Arbetarhistoria om Bruno Kreisky

Årets första nummer (1 2008) av Arbetarhistoria har kommit ut, inte bara som vanligt läsvärt utan också med uppsnofsad layout.

Bland åtskilligt läsvärt vill jag särskilt lyfta fram ett par artiklar om Bruno Kreisky (1911-1990). Kreisky blev under efterkrigstiden känd som Österrikes främste politiker: satt i parlamentet från 1956, var utrikesminister 1959-1966 och förbundskansler (samtidigt partiordförande för SPÖ) 1970-1983.

Kreisky kom från en borgerlig judisk familj men blev i unga år socialdemokrat. Hans judiska bakgrund är intressant med tanke på att han aktivt arbetade som medlare i konflikten i Mellanöstern; han hade goda kontakter med flera av arabstaterna. Men för oss här i Sverige är det kanske mer intressant att både hans socialistiska engagemang och judiska börd (via Tjeckoslovakien) förde honom till Sverige som politisk flykting. Hit kom han 1938, och han kom att stanna kvar här ett tag också efter andra världskrigets slut: 1945-1951 var han sitt lands ambassadör i Stockholm.

Klaus Misgeld, själv med österrikisk bakgrund, historiker och förutvarande forskningssekreterare vid ARAB (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), som ger ut ”Arbetarhistoria”, åstadkommer i artikeln ”Politik för Österrike” en bred och intressant bild av framför allt Kreiskys tid i exil i Sverige: om de viktiga kontakter han snabbt byggde upp med inflytelserika svenska socialdemokrater, om Kreisky som skribent och annat sådant. En viktig slutsats i Misgelds artikel är också att Kreisky, med sina ursprungligen austromarxistiska rötter, kom att lära sig mycket av den svenska modellen och sen tillämpa en del av sina svenska erfarenheter, när han blev inflytelserik politiker i hemlandet Österrike.

Veteranen Kaj Björk fyller sedan i den här bilden med den personligt hållna artikeln ”Möten med Bruno Kreisky”. I slutet av den artikeln finns också ett påstående om Kreisky från mycket senare tid, som jag gärna skulle ha velat se mer utvecklat. Björk refererar där förre svenske ambassadören i Wien Lennart Petri, ”att Kreisky uttalat sig rätt kritiskt om Palme under deras morgonsamtal”. Till detta lägger Björk ett vittnesmål om ett eget samtal med Kreisky i början av 1970-talet: ”Vid ett kort samtal markerade Kreisky distans men också respekt för Olof Palme. Hos andra österrikiska socialister fanns ett tydligare främlingskap gentemot svensk politik under Palmeåren.”

Frågan om förhållandet mellan Kreisky och Palme är ju intressant också mot bakgrund av att de (tillsammans med Willy Brandt) samarbetade inom ramen för den så kallade Brandtkommissionen.

Att Palme och Kreisky, oavsett eventuella meningsskiljaktigheter, hade ett nära och hjärtligt personligt förhållande fick jag själv exempel på till exempel när han mitt under valvakan 1976, när det stod klart att det skulle gå åt helvete, från det så kallade VU-rummet (dit också jag hade tillträde) ringde upp Bruno Kreisky och förde ett förtroligt samtal om hur det skulle komma att gå och varför. Samtalet fördes givetvis på svenska.

Inte bara ett stänk av rött

Erkki Tuomioja (född 1946) lärde jag känna långt innan han 2000-2007 var Finlands utrikesminister. På utrikesministerposten efterträdde han förresten Tarja Halonen, en annan socialdemokrat, som han under en tidigare period hade levt samman med.

