I dag har S-bloggar missat två av mina inlägg

5 augusti 2009 22:31 | Barnkultur, Media, Musik | Inga kommentarer

Först den tredje av de tre texter jag i dag publicerade på bloggen kom upp på S-bloggar.

Läsare som är intresserade av Enid Blytons Fem-böcker kan pröva med att klicka här.

Och de som är mer intresserade av äldre svensk jazz kan klicka här.

Och nu några Mysterieböcker

5 augusti 2009 18:57 | Barnkultur | 1 kommentar

Enid Blytons Mysterieböcker läste jag under de första realskoleåren. En kompis, som liksom jag pendlade in till skolan i Sundsvall, hade alla då utkomna, och jag läste dem, den ena efter den andra, på bussen mellan Juniskär och Sundsvall.

Åratal senare läste jag många av dem för Anna, och när sen Kerstin var i slukaråldern, fick hon dem som återutgavs då. Under en period läste jag dem för både Kerstin och Matti tillsammans.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1982 (25 februari) publicerade jag följande:

Pop-böcker

Långserier av typen John Halls Radiodetektiverna blir lätt tradiga. Och figurer som Greven i ”Varning för spöken” (Rabén & Sjögrens Pop-serie) – den sjunde boken i serien tror jag – blir lätt klichéartade krumelurer. Men det finns förstås poänger med upprepningstekniken och med att motsvara läsarens förväntningar (i stället för att överraska) också.

Jag hör absolut inte till dem som moraliserar över Enid Blytons långkörare heller. De är naturliga och av och till spännande inslag i läsningen under slukaråren. Personligen har jag alltid tyckt bäst om Mysterieböckerna, de med Fatty och Goon, av alla hennes otaliga serier, bland annat för att de är mest trivsamma och innehåller mest miljöskildring. Nu finns ”Mysteriet med de anonyma breven” (översättning Kerstin Lennerthson) och ”Mysteriet med det hemliga rummet” (översättning Kerstin Pettersson) tillgängliga i Rabén & Sjögrens Pop-serie. Jag har nyligen läst dem för mina barn – med stor framgång – och därmed själv läst dem för tredje gången.

Fem-böckerna fortsätter att fånga barnen

5 augusti 2009 16:50 | Barnkultur | 11 kommentarer

Jag var själv en bokslukare när jag var liten och i pojkåren, läste allt som kom i min väg. Tillgång snarare än kvalitet gjorde att jag i en salig röra kunde läsa allt från indianböcker till flickböcker, från Fridegård och Dostojevskij (jo, det är sant – till det jag läste i anmärkningsvärt unga år hör Fridegårds vikingatrilogi och Dostojevskijs ”Vita nätter”, den senare inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär) till kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning och deckarhistorierna i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet.

Det har lett till att jag aldrig har trott mycket på styrning och censur – barn som ska bli hängivna läsare måste styras av sin egen läslust.

Det här har jag också tillämpat på mina egna barn, och si: det har blivit bokläsare av dem.

För min dotter Kerstin läste jag sålunda bland annat Enid Blytons Fem-böcker, och hon läste också själv en del av dem för egen maskin. Hennes son Viggo, snart sju, har nyligen av mig fått de inledande böckerna i serien om Fem, nu i ytterligare moderniserade versioner. På Kerstins blogg har jag sett att hon just nu läser den tredje boken i ordningen för sonen som kvällslektyr vid läggdags.

När jag bläddrar i gamla bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittar jag i nummer 6 1979 (22 mars) följande recension:

Femböcker

Enid Blytons Fem-böcker anses allmänt vara en pest och en kulturfara. Ändå slukar ungarna dem. Ständigt nya upplagor ges ut. De senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens Pop-serie är ”Fem på nya äventyr”, ”Fem på smugglarjakt”, ”Fem reser till havet” och ”Fem och sjörövarskatten” (översättning Kerstin Apell).

Så vitt jag kan se vid en genombläddring – jag har läst de här böckerna ett par gånger förut, både som barn och som förälder – har de här utgåvorna inte utsatts för den stolliga förvanskning av personnamn och ortsnamn som jag har sett att andra Blyton-böcker har drabbats av; nyöversättningarna ter sig ännu mer könlösa än originalen, vilket väl inte kan ha varit meningen? (Att Rabén & Sjögren nu tar bort en del rasistiska inslag är däremot välkommet.)

