Inte bara ett stänk av rött
13 april 2008 10:38 | Politik, Teater | 14 kommentarerErkki Tuomioja (född 1946) lärde jag känna långt innan han 2000-2007 var Finlands utrikesminister. På utrikesministerposten efterträdde han förresten Tarja Halonen, en annan socialdemokrat, som han under en tidigare period hade levt samman med.
I mitt arbete som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare träffade jag regelbundet finländska politiker som Tuomioja och Halonen: på partikongresser, i valrörelser och på valvakor, på SAMAK-seminarier (SAMAK är de nordiska socialdemokratiska partiernas och landsorganisationernas gemensamma samarbetsorgan), på Nordiska rådet och så vidare. Från en finländsk valrörelse jag följde har jag förresten ett roligt minne av ett slumpmässigt sammanträffande med Tuomioja: Jag skulle följa valrörelsen och hade tagit in på Sokos-hotellet Merihotelli i Hakaniemi (Hagnäs torg), alldeles nära Folkets hus och SDPs, de finska socialdemokraternas, högkvarter; det här är klassisk röd mark. Innan jag gav mig ut på stan, tänkte jag ta en kopp kaffe i kaféet och gick in dit genom en bakdörr på hotellsidan. När jag kom in i kaféet fann jag mig plötsligt stå snett bakom en mikrofunutrustad och talande Erkki Tuomioja. Han fick syn på mig, hejdade sig och sa ”Hej, Enn”, varpå han fortsatte att agitera för kafégästerna. Lågmält; det var hans stil. När han så småningom var klar, talade vi valrörelse en stund.
Tuomioja är den evige vänsterutmanaren vid de finländska socialdemokraternas partiledarval. Jag har på nära håll sett honom förlora, bland annat mot Paavo Lipponen. Ett intressant personlighetsdrag hos honom är att han, i demokratins namn, inte tvekar att utmana men samtidigt ser ut att ta nederlagen med sinnesro. Jag känner en spontan respekt för Tuomioja, både för hans åsikter och för hans person.
Jag har åtminstone någon av Tuomiojas böcker med dedikation från honom. Men utan tvekan väcker hans senaste i ännu större utsträckning mitt intresse. Detta senare har att göra med att han delvis har estniska rötter. (Vi har förresten representerat var sitt socialdemokratiskt parti vid ett EU-seminarium, arrangerat av de estniska socialdemokraterna.)
Jag ska förklara. Erkki Tuomiojas far var Sakari Tuomioja (1911-1964), liberal men också en del av fredsopinionen under andra världskriget. Sakari Tuomioja gifte sig 1939 med Vappu Wuolijoki, som skulle bli Erkkis mor.
Namnet Wuolijoki berör alla i Finland, åtminstone alla i den äldre generationen. Vappus mor hette nämligen Hella Wuolijoki (1886-1954) och var inte bara en mycket framgångsrik författare och dramatiker utan också, under Finlands ödesår, en mycket betydelsefull politiker långt ute på vänsterkanten. Hella föddes i och växte upp i Estland och bar då det estniska efternamnet Murrik. (Hon hette egentligen Ella i förnamn men förfinskade sitt namn till Hella.)
Bland efterkrigstidens exilester här i Sverige väckte blotta namnet Hella Wuolijoki rysningar, och det var först när jag en bit upp i åldern kom i kontakt med Bertolt Brechts dramatik, som jag upptäckte, att hans ”Herr Puntila och hans dräng Matti” egentligen är ett gemensamt verk av Wuolijoki och Brecht. (Brecht bodde under landsflykten i Finland hos Wuolijoki.)
Ännu senare – jag kan inte exakt placera det i tiden – blev jag också varse, att Hertas syster Salme var gift med en av det brittiska kommunistpartiets ledare, Rajani Palme Dutt, där efternamnet Dutt kommer från hans indiske far och det för oss välbekanta efternamnet Palme kommer från hans svenska mor Anna Palme, mycket riktigt en släkting till bland annat Olof Palme.
Erkki Tuomioja har skrivit en nära 400-sidig bok, ”Ett stänk av rött” (Leopard förlag, 2008, översättning från det engelska originalet Margareta Eklöf), vars undertitel ”Två systrar i revolutionens tjänst” alltså syftar på hans mormor, Hella Wuolijoki, och hennes syster Salme Palme Dutt, båda födda i Estland under namnet Murrik.
