Katas döttrar

Jag lärde faktiskt aldrig känna Eva Swedenmark hemma i Sundsvall. I stället blev vi bekanta när hon – dock före min tid som chefredaktör – arbetade som journalist på Aktuellt i politiken (s). Sen hade vi förstås fortsatt kontakt när hon till exempel var chefredaktör på Morgonbris och ABFs Fönstret. När jag så småningom hamnade i öppen konflikt om EU med partiledningen och som en följd av detta avgick som huvudsekreterare i programkommissionen, fick jag en hyllningshälsning från Eva och de övriga tjejer på Fönstret som utgjorde deckarförfattarpseudonymen Emma Wall. Numera har vi fortlöpande kontakt bloggvägen – länk till hennes blogg finns här intill.

Eva är en mångsidigt begåvad person, som också har sysslat med musik och teater. Här är ett exempel, hämtat från Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1979 (23 augusti):

Katas döttrar

”Kvinnor sjung ut!” (a disc BS 790402, distribution Brevskolan) heter en LP som Socialdemokratiska kvinnoförbundet har gett ut med gruppen Katas döttrar från Sundsvall.

Trots att Eva Swedenmarks texter (i motsats till ett par andra nyskrivna som jag finner vara lite amatörmässigt tjejallmängods) är utmärkta, så känner jag viss tvekan till sidan ett. Denna i och för sig duktiga amatörgrupp kommer inte riktigt till sin rätt, när den ska sjunga oregelbunden och rytmiskt svår vers till starkt arrangerad och elektrifierad musik.

Desto roligare är det då att konstatera att sidan två är så förbaskat bra! ”Fastän vi är kvinnor” à capella, ”Abborrträsklåten” (på dialekt) likaså, den vansinnigt roliga ”Igelkottaskinnet” som minsann har censurerats i texthäftet, den likaledes roliga ”Måndag, tisdag”, den utmärkta ”Murarhantlangerskornas strejkvisa”, ”Mannen och konan” och ”Pigans sång” med mer traditionellt arr – det mesta låter fint. Det visar sig också att Eva Swedenmarks texter låter bättre med enklare arrangemang – ”Bruket” är ett exempel.

Texter och noter finns i ett häfte i skivmappen för den som vill spela och sjunga själv. Bra!

* * *

Texten till ”Igelkottaskinnet” hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – här.

Deckare om en änglamakare

Veronica von Schenk, född 1971, är en ny bekantskap för mig bland svenska deckarförfattare. Helt övertygande är inte hennes debutbok ”Änglalik” (Ordfront, 2008, i pocket 2009), men jag ska nog också läsa uppföljaren om hennes hjältinna, Althea Sang Min Molin – mellandelen av namnet kommer sig av att hennes mamma är koreanska.

Althea är professionell gärningsmannaprofilerare med utbildning och erfarenhet förvärvad i New York. En gammal kompis till henne, Rickard Magnusson, anställd vid stockholmspolisen, ber henne göra ett inhopp i en mordutredning som av allt att döma handlar om seriemord.

De flesta ingredienser som man hittar i moderna polisdeckare finns där: kärlek, misstro från några av Rickards kolleger i polisteamet, ett privat trauma (Althea har under arbetet som profilerare i New York överfallits och nästan dödats av en seriemördare), vardagliga bestyr.

Veronica von Schenk har bland annat arbetat som chefredaktör för Allt om Stockholm, och hon briljerar verkligen med sina kunskaper om krogar, nattlivet runt Stureplan, unga människors vanor (även sängvanor), mode, mat och dryck. Till att börja med tycker jag att det är kul med den mycket detaljerade miljöskildring hon har från delar av det centrala Stockholm, där jag själv i årtionden arbetade. Men så småningom irriteras jag också av att den här miljön i hennes tappning blir så doftlös. Som stockholmsskildrare kommer hon inte i närheten av det den för länge sedan döde Stieg Trenter åstadkom.

Om gärningsmannaprofilering vet jag inte särskilt mycket, men jag förmodar att hon skildrar den här processen efter att ha studerat ämnet. Dock blir det, trots tre mord (och så småningom ett fjärde, tidigare), lite tradigt att följa Althea på vägen mot upplösningen.

På pluskontot finns att pulsen i boken mot slutet blir mycket snabbare. Man kan undra varför Althea gör något så dumdristigt som att gå genom gångtunneln som mynnar ut på Tunnelgatan och hur det kommer sig, att seriemördaren där uppe på toaletten i TV 4s lokaler inte lyckas bli kvitt Althea, som är honom i hälarna – men spännande är det onekligen. Och det avslutande gisslandramat på ett galleri är spännande det också.

Så Veronica von Schenk har nog vissa chanser att etablera sig i polisdeckarfacket. I vart fall har hon, på klassiskt pusseldeckarmaner, lyckats lägga ut en ledtråd: Mördarens signatur är Azra, som även förekommer i formen Azrael. Azrael är dödens ängel, hämtad ur judisk-kristen mytologi.