Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari), där jag presenterade Dan Anderssons Samlade skrifter, passade jag också på att presentera Thorstein Bergmans LP med tonsättningar av Dan Andersson-dikter:

Dan Andersson

Gösta Ågren, som också har doktorerat på Dan Andersson och gett ut hans samlade skrifter på Tidens förlag, har i hög grad bidragit till att avromantisera Dan Andersson. Den bild han ger av Dan Andersson är mörkare och mer samhällstillvänd. Dan Anderssons kamp med de existensiella frågorna och hans engagemang i tidens sociala frågor framträder tydligare.

Thorstein Bergmans nya LP ”…högst av allt hör jag kärlekens sång” (Polydor 2379 168, distribution GDC) speglar mycket tydligt denna reviderade och mer korrekta Dan Andersson-uppfattning. De första visorna på LPn, ”Visa vid kolvakten” och ”Kolvaktaren” och den föga romantiska ”Hemlös”, anger skivans grundton.

Dan Andersson är en av våra mest tonsatta diktare. Det har säkert att göra med att hans dikter är så rytmiska och melodiösa; de lockar själva fram en melodi. På den här LPn finns några tonsättningar av Gunnar Turesson och Sven Scholander, men de flesta tonsättningarna står Thorstein Bergman själv för. Jag hör till dem som tycker att Thorstein Bergman egentligen är en bättre sångare än kompositör, men på den här skivan står sig hans tonsättningar gott jämfört med de mera klassiska. (Bäst är nog ”Till min längtan” från 1972.)

Musikaliskt är det här en djärv skiva. Thorstein Bergman assisteras av Hallsbergs kammarkör och medlemmar ur Örebro Symfoniorkester och Örebro Regionmusikensemble. Arrangör och dirigent är Börje Stålhammar. Det intressanta är att arrangemangen konsekvent dämpar det romantiska hos Dan Andersson och att kören och orkestern förstärker det svarta hos honom!

Dan Andersson och arbetarrörelsen

När Sofia Karlsson 2005 valde att ge ut den mycket hyllade och köpta CDn “Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756) bröt hon ny mark för Dan Anderssons tidigare inom arbetarrörelsen så älskade viskonst. Mig förvånade det inte – hon är dotter till min gamla kollega på Socialdemokratiska partistyrelsen Leif Karlsson. Du kan här läsa min recension av den här skivan.

En gång var Dan Andersson en av arbetarrörelsens mest älskade författare, detta trots att hans prosa och poesi och visor långt ifrån genomgående har politisk prägel.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari) publicerade jag följande:

Dan Andersson

Dan Andersson har tidigare under årtionden spelat en stor roll inom arbetarrörelsens kulturliv. Hela hans författargärning har dessutom haft nära anknytning till arbetarrörelsen genom att hans böcker, alltifrån debuten 1914 med ”Kolarhistorier” och fram till hans för tidiga död 1920 – han dog genom cyanväteförgiftning på ett hotellrum i Stockholm blott 32 år gammal – med ett par undantag utkom på rörelsens eget förlag, Tidens förlag.

Under senare år har väl Tiden (liksom rörelsens i övrigt) ägnat Dan Andersson alltför liten uppmärksamhet. ”Kolarhistorier” och samlingsvolymen ”Visor och ballader” har funnits som vackert illustrerade presentböcker. Och här om året fick hans fina självbiografiska roman ”De tre hemlösa” från 1918 inleda Tidens nya serie Arbetarberättare.

Men nu tar Tidens förlag skadan igen med besked. Förlaget firar nittioårsminnet av hans födelse (Dan Andersson föddes 1888) med att i tio smakfulla band, redigerade av Gösta Ågren, ge ut hans samlade skrifter.

