natten och mossan är len.

Text, ackord och noter finns bland annat i Anders Palm och Johan Stenström (redaktörer): ”Den svenska sångboken” (Bonniers, 1997)

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^