Sven-Bertil tolkar Evert, nu från Alderville Road

2 april 2008 19:17 | Musik, Politik | 32 kommentarer

Evert Taube är en av giganterna i svensk viskonst. När hans röst så småningom började svikta, tog sonen, Sven-Bertil Taube, vid: dels som partner vid de årliga Skansen- Gröna Lund-konserterna, dels som självständig och skicklig uttolkare, ofta med utsökta arrangemang av och orkesteruppbackning under ledning av Ulf Björlin.

Under årens lopp har sedan många artister ur ännu yngre generationer hyllat Evert och hans visor.

Nu återinträder den vid det här laget själv åldrande Sven-Bertil Taube på scenen. Det sker med CDn ”Alderville Road” (EMI 514469 2 5, 2007). Alderville Road är den gata i London där Sven-Bertil och hans familj sedan länge bor; skivan är till stora delar inspelad hemma hos familjen Taube. Det senare betyder inte, att den tekniskt skulle vara amatörmässigt gjord. Arrangörerna Johan Norberg (som är poducent och själv också medverkar bland annat på gitarr) och Martin Östergren har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Och för att ta det sista först: arrangemangen här är mycket mer avskalade än Björlins, men de har särprägel och lyfter utmärkt väl fram innehållet i texterna.

Även Taube den yngre har åldrats. Rösten har mörknat och har inte längre den bredd den en gång hade. Men det gör ingenting. Det här har, även sångligt, blivit en mycket hörvärd skiva och då inte bara på grund av duettmedverkan av Håkan Hellström (i ”Vackert så”) respektive Lisa Nilsson (i ”Och skulle det så vara…” och ”Som stjärnor små”).

Deras medverkan gör skivan mer varierad och levande, men Sven-Bertil Taube behöver verkligen inte stöd för att komma till sin rätt. Lyssna till exempel på ”Bibbi”, ”Morgon i Ligurien”, ”Albertina” och ”Sjösalavår” eller varför inte ”Linnéa” och ”Fragrancia”, där också gitarrspelet verksamt bidrar till den läckra helheten. Till de allra bästa numren på den här skivan hör, noterar jag lite förvånat, ”Balladen om Gustaf Blom från Borås”, med sitt lätt bluesaktiga gitarrkomp.

Den här balladen är förresten ett exempel på att Evert Taube också hade en politisk sida. ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” har en antirasistisk knorr: ”Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing”.

Ibland, som i ”Här är den sköna sommaren” (”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”), kan jag förstås tycka, att den politiske Taube blir för allmän och generaliserande.

Men på den här CDn finns en mycket sällan spelad taubevisa, ”Målaren och Maria Pia”, som har ett politiskt budskap som går rakt in i hjärtat. Lyssna själva!