I sanningens namn måste man väl genast notera, att Tuomioja – helt naturligt – ägnar en mycket större del av boken åt sin mormor än åt hennes syster. Men också porträttet av Salme Palme Dutt är intressant på flera sätt: Hellas och Salmes politiska ideal delades inte av deras föräldrar och syskon; de båda systrarna radikaliserades uppenbarligen när de i unga år båda flyttade till Finland med dess inbördeskrig. (Salme var där också gift med en finländsk vänsterpolitiker, Eino Pekkala, innan hon kom till England och gifte sig med Rajani Palme Dutt.) Hella var veterligen aldrig medlem i det finländska kommunistpartiet, men inte bara hennes så att säga gränsöverskridande aktiviteter, som vi ska återkomma till, utan också nära band med Salme bidrar till den åsiktsmässiga bestämningen av henne. Textpartierna om Salme och hennes man är också värdefulla för helheten genom att de kastar ljus över Kominterns aktiviteter i olika europeiska länder.
Men främst är den här boken alltså en biografi över Hella Wuolijoki.
Som litteratur- och allmänt kulturintresserad tycker jag förstås att det är intressant att ta del av det Tuomioja skriver om hennes författarskap, främst dramatik, och då inte bara om det nog så intressanta avsnittet om hennes samarbete med Bertolt Brecht. Bortsett från ”Herr Puntila och hans dräng Matti” torde hennes dramatik inte vara särskilt välkänd i Sverige, men i finländskt teaterliv har hon varit mycket stor, och hon har spelats också på scener i andra länder. Jag har inte sett någon av de rätt många filmer, till vilka hon har skrivit manus, så om dem kan jag inte yttra mig. Men jag är tacksam över att Tuomioja skriver både om dem och om en mängd pjäser, som jag heller inte har sett.
Ändå är det det politiska djuret Hella Wuolijoki jag är mest intesserad av.
Hon tycks i mycket unga år ha drivits av intellektuell nyfikenhet och en lust att påverka. Att hon inte redan från början kunde inrangeras i någon extremistisk rörelse på vänsterkanten understryks av att hon i unga år samarbetade med (och möjligen hade ett förhållande med) den liberale estniske demokraten och publicisten Jaan Tõnisson, som hon sedan under en stor del av livet upprätthöll kontakten med – hans liv ändades av att han 1940 arresterades av de invaderande ryssarna och 1941 arkebuserades.
Hella fångades av de radikala idéer som flödade efter det förra sekelskiftet, i den då ännu odelade socialdemokratin men också utanför. Som många andra tycks hon då ha sett sig som socialdemokrat. Med tanke på att hon också hade en pacifistisk övertygelse och på att hon senare i livet kom att försörja sig som affärskvinna, kan det tyckas att hon åsiktsmässigt kanske inte borde ha stått just socialdemokratins vänsterflank och lite senare kommunistpartiet nära, men just så utvecklades hennes politiska hållning.
Där kan just hennes författarskap och därmed umgänge i radikala kulturskaparkretsar ha spelat en roll, men jag kan inte finna, att heller Erkki Tuomioja, som verkligen försöker förstå henne och hennes motiv, helt har lyckats kartlägga hennes ståndpunktsförskjutningar och skälen för dessa. Också erfarenheterna från finska inbördeskriget bör ha radikaliserat henne – men man bör samtidigt notera, att hon, i vart fall fram till andra världskriget, bibehöll sina gamla goda kontakter också med många ledande socialdemokrater.
Det mest intressanta spåret i det Tuomioja gräver fram går egentligen tillbaka till hennes ungdoms pacifism, senare antikrigshållning. Hennes livliga informationsanskaffande åt sovjetiska representanter – det som hon under andra världskrigets krig mellan Sovjetunionen och Finland blev dömd till fängelse för; hon hotades också av dödsstraff – ska kanske, som Tuomioja famhåller, främst ses i det ljuset. Men i så fall fanns det också ett drag av idealistisk naivitet hos henne, vilket fick henne att blunda för de omänskliga drag som präglade det Stalins blodsvälde, som inte minst drabbade många finska kommunister på andra sidan gränsen, i Sovjetkarelen. (Jo, Edvard Gylling och andra figurerar också i den här boken.)