I mitt arbete som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare träffade jag regelbundet finländska politiker som Tuomioja och Halonen: på partikongresser, i valrörelser och på valvakor, på SAMAK-seminarier (SAMAK är de nordiska socialdemokratiska partiernas och landsorganisationernas gemensamma samarbetsorgan), på Nordiska rådet och så vidare. Från en finländsk valrörelse jag följde har jag förresten ett roligt minne av ett slumpmässigt sammanträffande med Tuomioja: Jag skulle följa valrörelsen och hade tagit in på Sokos-hotellet Merihotelli i Hakaniemi (Hagnäs torg), alldeles nära Folkets hus och SDPs, de finska socialdemokraternas, högkvarter; det här är klassisk röd mark. Innan jag gav mig ut på stan, tänkte jag ta en kopp kaffe i kaféet och gick in dit genom en bakdörr på hotellsidan. När jag kom in i kaféet fann jag mig plötsligt stå snett bakom en mikrofunutrustad och talande Erkki Tuomioja. Han fick syn på mig, hejdade sig och sa ”Hej, Enn”, varpå han fortsatte att agitera för kafégästerna. Lågmält; det var hans stil. När han så småningom var klar, talade vi valrörelse en stund.

Tuomioja är den evige vänsterutmanaren vid de finländska socialdemokraternas partiledarval. Jag har på nära håll sett honom förlora, bland annat mot Paavo Lipponen. Ett intressant personlighetsdrag hos honom är att han, i demokratins namn, inte tvekar att utmana men samtidigt ser ut att ta nederlagen med sinnesro. Jag känner en spontan respekt för Tuomioja, både för hans åsikter och för hans person.

Jag har åtminstone någon av Tuomiojas böcker med dedikation från honom. Men utan tvekan väcker hans senaste i ännu större utsträckning mitt intresse. Detta senare har att göra med att han delvis har estniska rötter. (Vi har förresten representerat var sitt socialdemokratiskt parti vid ett EU-seminarium, arrangerat av de estniska socialdemokraterna.)

Jag ska förklara. Erkki Tuomiojas far var Sakari Tuomioja (1911-1964), liberal men också en del av fredsopinionen under andra världskriget. Sakari Tuomioja gifte sig 1939 med Vappu Wuolijoki, som skulle bli Erkkis mor.

Namnet Wuolijoki berör alla i Finland, åtminstone alla i den äldre generationen. Vappus mor hette nämligen Hella Wuolijoki (1886-1954) och var inte bara en mycket framgångsrik författare och dramatiker utan också, under Finlands ödesår, en mycket betydelsefull politiker långt ute på vänsterkanten. Hella föddes i och växte upp i Estland och bar då det estniska efternamnet Murrik. (Hon hette egentligen Ella i förnamn men förfinskade sitt namn till Hella.)

Bland efterkrigstidens exilester här i Sverige väckte blotta namnet Hella Wuolijoki rysningar, och det var först när jag en bit upp i åldern kom i kontakt med Bertolt Brechts dramatik, som jag upptäckte, att hans ”Herr Puntila och hans dräng Matti” egentligen är ett gemensamt verk av Wuolijoki och Brecht. (Brecht bodde under landsflykten i Finland hos Wuolijoki.)

Ännu senare – jag kan inte exakt placera det i tiden – blev jag också varse, att Hertas syster Salme var gift med en av det brittiska kommunistpartiets ledare, Rajani Palme Dutt, där efternamnet Dutt kommer från hans indiske far och det för oss välbekanta efternamnet Palme kommer från hans svenska mor Anna Palme, mycket riktigt en släkting till bland annat Olof Palme.

Erkki Tuomioja har skrivit en nära 400-sidig bok, ”Ett stänk av rött” (Leopard förlag, 2008, översättning från det engelska originalet Margareta Eklöf), vars undertitel ”Två systrar i revolutionens tjänst” alltså syftar på hans mormor, Hella Wuolijoki, och hennes syster Salme Palme Dutt, båda födda i Estland under namnet Murrik.

I sanningens namn måste man väl genast notera, att Tuomioja – helt naturligt – ägnar en mycket större del av boken åt sin mormor än åt hennes syster. Men också porträttet av Salme Palme Dutt är intressant på flera sätt: Hellas och Salmes politiska ideal delades inte av deras föräldrar och syskon; de båda systrarna radikaliserades uppenbarligen när de i unga år båda flyttade till Finland med dess inbördeskrig. (Salme var där också gift med en finländsk vänsterpolitiker, Eino Pekkala, innan hon kom till England och gifte sig med Rajani Palme Dutt.) Hella var veterligen aldrig medlem i det finländska kommunistpartiet, men inte bara hennes så att säga gränsöverskridande aktiviteter, som vi ska återkomma till, utan också nära band med Salme bidrar till den åsiktsmässiga bestämningen av henne. Textpartierna om Salme och hennes man är också värdefulla för helheten genom att de kastar ljus över Kominterns aktiviteter i olika europeiska länder.

