Hej då, Robert Sund!

21 april 2008 16:01 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I lördags eftermiddag var det dags att ta sig till Konserthuset igen, det i Uppsala alltså. Orphei Drängar gav en av sina sedvanliga vårkonserter. Konserthusets stora sal var fullsatt, och den här gången var konserten njutbar inte bara för örat utan också för ryggen – stolarna där är oändligt mycket mer bekväma än de i universitetsaulan, och man har också plats för benen.

Programmet, valt av avgående OD-dirigenten Robert Sund, var en höjdare.

Det började, som sig bör, med Carl Michael BellmansHör, I Orphei Drängar” och innehöll också annat traditionellt material för manskör: Herman Sätherbergs och Otto LindbladsLängtan till landet” (”Vintern rasat ut bland våra fjällar”), Carl Wilhelm Böttigers och Frederik KuhlausMajsång” (”O, hur härligt majsol ler”), Herman Sätherbergs och Prins GustafsVårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”) och annat sådant. Men kören sjöng dessutom flera modernistiska sånger, även de mycket hörvärda, till exempel Edwin Brocks och Bob Chilcotts5 Ways to Kill a Man”, R Murray Schafers ”ur Magic Songs” och så ett verk av Anders Hillborg, som jag saknar alfabet för att här kunna återge titeln till.

Trio XLennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – har blivit något av ett husband för OD och släpptes den här gången också lös i ett instrumentalt nummer, Hugo AlfvénsRoslagsvår”, ett stycke mycket svängig jazz i den här versionen.

Dagens två inlånade artister var fullkomligt suveräna, både som soloister och i samklang med kören.

Lena Willemark bevisade åter igen att hon är en Singing Witch; dessutom är hon spelman (fiol) – hon har förresten haft Robert Sund som en av sina lärare på Musikhögskolan. Hon fullkomligt excellerade i ”Vallsvit”, sju stycken med både traditionellt material, text och musik av Lena Willemark själv, arr av Lena och Ale Möller. Hon behärskade allt: solosång, sång i samspel med kören, kulning, fiolspel. Vid middagen efteråt – se mer nedan – gick jag fram till henne och uttryckte hela den beundran jag känner.

Och tro mig, Claes Janson, Uppsalas egen bluesman, var inte sämre han! En av den här konsertens absoluta höjdpunkter var hans framförande tillsammans med OD av Povel RamelsThe Gräsänkling Blues” – han tackade förresten Robert Sund för det perfekta och roliga arret genom att sjunga, att det var till Sund han hade förlorat hembiträdet Anna i poker förrgår natt.

Claes kom förresten fram till mig innan vi satte oss till bords för middagen – han och Lena Willemark satt två pers från mig och Birgitta – och sa, att han brukar titta in här på bloggen. Så han hade mycket riktigt läst vad jag tidigare har skrivit om hans framträdande på Regina-teatern.

Men jag tror att de övriga nämnda förlåter, om jag skriver att den här dagen ändå främst var Robert Sunds. Den här mannen har lett OD 1985-2008, 1985-1991 först som parhäst till Eric Ericson, en annan svensk körgigant. (Dess förinnan hade han 1970-1989 lett Allmänna Sången i Uppsala, också bland annat ingått i Kvintetten Olsson.) Robert har en härlig bredd: han behärskar både det traditionella och det modernt intrikata, har heller inget emot att körmusiken blandas med show och populärmusik. Han kommer att saknas av både OD och publiken men kommer säkert tillbaka på gästspel av olika slag. Och efterträdaren känner vi alla redan som en mycket duglig och begåvad kördirigent. Med Cecilia Rydinger Ahlin får manskören OD, grundad 1853, sin allra första kvinnliga chefdirigent.

Hur som helst fick Robert Sund vid konserten både hyllningstal och medalj och applåderades av en stående publik.

När vi sedan i buss färdades vidare till Stor-OD uppe på Uppsala slott – min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, är så kallad moster i OD – svepte bussen förbi Norrlands nation, inte bara för att Robert Sund ursprungligen kommer från Sandviken: På ytterväggen till Norrlands hade man hängt upp en jättelik vepa med bild av Robert Sund, 5 x 5 meter stor! Den kunde han se det första han såg på morgonen (det här var också hans födelsedag) från fönstret i bostaden på andra sidan Fyrisån. Redan har skämten börjat hagla om hyllningen av Kim Il-Sund.

Också på väggen i Rikssalen på Slottet, där Stor-OD (en galamiddag i frack och långklänning med mycket sång och garanterat roliga tal) genomfördes, hängde också Kim Il-Sund på väggen. Och inte nog med det: Ett porträtt av honom, en oljemålning, avtäcktes. Hans bild fanns både på ölunderlägget och på den chockladmoussebakelse med apelsinsallad och hallonsås, som vi fick till efterrätt. (Jag, diabetiker, åt upp bara själva Robert Sund.) Och allra roligast: Slottskällans bryggeri hade levererat ett öl med specialetikett (med bild av, ja gissa vem) och namnet Avslaget.

Till det senare fick vi lax- och nässelpaté med ungsbakad tomat, örtvinaigrette samt surdegsbaguette.

Det var inte dumt, vilket också gällde huvudrätten: ankbröst med tryffelsky, sparrisragu och råstekt örtpotatis.

Måltiden ackompanjerades hela tiden av dryckesvisor, så vackert framförda i stämmor att man förmodligen, om man vore helnykterist, skulle lockas att snabbt avfalla. Men skämt åsido, de här middagarna med OD liknar inget annat. Till stämningen bidrar för övrigt inte bara all sången utan också framför allt hedersordförandens, Hans Dalborgs, tal; han är spirituell och lärd, och en middagstalare med större elegans torde man få leta efter.

Den här sortens sammanhang och miljöer befann sig långt bort från den värld som var min under min studietid vid det här universitetet. På något sätt känns det som att akademien nu, efter alla dessa år, på min ålders höst har hunnit i kapp mig, och då tänker jag inte främst på sådant som att jag vid middagen hade det nuvarande rektorsparet tvärs över bordet och det förutvarande till vänster om mig. Jag är i dag beredd att erkänna, att den akademiska tradition, som vid mitt bord representerades av bland andra Robert Sund, Folke Ahlin och Cecilia Rydinger Ahlin (jo, de är gifta, och hon besegrade honom i den ädla tävlingen att få bli ODs chefdirigent), faktiskt är en viktig del av vårt kulturarv.

Och man ska i sammanhanget inte glömma bort att Robert Sund, för att citera honom själv, är en arbetargrabb från Sandviken. Som verkligen inte har glömt bort sin bakgrund.

När vi efter kaffet och cognacen – som vi intog tillsammans med våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren – gick ner för att dansa, fick vi en ny påminnelse om detta. För dansmusiken stod ett storband, och inte vilket storband som helst – Sandviken Big Band.

Den här sortens swingbetonade storbandsmusik är jag uppfödd med, och det var faktiskt hemskt roligt att få dansa till gamla godingar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Take the A-Train”.

Till min häpnad upptäckte jag också, att jag – efter mer än ett halvårs ischiaslidande – kunde dansa.

Som en oavsiktlig hyllning till den estniska fanan – jag i svart frack och vit frackskjort, Birgitta i en glänsande blå långklänning – gav vi oss ut i dansens virvlar.