När sedan Sovjetuionen som främst berörda segrarmakt föreskrev de hårda fredsvillkor, som drabbade Finland, inträdde ett nytt skede i Hella Wuolijokis liv: Hon inte bara slapp fängelset utan lyftes snart också upp till posten som chef för Finlands radio. För första gången gav hon sig nu också in i den aktiva politiken: lät sig bland annat väljas in i riksdagen för Folkdemokraterna, en frontorganisation i vilken kommunisterna var kärnan – men hon var, veterligen, inte heller då medlem av kommunistpartiet. Men nog var det väl i hennes fall fråga om mer än ett stänk av rött.
Hon var i medarbetarnas och lyssnarnas ögon ingen oäven radiochef, även om hon hade sina (konservativa!) sidor. På radion sysslade hon inte med några vidlyftiga utrensningar. Mot sina gamla politiska motståndare visade hon däremot hämdlystnad, vilket kanske, efter fängelsedomen, är begripligt på det rent personliga planet. Men Erkki Tuomioja döljer verkligen inte, att hon hade en del mindre vackra personlighetsdrag. Ett av dem var att bara låtsas som det regnade när gamla vänner och bekanta (som Jaan Tõnisson) försvann.
Eftersom jag är starkt politiskt intresserad och har personliga beröringspunkter till både Estland och Finland, har jag läst Tuomiojas bok med stort intresse.
Samtidigt är jag medveten om att många svenska läsare kan ha svårare än jag att ta till sig den här tegelstenen. För mig är ändå många av de människor som figurerar i boken tidigare bekanta, och jag är hyggligt påläst om Estlands korta självständighetshistoria mellan de båda världskrigen liksom om finska inbördeskriget, andra världskriget samt de båda krigen mellan Finland och Sovjetunionen under detta krig. Men det som är relativt välbekant för finska läsare är det knappast i samma utsträckning för normala svenska läsare.
Boken innehåller visserligen biografiska uppgifter om de viktigaste personerna som figurerar i handlingen, men det finns många andra namn som till och med en läsare som jag också skulle ha velat slå upp.
Det skulle heller inte ha skadat med lite utförligare sammanfattningar av de historiska förlopp, som bildar bakgrund till boken.
Men det hindrar inte att jag tycker att ”Ett stänk av rött” är en mycket läsvärd bok.
14 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Enn, du skriver:
”Det mest intressanta spåret i det Tuomioja gräver fram går egentligen tillbaka till hennes ungdoms pacifism, senare antikrigshållning. Hennes livliga informationsanskaffande åt sovjetiska representanter – det som hon under andra världskrigets krig mellan Sovjetunionen och Finland blev dömd till fängelse för; hon hotades också av dödsstraff – ska kanske, som Tuomioja famhåller, främst ses i det ljuset. Men i så fall fanns det också ett drag av idealistisk naivitet hos henne, vilket fick henne att blunda för de omänskliga drag som präglade det Stalins blodsvälde, som inte minst drabbade många finska kommunister på andra sidan gränsen, i Sovjetkarelen.”
Jag har ännu inte hunnit läsa ”Ett stänk av rött”, men jag har ägnat åtskillig tid att fördjupa mig i de ”fredsansträngningar” som Hella W. ägnade sig åt under fortsättningskriget, kontakter som till stor del gick över Stockholm och här kända och okända personer, vilka i sin tur hade kontakter med den ryska legationen. Det här var – som du påpekar – nära att kosta HW livet, det var bara med en röst i Högsta Domstolen som hon räddades från arkubusering. Man kan som du med starka argument beteckna henne som politiskt naiv (bl a för att hon borde ha förstått att ryssarna kanske inte betraktade henne som enbart ”fredsmäklare”). Men HW var utan tvivel en fredsvän med en stark vilja att få Finland ut ur kriget. Ut ur det fortsättningskrig som inte tjänade landets intressen, och som hade orsakat så mycket lidande och som det finska folket egentligen inte riktigt hade fått ta ställning till om man vill ha eller inte (de flesta tongivande finska historiker hävdar att landet kom in i kriget utan egna klara beslut, den s k ”drivvedsteorin), och där den politiska parlamentariska oppositionen inte hade några möjligheter att ta några självständiga fredsinitiativ… Så har åtminstone jag svårt att att komma ifrån att det egentligen bara var privatpersoner som Hella W – med goda internationella kontakter- som ha möjlighet att ta sådana här initiativ. Finland var visserligen inte ockuperat av tyskarna, men försörjningsmässigt och maktpolitiskt hade landet små möjligheter att agera vid sidan av (och i strid med) Hitler-Tyskland. Här behövdes personer med det mod och den beslutssamhet som Hella W. ägde. Mycket av viktiga dokument är fortfarande oåtkomliga i stängda underrättelsearkiv från krigsåren, vi har t ex inte fått ta del av de ryska underrättelsearkiven vad gäller fredskontakterna Hella W- Moskva. Här lyckades inte ens Erkki Tuomioja utifrån utrikesministerposition få Putin att ta bort hemligstämplar. Och hela sanningen om de fredsinviter som gjordes med de västallierade har väl heller inte kommit fram. Men är vi beredda att i dag på samma sätt beteckna de som var inblandade i dessa kontakter som ”naiva”? Syftet var ju det samma? Nämligen att få Finland ut ett djupt olyckligt och förmodligen helt onödigt krigsäventyr. Formellt var ju f öv England och Finland i krig, vilket få i dag nämner, så inte var det väl fritt fram heller på den sidan för finländare ta vilka kontakter som helst?