Men främst är den här boken alltså en biografi över Hella Wuolijoki.

Som litteratur- och allmänt kulturintresserad tycker jag förstås att det är intressant att ta del av det Tuomioja skriver om hennes författarskap, främst dramatik, och då inte bara om det nog så intressanta avsnittet om hennes samarbete med Bertolt Brecht. Bortsett från ”Herr Puntila och hans dräng Matti” torde hennes dramatik inte vara särskilt välkänd i Sverige, men i finländskt teaterliv har hon varit mycket stor, och hon har spelats också på scener i andra länder. Jag har inte sett någon av de rätt många filmer, till vilka hon har skrivit manus, så om dem kan jag inte yttra mig. Men jag är tacksam över att Tuomioja skriver både om dem och om en mängd pjäser, som jag heller inte har sett.

Ändå är det det politiska djuret Hella Wuolijoki jag är mest intesserad av.

Hon tycks i mycket unga år ha drivits av intellektuell nyfikenhet och en lust att påverka. Att hon inte redan från början kunde inrangeras i någon extremistisk rörelse på vänsterkanten understryks av att hon i unga år samarbetade med (och möjligen hade ett förhållande med) den liberale estniske demokraten och publicisten Jaan Tõnisson, som hon sedan under en stor del av livet upprätthöll kontakten med – hans liv ändades av att han 1940 arresterades av de invaderande ryssarna och 1941 arkebuserades.

Hella fångades av de radikala idéer som flödade efter det förra sekelskiftet, i den då ännu odelade socialdemokratin men också utanför. Som många andra tycks hon då ha sett sig som socialdemokrat. Med tanke på att hon också hade en pacifistisk övertygelse och på att hon senare i livet kom att försörja sig som affärskvinna, kan det tyckas att hon åsiktsmässigt kanske inte borde ha stått just socialdemokratins vänsterflank och lite senare kommunistpartiet nära, men just så utvecklades hennes politiska hållning.

Där kan just hennes författarskap och därmed umgänge i radikala kulturskaparkretsar ha spelat en roll, men jag kan inte finna, att heller Erkki Tuomioja, som verkligen försöker förstå henne och hennes motiv, helt har lyckats kartlägga hennes ståndpunktsförskjutningar och skälen för dessa. Också erfarenheterna från finska inbördeskriget bör ha radikaliserat henne – men man bör samtidigt notera, att hon, i vart fall fram till andra världskriget, bibehöll sina gamla goda kontakter också med många ledande socialdemokrater.

Det mest intressanta spåret i det Tuomioja gräver fram går egentligen tillbaka till hennes ungdoms pacifism, senare antikrigshållning. Hennes livliga informationsanskaffande åt sovjetiska representanter – det som hon under andra världskrigets krig mellan Sovjetunionen och Finland blev dömd till fängelse för; hon hotades också av dödsstraff – ska kanske, som Tuomioja famhåller, främst ses i det ljuset. Men i så fall fanns det också ett drag av idealistisk naivitet hos henne, vilket fick henne att blunda för de omänskliga drag som präglade det Stalins blodsvälde, som inte minst drabbade många finska kommunister på andra sidan gränsen, i Sovjetkarelen. (Jo, Edvard Gylling och andra figurerar också i den här boken.)

När sedan Sovjetuionen som främst berörda segrarmakt föreskrev de hårda fredsvillkor, som drabbade Finland, inträdde ett nytt skede i Hella Wuolijokis liv: Hon inte bara slapp fängelset utan lyftes snart också upp till posten som chef för Finlands radio. För första gången gav hon sig nu också in i den aktiva politiken: lät sig bland annat väljas in i riksdagen för Folkdemokraterna, en frontorganisation i vilken kommunisterna var kärnan – men hon var, veterligen, inte heller då medlem av kommunistpartiet. Men nog var det väl i hennes fall fråga om mer än ett stänk av rött.

