Norsk Frp-populism en reaktion på Arbeiderpartiets armanidemokrati?

Ann-Cathrine Jungar, som skriver på Dixikon, recenserar sociologen Magnus Marsdals bok ”Frp-koden”. Att det här är intressant också för oss och inte bara inför det förestående norska stortingsvalet framgår av bland annat följande:

”Frps väljare återfinns bland dem med de lägsta inkomsterna i Norge.

En förklaring till Fremskrittspartiets framgångar är enligt Marsdal Arbeiderpartiets misslyckande att tilltala gamla kärnväljare. Den norska socialdemokratin har medverkat till ökade ekonomiska skillnader och sociala klyftor. I likhet med andra europeiska socialdemokrater har de fört en ekonomisk politik av liberalisering, lägre skatter på förmögenhet och pensionsreformer som missgynnat dem med lägre inkomster. Omfördelningspolitiken har – enligt belackarna – snarare gynnat dem som redan har.

Men det handlar ändå inte enbart om Arbeiderbeiderpartiets politik. Under Jens Stoltenbergs ledning har partiets karaktär i folkmun beskrivits som ”Armani-demokrati” : En urban, globalt och liberalt sinnad och välbärgad medelklass, som dricker kravmärkt caffelatte och botaniserar i exotiska maträtter i sina väl designade hus och hellre talar om global rättvisa än omfördelningspolitik hemmavid.”

Hela artikeln, ”Norsk populism eller europeisk antietablissemangspolitik. Ett försök att knäcka Frp-koden” kan du läsa här.

Genomsnittet av augustimätningarna ger Frp 25,7 procent mot Arbiderpartiets 32,3.

Ge inga skattepengar till friskolor

I många bloggar finns det länkar till artiklar i stockholmspressen. Jag har själv nyligen kommenterat artiklar i DN om friskolor. Men det publiceras också åtskilligt intressant i detta ämne i andra tidningar. I söndagens Upsala Nya Tidning (30 augusti 2009) fanns det till exempel en debattartikel av före detta skolledaren Knut Lindelöf, som med gillande citerade vad jag här på bloggen har skrivit i detta ämne, men Lindelöf, som alltså har lång egen erfarenhet från arbete i skolans värld, vill gå ännu längre.

Hans artikel heter ”Ge inga skattepengar till friskolor”.

Länk till UNT-artikeln finns här. Texten finns också utlagd på Knut Lindelöfs blogg, här.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.