Vi kan leka med den kontrafaktiska tanken att Sverige 1941-44 hade varit Finland och mot sin vilja hade dragits in i kriget på Tysklands sida…hur skulle vi dag då ha sett på de svenskar som med olika medel hade agerat för att få Sverige ut ur kriget och tagit kontakter med de allierade i detta syfte? Som: Naiva? Modiga? Kriminella?
Comment by Anders Thunberg — 2008 04 13 12:30 #
Till Anders Thunberg: Nu är det ju inte själva fredsmäklandet som är huvudproblemet. Bland det som anfördes mot henne (och som jag inte har tagit upp i min text) fanns hennes omfattande rapportering till representanter för Sovjetunionen, bland annat hennes roll i Kerttu Nuortevas nätverk. (Nuorteva sökte upp Hella efter att ha släppts ner i fallskärm i Finland.)
Comment by Enn Kokk — 2008 04 13 13:07 #
Till Enn: Märk att jag skrev att Hella W kanske borde ha förstått ”att ryssarna kanske inte betraktade henne som enbart fredsmäklare”. Vi vet inte ( i brist på tillgång till relevanta ryska a<rkiv) hur ryssarna såg på Kertuu Nuortevas uppdrag (NK var dotter till en av Hella W:s forna politiska vänner). Vi vet dock att Hella W avvisade flickan. Och vägrade att släppa in henne sedan hon framfört sin hälsning, men att polisen fick kännedom om den okända flickans besök genom att Hellas hembiträde rapporterade till VALPO, på vars lönelista hembiträdet stod. Obestridligt är att Nuorteva var ute för ge Hella K en kommunikationskanal för en diskussion om fredsförhandlingar. Samma roll hade f öv den svenske socialdemokraten och författaren Yngve Björnstam, som också han besökte Hella K på hennes gård. Ynvge Björnstam representerade – om man vill spetsa till det – det sovjetiska ”nätverket” i Sverige, dvs det var på ryssarnas initiativ som han besökte Hella W . Det sedan man från rysk sida hade förlorat kontakten med Hella W. och överhuvudtaget saknade informationer om hur det stod till med hennes fredsmäkleri. Yngve Björnstam, som hade ett pjäsmanus med sig som han ville ha Hellas synpunkter på, blev däremot insläppt, men till honom sade Hella att han skulle hälsa hennes ”vänner” i Stockholm att det för tillfället var uteslutet att få till stånd en fred. Stämningen var entydigt för ett fortsatt krig med Sovjet. Genom sina goda kontakter med Tanner m fl ledande politiker kunde Hella W med en viss tyngd ge det beskedet.
För den som inte känner till Hella W:s roll kanske det borde nämnas att det inte var första gången som hon ägnade sig åt fredsmäkleri. Vid de kontakter via Stockholm som föregick marsfreden 1940 hade Hella W rollen som inofficiell förhandlare ( med den ledande socialdemorkratiske polikern Veinö Tanner i bakgrunden). För den insatsen hyllades Hella W.
Problemet- vad gäller Nuarteva-fallet är bara att det kan vara svårt att lasta någon för eventuella ”intentioner” som andra kan tänkas ha med ett möte/kontakt. Låt oss säga att någon söker upp dig på gården i Öregrund med syfte att erbjuda dig narkotika, och du tror att vederbörande är ute för att samtala med dig och överbringa hälsningar till personer du känner…Betyder det att du också är inblandad i narkotikatrafiken?