Hon var i medarbetarnas och lyssnarnas ögon ingen oäven radiochef, även om hon hade sina (konservativa!) sidor. På radion sysslade hon inte med några vidlyftiga utrensningar. Mot sina gamla politiska motståndare visade hon däremot hämdlystnad, vilket kanske, efter fängelsedomen, är begripligt på det rent personliga planet. Men Erkki Tuomioja döljer verkligen inte, att hon hade en del mindre vackra personlighetsdrag. Ett av dem var att bara låtsas som det regnade när gamla vänner och bekanta (som Jaan Tõnisson) försvann.

Eftersom jag är starkt politiskt intresserad och har personliga beröringspunkter till både Estland och Finland, har jag läst Tuomiojas bok med stort intresse.

Samtidigt är jag medveten om att många svenska läsare kan ha svårare än jag att ta till sig den här tegelstenen. För mig är ändå många av de människor som figurerar i boken tidigare bekanta, och jag är hyggligt påläst om Estlands korta självständighetshistoria mellan de båda världskrigen liksom om finska inbördeskriget, andra världskriget samt de båda krigen mellan Finland och Sovjetunionen under detta krig. Men det som är relativt välbekant för finska läsare är det knappast i samma utsträckning för normala svenska läsare.

Boken innehåller visserligen biografiska uppgifter om de viktigaste personerna som figurerar i handlingen, men det finns många andra namn som till och med en läsare som jag också skulle ha velat slå upp.

Det skulle heller inte ha skadat med lite utförligare sammanfattningar av de historiska förlopp, som bildar bakgrund till boken.

Men det hindrar inte att jag tycker att ”Ett stänk av rött” är en mycket läsvärd bok.

Melodikrysset nr 15 2008

I dag gick det trögt för mig, men till slut löste jag i alla fall hela krysset.

Det började med en fråga av en typ som jag har notoriskt svårt för, vilken TV-serie den spelade musiken kom ur – jag ser nämligen nästan aldrig TV-serier. Men med lite ledbokstäver kom jag så småningom på att låten måste komma från ”Mistrals dotter”. Så när vi i snabbgenomgången fick ytterligare en ledtråd, Nana Mouskouri, hade jag redan fyllt i rätt svar.

Inte blev det bättre av att jag till att börja med inte kom på första ordet i titel och refräng i den schlager som spelades därnäst. Men så efter en stund dök först ordet lyssna upp i musikminnet, sen att låten hette ”Lyssna till ditt hjärta”, så småningom också att det var Friends som sjöng den.

Att det länge knölade sig för mig berodde alltså på att jag inte från allra första början fick ledbokstäver. Sådana bidrar i hög grad till att man snabbt kommer på melodititlar, ord ur texter, kompositörer och annat som efterfrågas.

För mig lossnade det när jag fick höra Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” – och då var det ju lätt att räkna ut att motsatsen skulle bli stäng.

”Med hundra gitarrer” hette en gammal schlager som jag vill minnas att Sven Olof Sandberg (SOS) sjöng in.

Ytterligare en gammal goding var Jules Sylvains ”När en stjärna från himlen faller”.

Och visst har jag också hört Svante Thuresson sjunga ”Noaks ark”, som Noak ju byggde av trä.

Två svenska låtar lyckades jag lösa med hjälp av Google. Jag känner till (och har en smula lyssnat på) både Robyn och Marit Bergman, men just deras ”With Every Heartbeat” respektive ”No Party” hade jag tidigare inte hört.

Lättare var det då att bums identifiera Basshunter (Jonas Erik Altberg) med ”Boten Anna” – den har till och med förekommit i Melodikrysset tidigare.

Men dagens allra bästa poplåt var M A (Mauro Antero) Numminens obetalbara version av Lena Philipssons och Orups ”Det gör ont”.

De utländska bidragen till dagens kryss var inte särskilt svåra.

Neil Young har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och så hörde vi en instrumentalversion av Frank Sinatras gamla paradnummer ”My Way”.

Allra sist spelades i dag ett stycke känd klassisk musik, Guiseppe Verdis ”Fångarnas kör”. Och de som sjöng där var förstås fångarna.

PS En läsarfråga gör mig uppmärksam på att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Den eftersökta klassiska kompositören var Johann Sebastian Bach.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sveriges radios symfoniorkester i Musikens hus

Torsdag och åter igen en abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress.

