Inte bara ett stänk av rött

13 april 2008 10:38 | Politik, Teater | 14 kommentarer

Erkki Tuomioja (född 1946) lärde jag känna långt innan han 2000-2007 var Finlands utrikesminister. På utrikesministerposten efterträdde han förresten Tarja Halonen, en annan socialdemokrat, som han under en tidigare period hade levt samman med.

I mitt arbete som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare träffade jag regelbundet finländska politiker som Tuomioja och Halonen: på partikongresser, i valrörelser och på valvakor, på SAMAK-seminarier (SAMAK är de nordiska socialdemokratiska partiernas och landsorganisationernas gemensamma samarbetsorgan), på Nordiska rådet och så vidare. Från en finländsk valrörelse jag följde har jag förresten ett roligt minne av ett slumpmässigt sammanträffande med Tuomioja: Jag skulle följa valrörelsen och hade tagit in på Sokos-hotellet Merihotelli i Hakaniemi (Hagnäs torg), alldeles nära Folkets hus och SDPs, de finska socialdemokraternas, högkvarter; det här är klassisk röd mark. Innan jag gav mig ut på stan, tänkte jag ta en kopp kaffe i kaféet och gick in dit genom en bakdörr på hotellsidan. När jag kom in i kaféet fann jag mig plötsligt stå snett bakom en mikrofunutrustad och talande Erkki Tuomioja. Han fick syn på mig, hejdade sig och sa ”Hej, Enn”, varpå han fortsatte att agitera för kafégästerna. Lågmält; det var hans stil. När han så småningom var klar, talade vi valrörelse en stund.

Tuomioja är den evige vänsterutmanaren vid de finländska socialdemokraternas partiledarval. Jag har på nära håll sett honom förlora, bland annat mot Paavo Lipponen. Ett intressant personlighetsdrag hos honom är att han, i demokratins namn, inte tvekar att utmana men samtidigt ser ut att ta nederlagen med sinnesro. Jag känner en spontan respekt för Tuomioja, både för hans åsikter och för hans person.

Jag har åtminstone någon av Tuomiojas böcker med dedikation från honom. Men utan tvekan väcker hans senaste i ännu större utsträckning mitt intresse. Detta senare har att göra med att han delvis har estniska rötter. (Vi har förresten representerat var sitt socialdemokratiskt parti vid ett EU-seminarium, arrangerat av de estniska socialdemokraterna.)

Jag ska förklara. Erkki Tuomiojas far var Sakari Tuomioja (1911-1964), liberal men också en del av fredsopinionen under andra världskriget. Sakari Tuomioja gifte sig 1939 med Vappu Wuolijoki, som skulle bli Erkkis mor.

Namnet Wuolijoki berör alla i Finland, åtminstone alla i den äldre generationen. Vappus mor hette nämligen Hella Wuolijoki (1886-1954) och var inte bara en mycket framgångsrik författare och dramatiker utan också, under Finlands ödesår, en mycket betydelsefull politiker långt ute på vänsterkanten. Hella föddes i och växte upp i Estland och bar då det estniska efternamnet Murrik. (Hon hette egentligen Ella i förnamn men förfinskade sitt namn till Hella.)

Bland efterkrigstidens exilester här i Sverige väckte blotta namnet Hella Wuolijoki rysningar, och det var först när jag en bit upp i åldern kom i kontakt med Bertolt Brechts dramatik, som jag upptäckte, att hans ”Herr Puntila och hans dräng Matti” egentligen är ett gemensamt verk av Wuolijoki och Brecht. (Brecht bodde under landsflykten i Finland hos Wuolijoki.)

Ännu senare – jag kan inte exakt placera det i tiden – blev jag också varse, att Hertas syster Salme var gift med en av det brittiska kommunistpartiets ledare, Rajani Palme Dutt, där efternamnet Dutt kommer från hans indiske far och det för oss välbekanta efternamnet Palme kommer från hans svenska mor Anna Palme, mycket riktigt en släkting till bland annat Olof Palme.

Erkki Tuomioja har skrivit en nära 400-sidig bok, ”Ett stänk av rött” (Leopard förlag, 2008, översättning från det engelska originalet Margareta Eklöf), vars undertitel ”Två systrar i revolutionens tjänst” alltså syftar på hans mormor, Hella Wuolijoki, och hennes syster Salme Palme Dutt, båda födda i Estland under namnet Murrik.

I sanningens namn måste man väl genast notera, att Tuomioja – helt naturligt – ägnar en mycket större del av boken åt sin mormor än åt hennes syster. Men också porträttet av Salme Palme Dutt är intressant på flera sätt: Hellas och Salmes politiska ideal delades inte av deras föräldrar och syskon; de båda systrarna radikaliserades uppenbarligen när de i unga år båda flyttade till Finland med dess inbördeskrig. (Salme var där också gift med en finländsk vänsterpolitiker, Eino Pekkala, innan hon kom till England och gifte sig med Rajani Palme Dutt.) Hella var veterligen aldrig medlem i det finländska kommunistpartiet, men inte bara hennes så att säga gränsöverskridande aktiviteter, som vi ska återkomma till, utan också nära band med Salme bidrar till den åsiktsmässiga bestämningen av henne. Textpartierna om Salme och hennes man är också värdefulla för helheten genom att de kastar ljus över Kominterns aktiviteter i olika europeiska länder.

Men främst är den här boken alltså en biografi över Hella Wuolijoki.

