Sommar med Anders Wall – och något om mitt förhållande till liberaler

Dagens Sommar-pratare var Anders Wall. Jag vill inte påstå att jag känner honom väl, men jag brukar träffa honom då och då, bland annat på hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott. Både han och min hustru har nämligen utnämnts till hedersupplänningar.

Det är alltid något särskilt med sommarprogram som görs av någon man känner. I det här fallet innehöll programmet också mycket som även jag kan förhålla mig till. Wall spelade till exempel Owe Thörnvists låt om varmkorvgubben på Fyris torg. Fyris torg var jag på så sent som i fredags, och Owe är ytterligare en i kretsen av hedersupplänningar. Den 16-åriga lettiska pianovirtuosen Maria Verbaite, som har fått stipendium av Anders Wall, hörde jag och Birgitta för inte alls länge sen på norska ambassaden – och fick sen tillsammans med henne skjuts hem till Uppsala av hennes föräldrar. Jag har följt paret Walls – hustrun heter Charlotte, och jag brukar träffa henne också – långa och så småningom framgångsrika kamp att föra över Heby till Uppsala län. Med adress till hustrun avslutade Anders sitt program genom att spela Orphei Drängar, vars konserter och fester både jag och Birgitta – Birgitta är så kallad moster i OD – och paret Wall brukar bevista.

Anders Wall är affärsman men med stort intresse för kultur i olika former. Jag har här på bloggen tidigare berättat om ett kaffebordssamtal jag hade med Anders efter en middag på Uppsala slott: Anders vet att jag sitter i kulturnämnden och som mycket konstintresserad ville han veta, hur vi tänker hantera frågan om nytt konstmuseum i Uppsala. När jag pläderade för ett nybygge, kanske något i stil med vårt fantastiska Musikens hus, var han snart inne på att kommunen borde samarbeta med privata finansiärer (vilket kanske inte är så lätt – alla kapitalister är inte så kulturintresserade som Anders Wall) och berättade också om sin egen stora Carl Kylberg-samling, som han tydligen, på vissa villkor, skulle vara beredd att placera i ett nytt konstmuseum. (I dagens Sommar-program berättade han om hur den hamnade i hans ägo.)

I motsats till vad somliga som har kommenterat mina inlägg i den pågående Jämtin-debatten tycks ha fått för sig, har jag aldrig haft några problem med att umgås med – också samarbeta med – människor vars politiska uppfattningar avviker från mina egna. Jag har fortfarande gamla vänner i olika partier, vänner som jag förvärvade under mina journalistuppdrag på respektive partis stämmor. Jag har lätt för att resonera mig samman med ordföranden i kulturnämnden, den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), och jag kan också samarbeta med till exempel moderater och centerpartister. Jag kan till och med känna viss sympati för sidor av socialliberalismen.

Men jag tycker alltså att det vore betydligt bättre om socialliberalerna hade ett eget parti än att många av dem – som i dag – inte bara röstar på Socialdemokraterna utan också skaffar sig uppdrag i och, inte minst, försöker omdefiniera begreppet socialdemokrati i socialliberal riktning.

Och för att avslutningsvis återvända till Anders Wall: Han har förvisso gjort en del bra saker, men det betyder inte att jag kan se någon poäng i att han plötsligt skulle begära inträde i det socialdemokratiska partiet. Fast i hans fall tror jag inte det skulle vara aktuellt – jag bara nämner det som ett arbetsexempel.