Vi kombinerar ofta de här konsertkvällarna med att gå ut och äta middag. Den här gången hade vi valt Katalin, som finns i det gamla godsmagasinet på Östra station, i realiteten en del av Uppsala C-området.

Katalin drivs som musikställe men har faktiskt också riktigt bra mat. Magnus Bäckström, bas för Uppsala konsert & kongress, har vid ett tillfälle berättat, att hans nya stora konserthus visserligen har berövat Katalin en del musikpublik men att Katalin i gengäld har fått fler matgäster; kroglivet runt Musikens hus (Uppsala konsert & kongress) har fått ett uppsving på grund av de många hungriga konserthusgästerna.

Vi väljer oxbringa och skånsk potatis. Gott, varmt och vällagat!

Var sin dubbel espresso dricker vi sen i Konserthuset, beläget ett stenkast från Katalin. Aktuella bilder av Konserthuset och av dess restaurang finns här, på min dotter Kerstins blogg.

Kvällens program i abonnemangsserien är ett gästspel av Sveriges radios symfoniorkester under ledning av Daniel Harding.

Programmet börjar i det något mindre formatet, med ”5 satser för stråkorkester”, opus 5 av Anton Webern (1883-1945) – dödsåret, 1945, kommer sig av att en amerikansk ockupationssoldat av misstag sköt Webern. Webern, som studerade för Arnold Schönberg, har kanske aldrig hört till de kompositörer, som jag har haft en stark dragning till – även om vi förstås har något av honom på skiva. Och jag kan väl inte säga att jag, trots att den här konserten bjöd på ett och annat som var intressant, blev någon webernentusiast nu heller.

Inte heller Maurice Ravel (1875-1937) har någonsin tillhört mina musikaliska husgudar, möjligen då med den reservationen, att jag liksom många andra har fångats av den del av hans musik, som är starkt påverkad av spansk folkmusik; ”Bolero” är väl det mest kända exemplet. Här spelade radiosymfonikerna dock ett relativt tidigt (1903-1904) verk av Ravel, ”Shéhérazade”, som är tonsättningar av dikter ur Tristan Klingsors diktsamling ”Shéhérazade”. Intressant men ändå inte gripande – det sista sagt trots att det i det här partiet ingick sång av den fina mezzosopranen Malena Ernman.

Själv hade jag störst utbyte av den del av konserten som låg efter pausen, tre konsertouvertyrer (1891-1893) – ”I naturen” opus 91, ”Karneval” opus 92 och ”Othello” opus 93 – av Antonin Dvořák (1841-1904).

Man kunde tro att denna min uppskattning främst har att göra med större förtrogenhet med Dvořáks verk; vi har mer Dvořák än Webern och Ravel i våra skivhyllor. Något kan det naturligtvis ligga i detta. Men jag tror att jag också här fångades av musikens väldighet i den meningen att man här utnyttjade symfoniorkesterns hela besättning och bredd. Uppsala kammarorkester, som vi normalt lyssnar till i den här abonnemangsserien, är för det mesta bra men en betydligt mindre orkester än radiosymfonikerna, och jag tror att jag helt enkelt den här kvällen hade förväntningar om att få lyssna på just en mycket större orkester.

Förbannade rådjur!

Jag tar bussen tillbaka till Öregrund. Ju längre ut mot kusten jag kommer, desto mer snö är det längs vägen.

I trädgården ligger det också snö kvar, när jag kommer fram – men inte fullt så mycket som när jag för ett par dar sen åkte in till Uppsala. I gengäld har sjön som täcker stora delar av stora gräsmattan blivit ännu större.

Längs husväggarna har snön smält undan, och man ser åter blommande krokus och snödroppar, nu också scilla. Dess värre har även de tidiga tulpanerna skjutit upp ur jorden.

Dess värre eftersom de genast har blivit rådjursätna.

När jag en liten stund efter lunch tittar ut genom ytterdörren, ser jag ett rådjur på väg upp mot inre gårdsplan. Rådjuret ser inte det minsta skrämt ut, snarare stört eller förnärmat. När jag ryter till och klappar i händerna, masar det sig motvilligt bort mot syrengrinden. Jag får föra mera ljud innan det tar ett makligt skutt över grinden. Sen står det länge kvar uppe på berget innan det försvinner.

