Ulrika Bodén: Vålje å vrake
8 april 2008 21:28 | Musik | 7 kommentarerJag är uppvuxen i Juniskär i Medelpad och hade under mina pojkår och tonår också en hel del kontakter med grannlandskapet Ångermanland: besökte på somrarna en moster och hennes man i Berghamn, gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå och lite annat sådant.
1950-talet var dock en tid då folkmusiken var starkt tillbakaträngd – den fick en renässans långt senare – och jag har följaktligen inga minnen av att ha kommit i kontakt med den på den tiden. När jag sen under framför allt 1970-talets nya folkmusikvåg lärde mig att lyssna på svensk folkmusik, kom jag snarare i kontakt med folkmusik från andra håll än mina gamla hemtrakter, bland annat då den från min nya hembygd Uppland. Långt senare, på 1990-talet, började jag förstås lyssna på Garmarna, som ju bildades i Sundsvall, men ångermanländsk folkmusik har jag mött i ringa utsträckning.
I alltför ringa utsträckning, förstår jag nu när jag har lyssnat på Ulrika Bodéns CD ”Vålje å vrake” (Drone 024, 2001).
Vi fick den här CDn på vårt 70-årskalas av Per Strömberg, bror till Bo Strömberg som är gift med vår dotter Kerstin. Bakgrunden till att det blev just en ångemanländsk CD är lätt att ana: strömbergarna kommer från Sollefteå.
Om jag nu berömmer skivan, kan läsarna förstås ana familjekorruption bakom formuleringarna, men ingenting kunde vara mer felaktigt: Ulrika Bodén, född 1974, är en sångerska värd att lyssna på, så väl när hon sjunger à capella som när hon beledsagas av musiker: Jens Engelbrecht, gitarr, mandola, kantele, Niklas Roswall, nyckelharpa, kontrabasharpa, cittra, och Anders Norudde (också känd från Hedningarna), säckpipa, härjedalspipa, fiol, stråkharpa, moraharpa; instrumentsammansättningen varierar från låt till låt. Jag kan för egen del inget alls om några av de nämnda instrumenten men nämner dem alla för att få läsarna att förstå, att tre musiker kan åstadkomma avsevärd variation. Variation åstadkommer den här lilla gruppen också till exempel genom tempobyte (som i ”Fanteguten”).
Repertoaren omfattar polsktrallar, visor, instrumentella polskor med mera, och många av sångerna har Ulrika efter traditionsbärare som Ester Isaksson. För Ulrika är det här musikmaterialet inget främmande tillägnat – hon växte, läser jag, upp på en getgård i Helgum i Ångermanland.
Sitt sångmaterial för Ulrika fram med ren och klar stämma.
Henne kommer jag nog att lyssna mer på fram över. Hon finns ju dessutom tillgänglig i andra konstellationer som Ranarim och Rosenbergs sjua – om Rosenbergs sjua har jag faktiskt läst berömmande ord i amerikanska ”Sing Out! The Folk Song Magazine”.
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Till Enn. Antyd för Strömbergspojken från Salets gamla sta’ att du önskar dej UB:s uppföljande CD med ångermanländska låtar, ”Rätt nu är det på tiden” (2004), till 71-årsdagen…
Comment by HO — 2008 04 09 12:09 #
Som sollefteåfödd och i likhet med Ulrika Bodén stammande från Faxälvens dalgång kan man kanske tillåtas vara en petimeter beträffande ångermanländskan: ”Vålje å vrake” heter skivan. Precis som älg heter ”åLj” och helg heter ”håLj”.
Comment by Magnus Andersson — 2008 04 10 17:37 #
Till Magnus Andersson: Tack, Magnus – jag har sett det jag trodde mig se. Men jag ändrar.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 10 21:33 #
Till Enn: Var folkmusiken tillbakaträngd på 50-talet? Jag tror det är en synvilla. Folkmusiken var när vi växte upp 40- och 50-talet i hög grad levande, säkert fanns den då mycket mer med i vardagliga sammanhang än i dag.
Men den var i hög grad landsbygdens musik. Och då menar jag inte industrilandsbygd. Men det är riktigt: Det fanns i Sundsvall inga ungdomar som sprang omkring med vidbrättade hattar, hemmagjorda läderstövlar och färgade fotband. Och gjorde anspråk på att vara ”folkmusiker”.Men det fanns förvisso många aktiva folkmusiker i Sundsvall, säkert många fler än i dag. Men det var nästan uteslutande personer som hade sina rötter på landsbygden och som odlade sin folkmusik i slutna sällskap, bland folk som delade landsbygdskulturens sätt att umgås. Jag kommer ihåg att det med jämna mellanrum anordnades folkmusiksstämmor i Sundsvall och att man höll till bl a på W:6, intill Köpmannagatan. Samma lokal där vi i elevrådet anordnade skoldanser. En del , även prominenta sundsvallsbor, kunde vi sådana tillfällen ses på Sundsvalls gator i folkdräkter. Inte så sällan också berusade, för alokholkonsumtion hörde i hög grad ihop den här typen av festande. Men gemensamt för dem som deltog var att de hade vuxit upp på landsbygden och därifrån tagit med sig folkmusiken, för folkmusiken var ingen urban kulturyttring. Du kan här se tydliga paralleller till coutrymusiken i USA under motsvarande tid. Vad som sedan har hänt med folkmusiken (i USA) och dess intåg i vissa urbana vänsterkretsar ( i Sverige) är delvis en parallell till vad man kan läsa om i Dag Solstads roman om Gymnasieläraren Pedersen (1982). Läs den!
Comment by Anders Thunberg — 2008 04 10 22:43 #
Till Anders Th: I din uppmaning att läsa om gymnasielärare Pedersen kan jag verkligen instämma. Finns det någon svensk bok som kommer ens i närheten av den uppgörelsen med vår egen variant av maoismen???Solstad är ju rolig dessutom!
Comment by Mats Rosin — 2008 04 11 7:06 #
Till Anders Thunberg och Mats Rosin: I mina lantliga men mer industripräglade hemtrakter kom jag hur som helst inte i kontakt med folkmusiken; inte heller spelade den någon roll i den skolmiljö jag för egen del kom i kontakt med inne i stan. Men naturligtvis fanns folkmusiken; annars skulle ju inte 1970-talets återuppväckelsevåg ha haft något att knyta an till.
Dag Solstad har jag ett par böcker av men har tyvärr inte läst i tillräckligt stor utsträckning. Jag ska försöka hålla ögonen öppna efter något exemplar av romanen om gymnasielärare Pedersen.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 11 9:11 #
Till Magnus Andersson. Och ska man vara ännu mer fax- och ångermanälvskt petimetrig heter det inte vrake heller. Vräka heter det nog rätteligen i Hårlljomm (Helgum) med omnejd. Vårljä å vräka.
Comment by HO — 2008 04 11 18:01 #