Comment by Anders Thunberg — 2008 04 13 14:16 #
Tack Enn för en intressant redogörelse och recension av Ett stänk av rött. Jag skulle ha recenserat den men fick i stället uppdrag av FiB/Kulturfront att intervjua Erkki Tuomioja om boken och då kan jag ju inte också recensera den. En stor del av det du skriver håller jag givetvis med om, till exempel att Salme Dutt inte alls lyfts fram, trots att man förstår att hon var mycket mer betydelsefull än det lilla utrymme hon får. Men det har också varit svårt att få fram material om hennes verksamhet och framför allt hennes kontakter med Sovjetunionen.
Tuomioja nämner att Seppo Isotalo i Moskva hade sett en del akter om Salme och Hella, men han har själv inte sett något av det materialet. Eftersom Isotalo är kunnig i ryska kanske det hade varit på sin plats att utnyttja hans kunskaper litet bättre. På något vis fick jag en känsla av att Tuomioja medvetet hade undvikit att ta del av innehållet i det där materialet. Varför har jag ingen anledning att spekulera om. Kanske han helt enkelt inte hade tid, att han vill spara materialet till något annat tillfälle eller låta Seppo Isotalo utnyttja det med ensamrätt.
Det finns ganska många lösa trådar i boken som du påpekar och som framgår av Anders text trots att han inte har läst boken, men för mig är det viktigaste i den Hella W:s ständiga verksamhet, intrigerande om man så vill, för en fredligare utveckling i Finland och hela östersjöområdet och även, om jag har förstått det hela rätt, för små länders rätt till självständighet. (Vad jag kan förstå var hon i motsats till sin syster anhängare av självständighet för Estland, både gentemot Sovjetunionen och Tyskland. Att hon sedan inte lyckades, eller till och med bedömde Sovjet fel, är en annan sak. Sådant har hänt politiker med större inflytande.)
Hur som helst tycker jag att Erkki Tuomioja har åstadkommit ett kulturellt och politiskt storverk och en biografi om en person som verkligen är värd den uppmärksamheten.
Comment by Hans O — 2008 04 13 14:27 #
Till Enn: Ja, ”Ett stänk av rött” är verkligen en mycket läsvärd bok; en sån där sällsynt en som man inte vill ska ta slut och som gott kunnat få vara hundra sidor tjockare…
Själv såg jag – med stor behållning – ”Kvinnorna på Niskavuori” på Svenska Teatern i Helsingfors för säkert tjugo år sen, utan att ha en aning om att en så intressant författare skrivit den.
Sen är det klart att systerns kommunistiska verksamhet varit värd större utrymme. Om hennes man minns jag bara Mosebacke monarkis kommentar när Olof Palme inför ett Londonbesök i början av sin statsministertid svarat undvikande på om han skulle träffa sin släkting: ”Kanske Palme är putt, på Palme Dutt”?
Men det var han knappast. Han hade nog bara inte tid.
Comment by Mats Rosin — 2008 04 13 14:48 #
Till Anders Thunberg: Tuomiojas framställning, som du säger dig inte ha läst, är i Nuorteva-fallet mer mångsidig än den bild som du själv ger: Han redogör för bådas versioner som kraftigt skiljer sig åt, berättar även om de 10 000 mark hon fick och sedan brände (återger förstås också Hellas förklaring). Enligt Tuomiojas framställning blev hon insläppt och identifierade sig, i avskildhet med Hella, med kodnamn. Vidare: ”Kerttu Nuorteva stannade över natten i Jokela. Innan hon fortsatte till Helsingfors kom hon och Hella överens om hur de skulle ta kontakt med varandra om det behövdes.”
Att Hella Wuolijoki lämnade rapporter till olika sovjetiska agenter är helt uppenbart, även om innehållet i dessa hittills till stor del är okänt; hennes kodnamn i rapporterna var ANNA respektive POET. Det är arten av de här rapporterna som diskuteras. Helt uppenbart är att hon i vart fall gav initierade rapporter om hur människor i politiska maktpositioner resonerade i aktuella frågor, vilket naturligtvis gav ryssarna bättre möjligheter att välja strategi – oavsett om nu Hertas egen drivkraft blott och bart var fredssträvan. Som den kylige analytiker Erkki Tuomioja är, återger han också – med reservationen ”om det är sant” – Seppo Isotalos uppgift (han har fått läsa dokumenten) att Hella skulle ha berättat inte bara var regeringsbyggnaderna låg i Helsingfors utan också vilka hus som var skyddade av luftvärnskanoner.