Efter en stund har jag ärende ut igen, och då står det två rådjur längst ner i vår stora trädgård. Jag tar på mig stövlarna och kastar snöboll efter dem, tills de försvinner någonstans på allmänningen bortom vårt staket.

Vi får nog tillkalla den kommunale jägaren igen för att skjuta rent. Han har hjälpt oss förr. Vi brukar få köpa rådjurskött av honom. När vi sen bjuder någon på rådjursstek, brukar min hustru säga, att vi bjuder på våra egna tulpaner.

Jag är inte mot alla djur. Nyss såg jag – med glädje – en ekorre pila över slänten utanför fönstret.

Och jag har genom åren satt upp ett stort antal holkar åt småfåglarna.

* * *

Nyss var jag nere i tvättstugan. Det första jag gjorde när jag kom ut till sommarhuset i Öregrund var att sätta i gång en maskin med nästan alla mina marimekkoskjortor. 60 grader ska det vara – då håller marimekkoskjortorna färgen bäst.

Nu hänger de alla på tvättstrecket ute i solen. Det doftar ren tvätt.

Väljer jag april?

Den norske diktaren Bjørnstjerne Bjørnson (1832-1910) skrev 1868 en dikt, som gjorde stort intryck på mig, när jag först läste den:

Jeg velger meg april!

Jeg velger meg april!
i den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder –
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter –
i den blir somren til!

När jag nu läser om den, anar jag, att det är april som sinnebilden för förändring som gjorde sådant intryck på mig, när jag först läste den. Det gjorde jag under gymnasietiden i Sundsvall; den fanns i Gunnar Tideströms och Bernhard Tarschys’ litteraturantologi i tre delar för gymansiet, ”Dikt och tanke genom sekler” (C W Gleerup). Mitt exemplar är införskaffat 1956, samma år som jag i början av höstterminen i två veckor var på stipendieresa till just Norge. Men jag har också senare många gånger återvänt till den här dikten.

Dikten väljer jag nog fortfarande, men väljer jag april som årstid?

Det vete fan; det finns andra delar av året som jag är mycket mer förtjust i.

I år känns det särskilt svårt att ta april till sitt hjärta. Efter en i det närmaste snölös vinter har vi fått plötsliga återfall av kyla och snö. När jag här om dagen tog bussen från Öregrund in till Uppsala – åter för sammanträden och kulturevenemang – var trädgården täckt av snö. Men det är ju inte vinter heller. Lågt liggande delar av trädgården liggger under vatten, leriga, omöjliga att promenera på. Och snön som yr i luften blir i nästa stund till ett isande kallt regn.

Det är väl det som kallas aprilväder.

Och hur är det egentligen att vara starkast i världen?

Pippi är starkast i världen. Gummi-Tarzan blir också starkast – men bara för ett litet tag. Bamse blir jättestark, bara han får farmors dunderhonung.

Det är nog många barn som åtminstone någon gång har önskat, att krafterna vore mycket större än de faktiskt är – så att man kunde ge den där busen som plågar en på käften, så att man kunde få glänsa i en tävling eller vad det nu kan vara.

Om detta har Katarina Kuick skrivit en tänkvärd barnbok, ”Elin starkast i världen” (illustrationer Eva Lindström, i originalutgåva 1988, En bok för alla, 2001).

Fast inte var bokens Elin starkast i världen från början. Nej, hon var liten, faktiskt mycket mindre än andra barn i hennes ålder, rätt så svag om man ska vara uppriktig. Och så har hon två elaka storebröder som skrattar åt allt hon inte klarar av. Alla de många misslyckandesituationerna illustreras förresten i dråpliga bilder av Eva Lindström.

Men Elin blir, genom styrketräning och kost (det är lite dunkelt hur det går till, även om Eva Lindströms bilder ger viss vägledning), starkare och starkare, till slut jättestark. Hon klarar Pippi Långstrumps alla styrkeprov flera gånger om.

Till en början är denna nya tillvaro behaglig: Man kan både klå storebrorsorna och hjälpa andra som inte är så starka och uthålliga.

