Jag ligger för ankar

Viggos hals- och öroninflammation gav sig också på morfar. De senaste dagarna har jag haft lite ont i halsen, till att börja med också i öronen, och framför allt har jag känt mig trött, trött, trött: jag har sovit långa stunder också dagtid.

Ömheten i öronen har lagt sig, men den i halsen kommer och går – jag bekämpar halsinfektionen med gurgling. I dag har jag också haft feber. Just nu känns det dock bättre, detta eftersom jag har tagit ett par febernedsättande tabletter. Vi får se hur det känns i morgon. Kanske går jag då till Vårdcentralen.

Birgitta har under tiden arbetat flitigt i trädgården. I går beskar hon rosenhäcken ner mot gatan. (Själv tog jag, innan jag blev sjuk, bort några långa rosskott på min sida om grinden och rensade också sträckan mellan gatan och grinden från gräs. Det pågick nämligen asfaltering av gatan utanför, och nu är också infarten till oss skinande asfaltblank och fin.) I dag tänkte hon också klippa gräs, fastän det egentligen är min tur. Men den relativt nya gräsklipparen gick inte i gång – automattändningen fungerade inte.

Jag satt en liten stund i trädgården tillsammans med henne, i stolarna under plommonträden. Hon kom dit från ett annat plommonträd, det som står vid staketet mot grannhuset, och hade där hittat de första mogna plommonen. Här om dan hittade jag under Transparente blanche-trädet de första näst intill mogna äpplena. I dag har Birgitta plockat upp också resten, dock slängt dem eftersom de är fågelhackade och anfrätta. Men det är mycket härligt ljusgrön frukt kvar i det där trädet: äpplena, söta med viss syrlighet, är mycket goda, men man får kappas med fåglarna om dem.

Fåglarna kan jag ändå stå ut med, men rådjuren gör mig – och ännu mer Birgitta – fortfarande ursinniga. Senast har de ätit upp tre stora plantor med tomater och allt, körsbärstomater (Chocolate Cherry).

För ett tag sen berättade jag om det Särö-träd Birgitta fick i gåva från Julita gård i Sörmland – en gammaldags äppelsort – och som vi fick hjälp med att plantera av två unga damer från Julita. De svepte in det i en rundel av hönsnät, men det lilla äppelträdet trivdes och växte och hade snart blivit dubbelt så högt – bara för att, blad för blad när det gäller den del som stack upp ovanför hönsnätet – en vacker dag bli uppätet av något av de förbannade rådjuren.

Birgitta för en ojämn kamp mot de här intränglingarna i vårt trädgårdsparadis. Hon har satt upp mängder av stinkpinnar indränkta i blodmjöl och ammoniak både vid grindarna och i utsatta land. Och så har hon hägnat in andra odlingar med blått plastnät. Så numera ser vi rosen Ingrid Bergman, av erfarenheten att döma en av rådjurens favoriter, blomma under ett sådant blått plastnät.

Men vad vi än gör, fortsätter rådjuren med att inte bara ta sig in i trädgården utan också hitta nya och nya växter att äta upp.

Så man får väl läsa i stället. När jag i veckan var inne i Uppsala för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, fick jag äntligen tag på ett exemplar av Pierre Magnans ”Kyndelälskaren”.