Min slutsats av vad jag har läst i Tuomiojas bok är att man åtminstone måste säga, att Hella Wuolijoki ofta balanserade på en knivsegg, när det gällde förhållandet till en främmande stormakt som det land hon var medborgare i var i krig med. Om detta främst hade att göra med naivitet eller politisk övertygelse kan diskuteras.
En kombination, politisk blindhet, präglade också hennes karaktäristik av Stalin: ”Herre Gud, han är världens största människa! Vilken humoristisk glimt i ögat och så denna fördömda intelligens!”(brev 1946).
Comment by Enn Kokk — 2008 04 13 15:17 #
Till Enn: Förlåt att jag uttryckte mig lite slarvigt om avvisandet av Kerttu Nuorteva. Hella W mottog N:s hälsning och lät henne sedan övernatta, men avvisade planen att KN skulle stanna på gården som Hellas medhjälpare (sekreterare). Uppgiften du refererar till Isotalo och som han fått fram ur ett ryskt arkiv avser inte alls fortsättningskriget och Nuorteva-affären utan hänför sig till förhandlingarna inför marsfreden 1940.
Uppgiften om regeringsbyggnadernas position (högsta statssekretess) bör ha varit sånt som Hella fått från Tanner och som
uppenbarligen överlämnades som ett bevis på att Tanner verkligen önskade fred.
Att Jartzev valde att förmedla det som ”underrättelsematrial” kan vara uttryck för dennas fåfänga och behov att visa sig duktig som underrättelseman inför sina överordnade i Moskva.
Jag förstår att Erkki Tuiomioja, som den skickliga fackhistoriker han är, har fördjupat sig i de olika tolkningar av källmatrialet Nuorteva-fallet. Jag har bara utgått från mera översiktliga beskrivningar.
I sin egenskap av fackhistoriker kan man nog utgå ifrån att Erkki Tuiomioja gjort vad han kunnat för att få fram relevant källmatrial på den ryska sidan. Jag tror inte alls på Hans O:s tes att han avsiktligt skulle ha låtit bli att söka fram till relevant material i den centrala frågan om vad som var Hella W:s roll i förhandlingsspelet. Att ryssarna klistrade olika alias på Hella W är inget märkvärdigt: Det gjorde man på alla sina kontakter. I Venona-materialet finns sånt som tyder på att också Willy Brandt (under kriget journalist i Stockholm) hade informationer som skickades till Moskva i form av underrättelsetelegram. Säkert fick Willy Brandt också ett ”alias” av ryssarna. Men skall han ses som rysk agent för den skull? Vem vet om inte du, Enn, som betrodd person på partiexepedition på Sveavägen fick en del av dina bedömningar av det politiska läget i Sverige vidarebefordrade till Moskva i form av codade telegram, det efter det att du officiellt träffat och diskuterat med ryska diplomater?
PS Det är inte på grund av ointresse jag inte har läst Tuomiojas bok. Jag har just nu andra saker för mig, men så fort jag avslutar mitt nuvarande arbete ska jag kasta mig över ”Ett stänk av rött”.
Till slut en liten kommentar om Hella W:s uttalande om Stalins storhet och intelligens.
Om detta ska ses som uttryck för en ”politisk blindhet” år 1946 så får vi också inbegripa en stor del av dåtidens ledande statsmän, inklusive Churchill i den blindheten. Jag tror du som flykting från Estland missbedömer den prestige som Sovjet och Stalin hade här i Sverige vid krigsslutet. Också ditt husorgan Folket i Bild betraktade vid dessa år Stalin som en statsman utöver det vanliga.
Comment by Anders Thunberg — 2008 04 13 16:05 #
Till Anders Thunberg: Naturligtvis menar jag inte att Isotalos uppgifter har med just Nuorteva-fallet att göra. Jag nämner dem därför att de har att göra med bedömningen av om Hella Wuolijoki, totalt sett, så att säga gick över gränsen för vad man får lov att göra i umgänget med en utländsk fientlig makt.