Men sen visar det sig att det nog inte heller är så kul i längden att vara känd för att vara starkast i världen. Köerna av hjälpsökande med de mest märkliga ärenden växer till slut Elin över huvudet. Hon erinrar sig med vemod hur det var att vara liten och ämlig; dessutom medför hennes unika styrkeposition att hon känner sig allt mera ensam. Efter ett möte med en varg med parollen ”Ensam är stark” konstaterar Elin att ”stark är ensam”.

Så Elin återvänder hem och låter, trots att hon inte behöver det, storebrorsorna klå henne i både armbrytning och fingerkrok.

Sen drar hon sig tillbaka och blir elefantskötare på Skansen.

Där får hon ibland också besök av ensamvargen från Läskiga Skogen – även han har lärt sig, att man inte får vänner bara för att man är stark.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 11 2008:

LEVANDE DJUR
____________
Hittat
Död svart katt

Annons i Skaraborgs Läns Tidning

Tjuven lyckades dock inte och i besvikelse lämnade denne en hög avföring på en matta vid altandörren. Polisen har säkrat vissa spår på platsen.

Falu Kuriren

Helsingborg och Helsingör har många exempel på gemensam historia.
Uppenbar är tiden för Roskildefestivalen 1658.

Helsingborgs Dagblad

M/s Gute framme i Tchad

Rubrik i Helagotland.se

Stal mycket i tom lägenhet

Rubrik i Jönköpings-Posten

HAR TAGIT DÖDSFALLET HÅRT
”De var mer som bönder än som far och son”, säger Patricia Borg

Aftonbladet

Ulrika Bodén: Vålje å vrake

Jag är uppvuxen i Juniskär i Medelpad och hade under mina pojkår och tonår också en hel del kontakter med grannlandskapet Ångermanland: besökte på somrarna en moster och hennes man i Berghamn, gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå och lite annat sådant.

1950-talet var dock en tid då folkmusiken var starkt tillbakaträngd – den fick en renässans långt senare – och jag har följaktligen inga minnen av att ha kommit i kontakt med den på den tiden. När jag sen under framför allt 1970-talets nya folkmusikvåg lärde mig att lyssna på svensk folkmusik, kom jag snarare i kontakt med folkmusik från andra håll än mina gamla hemtrakter, bland annat då den från min nya hembygd Uppland. Långt senare, på 1990-talet, började jag förstås lyssna på Garmarna, som ju bildades i Sundsvall, men ångermanländsk folkmusik har jag mött i ringa utsträckning.

I alltför ringa utsträckning, förstår jag nu när jag har lyssnat på Ulrika Bodéns CD ”Vålje å vrake” (Drone 024, 2001).

Vi fick den här CDn på vårt 70-årskalas av Per Strömberg, bror till Bo Strömberg som är gift med vår dotter Kerstin. Bakgrunden till att det blev just en ångemanländsk CD är lätt att ana: strömbergarna kommer från Sollefteå.

Om jag nu berömmer skivan, kan läsarna förstås ana familjekorruption bakom formuleringarna, men ingenting kunde vara mer felaktigt: Ulrika Bodén, född 1974, är en sångerska värd att lyssna på, så väl när hon sjunger à capella som när hon beledsagas av musiker: Jens Engelbrecht, gitarr, mandola, kantele, Niklas Roswall, nyckelharpa, kontrabasharpa, cittra, och Anders Norudde (också känd från Hedningarna), säckpipa, härjedalspipa, fiol, stråkharpa, moraharpa; instrumentsammansättningen varierar från låt till låt. Jag kan för egen del inget alls om några av de nämnda instrumenten men nämner dem alla för att få läsarna att förstå, att tre musiker kan åstadkomma avsevärd variation. Variation åstadkommer den här lilla gruppen också till exempel genom tempobyte (som i ”Fanteguten”).

Repertoaren omfattar polsktrallar, visor, instrumentella polskor med mera, och många av sångerna har Ulrika efter traditionsbärare som Ester Isaksson. För Ulrika är det här musikmaterialet inget främmande tillägnat – hon växte, läser jag, upp på en getgård i Helgum i Ångermanland.

Sitt sångmaterial för Ulrika fram med ren och klar stämma.