Som litteratur- och allmänt kulturintresserad tycker jag förstås att det är intressant att ta del av det Tuomioja skriver om hennes författarskap, främst dramatik, och då inte bara om det nog så intressanta avsnittet om hennes samarbete med Bertolt Brecht. Bortsett från ”Herr Puntila och hans dräng Matti” torde hennes dramatik inte vara särskilt välkänd i Sverige, men i finländskt teaterliv har hon varit mycket stor, och hon har spelats också på scener i andra länder. Jag har inte sett någon av de rätt många filmer, till vilka hon har skrivit manus, så om dem kan jag inte yttra mig. Men jag är tacksam över att Tuomioja skriver både om dem och om en mängd pjäser, som jag heller inte har sett.

Ändå är det det politiska djuret Hella Wuolijoki jag är mest intesserad av.

Hon tycks i mycket unga år ha drivits av intellektuell nyfikenhet och en lust att påverka. Att hon inte redan från början kunde inrangeras i någon extremistisk rörelse på vänsterkanten understryks av att hon i unga år samarbetade med (och möjligen hade ett förhållande med) den liberale estniske demokraten och publicisten Jaan Tõnisson, som hon sedan under en stor del av livet upprätthöll kontakten med – hans liv ändades av att han 1940 arresterades av de invaderande ryssarna och 1941 arkebuserades.

Hella fångades av de radikala idéer som flödade efter det förra sekelskiftet, i den då ännu odelade socialdemokratin men också utanför. Som många andra tycks hon då ha sett sig som socialdemokrat. Med tanke på att hon också hade en pacifistisk övertygelse och på att hon senare i livet kom att försörja sig som affärskvinna, kan det tyckas att hon åsiktsmässigt kanske inte borde ha stått just socialdemokratins vänsterflank och lite senare kommunistpartiet nära, men just så utvecklades hennes politiska hållning.

Där kan just hennes författarskap och därmed umgänge i radikala kulturskaparkretsar ha spelat en roll, men jag kan inte finna, att heller Erkki Tuomioja, som verkligen försöker förstå henne och hennes motiv, helt har lyckats kartlägga hennes ståndpunktsförskjutningar och skälen för dessa. Också erfarenheterna från finska inbördeskriget bör ha radikaliserat henne – men man bör samtidigt notera, att hon, i vart fall fram till andra världskriget, bibehöll sina gamla goda kontakter också med många ledande socialdemokrater.

Det mest intressanta spåret i det Tuomioja gräver fram går egentligen tillbaka till hennes ungdoms pacifism, senare antikrigshållning. Hennes livliga informationsanskaffande åt sovjetiska representanter – det som hon under andra världskrigets krig mellan Sovjetunionen och Finland blev dömd till fängelse för; hon hotades också av dödsstraff – ska kanske, som Tuomioja famhåller, främst ses i det ljuset. Men i så fall fanns det också ett drag av idealistisk naivitet hos henne, vilket fick henne att blunda för de omänskliga drag som präglade det Stalins blodsvälde, som inte minst drabbade många finska kommunister på andra sidan gränsen, i Sovjetkarelen. (Jo, Edvard Gylling och andra figurerar också i den här boken.)

När sedan Sovjetuionen som främst berörda segrarmakt föreskrev de hårda fredsvillkor, som drabbade Finland, inträdde ett nytt skede i Hella Wuolijokis liv: Hon inte bara slapp fängelset utan lyftes snart också upp till posten som chef för Finlands radio. För första gången gav hon sig nu också in i den aktiva politiken: lät sig bland annat väljas in i riksdagen för Folkdemokraterna, en frontorganisation i vilken kommunisterna var kärnan – men hon var, veterligen, inte heller då medlem av kommunistpartiet. Men nog var det väl i hennes fall fråga om mer än ett stänk av rött.

Hon var i medarbetarnas och lyssnarnas ögon ingen oäven radiochef, även om hon hade sina (konservativa!) sidor. På radion sysslade hon inte med några vidlyftiga utrensningar. Mot sina gamla politiska motståndare visade hon däremot hämdlystnad, vilket kanske, efter fängelsedomen, är begripligt på det rent personliga planet. Men Erkki Tuomioja döljer verkligen inte, att hon hade en del mindre vackra personlighetsdrag. Ett av dem var att bara låtsas som det regnade när gamla vänner och bekanta (som Jaan Tõnisson) försvann.

Eftersom jag är starkt politiskt intresserad och har personliga beröringspunkter till både Estland och Finland, har jag läst Tuomiojas bok med stort intresse.

Samtidigt är jag medveten om att många svenska läsare kan ha svårare än jag att ta till sig den här tegelstenen. För mig är ändå många av de människor som figurerar i boken tidigare bekanta, och jag är hyggligt påläst om Estlands korta självständighetshistoria mellan de båda världskrigen liksom om finska inbördeskriget, andra världskriget samt de båda krigen mellan Finland och Sovjetunionen under detta krig. Men det som är relativt välbekant för finska läsare är det knappast i samma utsträckning för normala svenska läsare.

Boken innehåller visserligen biografiska uppgifter om de viktigaste personerna som figurerar i handlingen, men det finns många andra namn som till och med en läsare som jag också skulle ha velat slå upp.

Det skulle heller inte ha skadat med lite utförligare sammanfattningar av de historiska förlopp, som bildar bakgrund till boken.

Men det hindrar inte att jag tycker att ”Ett stänk av rött” är en mycket läsvärd bok.