Jag har samtidigt tillsammans med husets nioåring (anmärkning för nutida läsare: Kerstin) också läst en parodi på Blytons Fem-böcker, Ulf Nilssons och Jean BolindersDet upp och nedvända fallet” (Plus), där fem svenska ungar leker Fem, och där till och med hunden heter Timothy. Av den lär man sig att riktiga äventyr är mer hemska än spännande, att hundar mest är till besvär, att skurkar inte ser skurkaktiga ut, att utlänningar är som alla andra och en del annat både riktigt och tänkvärt. Till råga på allt blandar dom här ungarna – Hemliga femman eller Skamliga femman som den yngste medlemmen säjer – ihop bovarna och poliserna.

Nioåringen var intresserad men inte riktigt entusiastisk. På min fråga ”Nå, vad var bäst, Fem-böckerna eller den här?” svarar hon utan betänketid:

– Fem-böckerna.

Blytons spänning, skamgrepp och trygga upprepningsteknik fungerar.

Nog är det något att fundera över, inte bara förfasa sig över?

* * *

Till detta bör läggas att Ulf Nilsson är en av de bästa svenska barnboksförfattarna och att Jean Bolinder har skrivit mycket läsvärda deckare. Jag har, i andra fall med större uppskattning, recenserat båda.

Tidig svensk jazz

5 augusti 2009 15:39 | Musik | 4 kommentarer

Jag har tidigare publicerat ett par recensioner av de CD-boxar Caprice har gett ut i serien Svensk jazzhistoria – jag har hela serien komplett på CD numera.

Men jag kom i kontakt med den här utgivningen redan i seriens begynnelse, alltså på LP-tiden. I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 januari) publicerade jag en recension av den allra första utgåvan:

20-talsjazz

Dubbel-LPn ”Svensk jazzhistoria, Vol 1 – 20-talsepoken”, som Caprice (CAP 2009, distribution Rikskonserter) har gett ut, är faktiskt en guldgruva. Både för att den innehåller återutgivningar från skivor som bara finns bevarade hos ett fåtal samlare och för det utförliga texthäftets skull.

Låt er inte avskräckas av den lite raspiga kvalitén på A-sidans akustiska upptagningar. Det tar sig; de tre följande sidorna är (med undantag av en låt) baserade på elektriska upptagningar.

Men det är klart: Den 1952 återuppståndna Paramount-orkesterns nyinspelningar av ”Sweet Sue”, ”Dinah” och ”I’m Afraid of Youär överlägsna tekniskt/musikaliskt. Även om det finns ganska mycket äldre material som låter utmärkt, till exempel ”He’s the Hottest Man In Town” med Helge Lindberg och The Crystal Band och ”Säg mig på nytt de första blyga orden”, inspelad av okänd orkester för en reklamfilm.

Sen kan det ju ha en särskild glädje att att får höra ”Alexander’s Ragtime Band” à la brunnsoktett. Eller att höra ”Mustalainen” invävd i ”Can You Forget” med Rünos jazzband.

Det är också roligt att få höra hur de lät: Helge Lindbergs dansorkester, Håkan von Eichvald och hans kaosorkester med refrängsång av Wilhelm Arne och andra, musiker som Ragge Läth, bröderna Gösta ”Smyget” och Elis ”Plutten” Redlig, Folke ”Göken” Andersson, Leopold ”Leppe” Becker och Nisse ”Bagarn” Lind. Eller Karl Gerhard i ”Jazzgossen”. Eller Rolfs jazzband med refrängsång av Ernst Rolf.

Över huvud taget rymmer de här tjugotalsinspelningarna material av namn som har fortsatt att vara kända långt senare: Jules Sylvain, Karl-Ewert, Fritz Gustaf och Fred Winter.

Och tro det eller inte: I en inspelning från 1917 får man höra Calle Jularbo spela ”American Rag”.

Det senare är en two-step. En annan modedans från tiden är shimmy. Det mesta är foxtrot.

För det här är mer synkoperad dansmusik än jazz – improvisationer och solon får man leta efter.

Men materialet är valt med omsorg. Även om mycket är kommersiellt och överarrangerat hör man här klanger som bildar den svenska jazzens rötter.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^