Henne kommer jag nog att lyssna mer på fram över. Hon finns ju dessutom tillgänglig i andra konstellationer som Ranarim och Rosenbergs sjua – om Rosenbergs sjua har jag faktiskt läst berömmande ord i amerikanska ”Sing Out! The Folk Song Magazine”.

Tjuven på Uppsala stadsteater

När Linus Tunström tillträdde som ny chef på Uppsala stadsteater, gjorde han en del ganska uppkäftiga uttalanden, som gick ut på att han skulle göra sin nya teater till en av de mest angelägna i landet. Frågan är om han inte har lyckats med det nu.

1986 gav Linus Tunströms nu avlidne far, Göran Tunström, ut romanen ”Tjuven”. Denna myllrande roman har nu dramatiserats av Armin Kerber, och den hade nyligen premiär på Uppsala stadsteater. Vi var inbjudna till premiären men var den kvällen på folkmusikfestival i Musikens hus, så Birgitta hade köpt biljetter i fredags i stället. Vi hade då redan hunnit läsa ett antal entusiastiska recensioner, och vi blev verkligen inte för egen del besvikna.

Jag vet inte om det är den familjenära historien – tjuven i den stjäl element till berättelsen från människorna omkring sig och ur förrådet av minnen; på slutet skriker en nyfödd son, som senare kan antas dikta vidare i samma anda – som har inspirerat Linus Tunström till att i sin tur lyfta ensemblens spel till nya höjder. Men stor teater har det blivit av ”Tjuven”.

Berättelsen har, i det här fallet i pjäsens första akt, sin startpunkt i en tid, då det berömda Folkhemmet visserligen var i tillblivelse men långt i från var uppbyggt. I varje fall omfattade det inte familjen Jonsson Lök, ett anhang av fattiga småkriminella och det man på den tiden benämnde tattare. Familjens överhuvud Fredrik Jonsson Lök, med stor bravur spelad av Antti Reini, är arbetsskygg samt dricker och slår hustru och barn – tolv stycken, av vilka flera dessutom har tillkommit genom våldtäkt. I familjens försörjning ingår också småkriminalitet, vilken här skildras på ett farsartat sätt – gränsen mellan tragedi och fars är ju understundom hårfin också i verkliga livet.

Det kaotiska och farsartade i det liv den här familjen lever understyks av Ulla Kassius’ scenografi: På den ganska stora scenytan åker möbler och annan rekvisita runt, ut och in, kors och tvärs, genom att de har placerats på plattformar på hjul.

Den i den Lök Jonssonska syskonskaran, som främst gestaltar vådan av att växa upp i den här miljön och som genom historien är fjättrad vid den som är dess huvudperson, är dottern Hedvig, med träffsäkerhet spelad av Shima Niavarani. Huvudpersonen, den som bär upp handlingen, är de tolv ungarnas kusin Johan, med lika stor inlevelse spelad av Bengt Nilsson.

Johan växer upp med familjen Jonsson Lök och är själv till att börja med en underdog bland andra mer eller mindre likadana. Men han grips av böckernas makt och vill bort från det utomsociala liv familjen lever. Till att börja med parar han denna längtan efter utbrytning med ett medel, som är utmärkande för den kriminella miljö han växer upp i: Han ska till Uppsala, och så ska han finansiera detta och mycket annat genom tidernas kupp – han ska stjäla Silverbibeln, Codex Argenteus, från Carolina Rediviva.

Så småningom kommer han till insikt om att han visserligen är tjuv, men inte en silverbibeltjuv som han först tänkte utan en stjälande författare – jämför ovan.

Också vägen dit kantas av farsartade inslag – i andra aktens början får vi se en film från Ravenna à la Da Vinci-koden; i det här fallet handlar det om att tolka gammal gotisk text – men annars är senare delen av pjäsen mer tragedi än skröna, vilket scenografiskt understryks av en mycket mer avskalad scen.

Bland uppsalaborna är ”Tjuven” redan en publik succé. Ni som bor i Stockholm med omnejd borde också ta er till Uppsala för att själva kunna konstatera, vilka sevärda teaterföreställningar som finns tillgängliga alldeles i er närhet. Uppsala stadsteater ligger snett över Järnvägsparken, sett från Uppsala C.