Jag har själv – precis som du är inne på – haft upprepad anledning att fundera över den frågeställningen. Så länge kommunistregimerna i Östeuropa bestod, uppvaktades flera av oss på den socialdemokratiska partiexpeditionen – partisekreteraren, internationelle sekreteraren, informationschefen, jag själv (i egenskap av chefredaktör och huvudsekreterare i partiets programkommission) ständigt av diplomater från Sovjetunionen, Rumänien, Ungern, DDR med flera länder, och vi träffade också då och då dessa diplomater (ofta helt uppenbart dessutom underrättelseagenter) på 68an, på någon lunchrestaurang eller på ambassaden. Jag resonerade regelmässigt med kolleger, framför allt de internationella sekreterarna, om vad som kunde tänkas komma upp och vad man då borde betona, rapporterade oftast också efteråt om vad som hade förevarit. Och det kan mycket väl vara så att vi alla i deras rapporter hem försågs med kodbeteckningar. Men skillnaden mellan oss och Wuolijoki var ju att vi företrädde nationella (svenska) och socialdemokratiska ståndpunkter. Just för att jag har en mycket långvarig erfarenhet av den här miljön tycker jag, att Wuolijoki gick mycket för långt.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 13 16:24 #
Till Enn: Jag har full förstaelse för din ryggmärgsreflex därvidlag. Jag utgår ifrån att du iakttog samma forhållningsregler när du träffade NATO-ländernas diplomater.
Men var det en relevant reflex, när Nazi/Tyskland var det stora hotet..
Och då är vi tillbaka till den kontrafaktiska frågan: Hur hade vi sett pa svenska landsmän som ägnat sig åt aktiva fredsansträngningar 1941/44 / om Sverige och inte Finland hade varit allierat med Nazi/Tyskland och forsökt komma ur ett krig med Ryssland?
Comment by Anders Thunberg — 2008 04 13 16:50 #
Till Anders Thunberg: NATO-ländernas diplomater visade inte samma intresse för mig (bortsett då från Norges och Danmarks på den tiden då jag var nordisk sekreterare – men de relationerna var knappast av den art vi diskuterar här). En gång har jag också träffat den amerikanske labourattachén, och då var jag ungefär lika försiktig som vid umgänget med öststatsdiplomaterna.
Din kontrafaktiska fråga tycker jag är en smula felkonstruerad, och då syftar jag inte på det relativt osannolika i den. Man kan nämligen inte bedöma Hella Wuolijoki enbart som fredsmäklare. Hade hon fungerat enbart som kontaktskapare och budförmedlare, hade hon knappast hamnat i fängelse och hotats med dödsstraff.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 13 17:06 #
Till Enn: Jag är inte säker på det. Det fanns gott om kommunister som under ”de svarta åren” sattes i läger, trots att Sverige inte ens var i krig eller personerna i fråga inte hade haft några utrikespolitiskt känsliga kontakter. Säkerhetstjänsten var också nitisk när det gäller övervakning av s k englandsvänner. En del av dem fanns på listor över sådana skulle interneras i händelse av vissa krigsfall.
Comment by Anders Thunberg — 2008 04 13 17:21 #
Till Anders Thunberg: Men också nazister övervakades och registrerades.
Min invändning utgick dock från det faktum att det, med det det politiska liv vi hade i Sverige, knappast förefaller troligt att landet hade hamnat i koalition med Nazityskland. Och varför skulle, om vi nu tänker kontrafaktiskt, Sverige ha hamnat i krig med Sovjetunionen?
Comment by Enn Kokk — 2008 04 14 10:06 #
Kommentar: Ingen har nämnt det ord som hänger i luften om ET’s mormor: landsförräderi. Vidare: jag får ett intryck från diverse beskrivningar i denna tråd och annat jag läst att kall beräkning visas både hos mormor och ET. All in the family? Inget nytt under solen om politiker. Säkert en intressant bok.
Comment by A-K Roth — 2008 04 21 17:41 #
Till A-K Roth: Självklart var det för landsförräderi hon dömdes och, under en kortare period, fick sitta i fängelse för. Det som både Tuomioja och flera här på bloggen har diskuterat är i vilken utsträckning hon drevs av, måhända naiv, fredsvilja och i vilken utsträckning hon drevs av sin ideologi. Detta diskuterar också Tuomioja, med den professionelle historikerns kyliga distans till en person som faktiskt var hans mormor. Och som jag har försökt visa, undviker han ingalunda obehagliga fakta.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 21 18:07 #