Första bandet, Diktsamlingar, innehåller ”Kolvaktarens visor” från 1915 och ”Svarta ballader” från 1917. Andra bandet, Enskilda dikter, innehåller dikter publicerade i tidningar och efterlämnade manuskript. Tillsammans innehåller de båda volymerna den diktskatt, som till stora delar har varit känd och reciterad inom rörelsen. Många av dikterna har också tonsatts, av Gunnar Turesson, Sven Scholander, Thorstein Bergman och andra. (Den som är intresserad av att få ett representativt urval Dan Andersson-tonsättningar rekommenderas att skaffa Gösta Åbergs sångbok ”Dan Anderssons vackraste visor”, som 1971 utgavs av Prisma.)

Tredje bandet, Romaner, innehåller den nämnda ”De tre hemlösa” och fortsättningen ”David Ramms arv” från 1919. Den tredje och sista delen av denna självbiografiska romanserie, ”Vägen”, som Dan Andersson aldrig hann avsluta, återfinner man i fjärde bandet, Romanfragment, Där finns också bland annat en annan ofullbordad roman, ”Arbetsdagen”.

Debutboken, novellsamlingen ”Kolarhistorier”, ingår tillsammans med ett refuserat manus, ”Sorgmarschen”, i femte bandet med just underrubriken Kolarhistorier. Den närbesläktade ”Det kallas vidskepelse” från 1916 bildar tillsammans med ”Kolvaktarens visor” det sjätte bandet, Det kallas vidskrpelse.

Sjunde bandet, Amerikanska berättelser, omfattar en serie berättelser med amerikanska motiv – Dan Andersson hade som fjortonåring vistats i Minnesota – och enskilda noveller från perioden 1912-1917. Novellerna från de sista åren, 1918-1920, är samlade i åttonde bandet, Sena noveller.

Nionde bandet kallas Kåserier och det tionde Artiklar.

Varje volym inleds med en kort men instruktiv inledning av Gösta Ågren som också står för kunniga och träffande kommentarer.

Det är att hoppas att rörelsens folk köper och läser denna fina Dan Andersson-utgåva och åter tar Dan Andersson till sitt hjärta.

Ska jorden bliva vår…

Det finns många böcker, både dokumentära och skönlitterära, om svensk arbetarrörelse. Mycket lite av detta finns i dag tillgängligt i bokhandeln. Därför vill jag gärna påminna om sådana böcker, så att framför allt unga människor kan söka dem åtminstone på bibliotek.

En sådan bok, en blandning av skönlitterär skildring och dokumentär, skrev jag om i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1979 (22 februari):

1884-1886

Bunny Ragnerstam avslutar sitt skånska romanbygge med en dokumentärroman från åren 1884-1886, ”Skall jorden bliva vår” (Gidlunds). Kampen står mellan dem som vill ha allmänna eller liberala arbetarföreningar och dem som vill ha fackföreningar och socialism. Boken slutar med en tidningsnotis om att målarna kallas till sammanträde ”för bildande av en FACKFÖRENING” och ”Stadgar för Träarbetarnas fackförening Antagna den 24 juli 1886″.

”Skall jorden bliva vår” är, liksom de tre tidigare delarna, en dokumentärroman med dokument och tidningsläsning instoppat mellan de berättande partierna. Den är en kollektivroman i meningen att flera olika personer och deras perspektiv på det som sker socialt och organisationsmässigt ägnas separata och bitvis parallella kapitel.

Därmed har Ragnerstam åstadkommit ett brett panorama över arbetarrörelsens inledningsskede. Det är bara att konstatera att han nu tillhör gruppen av stora svenska arbetarförfattare.

Det hindrar inte att man kan ha kritiska synpunkter. Hans stiliserade och lite mekaniskt stavade talspråk blir i längden mer irriterande än verklighetsförankrande. Och det kan inte hjälpas: En del av hans människor väcker – mitt i kollektivromanens malande människoström – ett extra intresse för sin egen person. Vad kände de? Vad hände med dem? Det skulle vara intressant att se vad Bunny Ragnerstam skulle kunna göra av mer individualiserade, så att säga fogelströmska romangestalter.