Fantasy

11 augusti 2009 17:53 | Barnkultur | 2 kommentarer

Jag erkänner gärna att jag har sidor som kan tyckas svårförenliga. Jag tänker och skriver ofta i en utpräglat rationalistisk tradition men läser också gärna fantasylitteratur.

Jag har tidigare flera gånger publicerat, ibland återpublicerat, uppskattande recensioner av sådana böcker av till exempel Maria Gripe, Astrid Lindgren och J K Rowling, även av filmatiseringar av böckerna i fråga, och jag har nu kammat igenom recensionsläggen för att hitta mer av samma slag:

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1980 (29 maj) publicerade jag följande:

Tolkien

J R R Tolkien fick en exempellös framgång med sin ”Sagan om ringen”. ”Silmarillion” (AWE/Gebers, översättning Roland Adlerberth) är ett arbete som både bildar bakgrund till ”Sagan om ringen” och samtidigt sysselsatte Tolkien under en stor del av hans livstid, även efter det att ”Sagan om ringen” hade fullbordats. Den bildar en mytologisk bakgrund ett par tidsåldrar bakåt till ”Sagan om ringen”. ”Silmarillion” fullbordades aldrig av Tolkien själv. Hans son, Christopher Tolkien, har redigerat (och valt ut) den del av det efterlämnade materialet som nu bildar ”Silmarillion”.

”Silmarillion” har, helt naturligt, inte samma episka styrka som ”Sagan om ringen”. Även om den alltså är mycket läsvärd och intressant, särskilt för Tolkien-fans.

En berättelse, fullbodad och utgiven av J R R Tolkien själv och på sätt och vis upptakten till ”Sagan om ringen” är ”Bilbo. En hobbits äventyr” (Rabén & Sjögren, översättning Britt G Hallqvist). Den handlar om den fridsamme hobbiten Bilbo, som följer trollkarlen Gandalf på jakten efter dvärgarnas guldskatt. Den nya utgåvan med Tolkiens egna illustrationer, återgivna i fyrfärg, är dessutom fantastiskt vacker.

Båda böckerna bär vittnesbörd om Tolkiens förmåga att skapa en fantasivärld, så exakt beskriven (med mytologi, förhistoria, gestalter, geografi, till och med kartor) att man under läsningen nästan inbillar sig att alltihop faktiskt har existerat i verkligheten.

(AWE/Gebers var då ett förlag under Norstedts-koncernen och dess utgivning har sedan uppgått i Norstedts. Norstedts ägs numera av KF, som redan då ägde Rabén & Sjögren.)

* * *

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1981 (nummer 21, 3 december) finns översikten ”Julens barnböcker”, som inleds med följande:

Jag har alltid själv tyckt om böcker om det fantastiska, och min erfarenhet är att de flesta barn och ungdomar älskar såna böcker. Natalie Babbitts ”Speldosan” (Rabén & Sjögren, översättning Hans Rabén) är en sådan härlig bok att kittla barn från tio-tolvårsåldern – allt beror ju på läsmognad – med. Bokens Winnie upptäcker en källa som ger evigt liv. Men vad händer egentligen om man ger människorna av dess vatten? Bör man det?

* * *

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Artikeln innehöll bland annat ett avsnitt med mellanrubriken

Fantasy

Moderna sagor på gränsen för det fantastiska kallas för Fantasy. J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” är ett typexempel.

Ursula K LeGuin är ett stort namn inom science fiction och fantasy. Hennes trilogi om Övärlden (Rabén & Sjögren, översättning Sven Christer Swahn) har många likheter med Tolkiens ”Sagan om ringen”. Ursula K LeGuin har till exempel skapat en egen värld, Övärlden, med noggrann karta och allt. Egennamn, ortnamn och enstaka andra ord återges på konstruerade språk. Riktigt i Tolkiens klass är hon inte. Hennes öar har inte tillräckligt med särprägel och egenart, och hennes fiktiva språk, som har vissa ytliga drag av keltiska och fornnordiska, är osäkrare än Tolkiens. Men de historier hon berättar är spännande och fascinerande, de har sagans långsamma tempo och obönhörliga inre logik.

I första delen, ”Trollkarlen från Övärlden”, blir pojken Sparvhök från ön Gont varse om sina magiska krafter och finner sitt sanna namn, Ged. Han studerar vid magikerskolan på ön Roke. En stor del av boken består av Geds kamp med den skugglika makt ur dödsriket han själv har släppt loss och som jagar och hotar honom.

Andra delen, ”Gravkamrarna i Atuan”, handlar om hur Ged kommer till Atuan för att söka efter en magisk ring som ska återställa freden i Övärlden. Där härskar Arha, De namnlösa Gudarnas prästinna.

I tredje delen, ”Den yttersta stranden”, söker Ged och prins Arren den ondskans okända källa som förgiftar världen och berövar livet dess mening.

Den här sortens sagor hämtar förstås näring ur myt och religion; deras ram är fantasi och fantasteri på gränsen till det oförklarliga. Men mitt i alltihop finns också ett drag av rationalism: trolldom, magi i de här böckernas mening, handlar om kunskap och om tingens och människornas sanna natur. De makter magikerna, människor med säregna krafter som de sedan utvecklar, frambesvärjer, kan stå i både det godas och det ondas tjänst. Och om kampen mellan gott och ont handlar många av de klassiska sagorna, så även de här.

* * *

I samma recensionsartikel hittar man, under rubriken Tonår, även följande:

Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.

* * *

Läs mer om Gripe och hennes övriga verk under Kulturspegeln, Barnkultur!