Svensk utrikespolitik hos 60-årsjubilerande Utrikespolitiska föreningen

15 april 2008 21:47 | Politik | 9 kommentarer

1948 bildade studenter i Uppsala Utrikespoltiska föreningen. Det är en partipolitiskt obunden förening med FN-stadgan som utgångspunkt för sin verksamhet. Under tidigt 1960-tal var jag själv, då aktiv i socialdemokratiska Laboremus, med om att tillsammans med andra studentföreningar, bland dem Utrikespolitiska föreningen, ibland anordna stora gemensamma föredrags- eller debattevenemang i internationella frågor med långväga och kostsamma utländska gäster.

I år firar Utrikespolitiska föreningen sitt 60-årsjubileum, och när Birgitta och jag fick en inbjudan att åhöra deras stora paraddebatt med fem svenska utrikesministrar i panelen, tackade vi förstås ja.

De utrikesministrar som hade tackat ja till att medverka framträdde i kronologisk ordning.

Först i raden uppträdde Karin Söder (c). Hon påminde om att det under hennes tid som utrikesminster fortfarande fanns fascistdiktaturer kvar i Europa, talade med värme om det nordiska samarbetet och var särskilt stolt över det svenska arbetet mot apartheid i Sydafrika.

Näste utrikesminister, Lennart Bodström (s), menade, att det på den tiden fortfarande fanns en bred enighet om kursen i den svenska utrikespolitiken – det Karin Söder poängterade hade han för egen del inga invändningar mot. Men Bodström gjorde också kvällens enda uppkäftiga inlägg: Han uppehöll sig särskilt vid u-båtskränkningarna och menade (utan att förneka förekomsten av främmande u-båtar på svenskt vatten), att bevisföringen om u-båtarnas nationalitet långt ifrån var glasklar.

Margareta af Ugglas (m) framförde föga överraskande som sin och sitt partis viktigaste ambition att föra in Sverige i EU.

Lena Hjelm-Wallén (s) fortsatte på EU-linjen: framhöll att de soloaktioner som Sverige internationellt lyckades med under Olof Palmes tid inte längre var möjliga i den värld där blockmotsättningarna var borta och att i stället, under de nya förhållanden som nu råder, ett svenskt agerande genom EU är mer rationellt.

De fem utrikesministrarna hade av moderatorn, Leif Lewin, tilldelats åtta minuter var till inledningar med tonvikt på egna erfarenheter av utrikesministerskapet. Den siste i raden, Jan Eliasson (s) – Carl Bildt (m) kunde eller ville, av för mig okänd anledning, inte komma – konstaterade, att han knappast behövde åtta minuter för att sammanfatta just sin utrikesministertid. I stället använde han sin tid till att lista de utmaningar den svenska utrikespolitiken av i dag står inför: informations- och kommunikationsexplosionen, klimathotet, den gränsöverskridande brottsligheten, spridningen av HIV-AIDS, human security i stället för national security i fokus för politiken, kampen mot terrorismen men också hoten mot rättssäkerheten samt hur inrikes- och utrikespolitikien har växt samman.

Det efterföljande meningsutbytet (på slutet med inslag av publikfrågor) blev ganska snällt; ingen tog till exempel, trots ett upprepat försök från Bodströms sida, hans kastade handske i u-båtsfrågan. Jag noterade dock, att Lena Hjelm-Wallén, annars verkligen ingen EU-kritiker, som svar på en publikfråga sa, att de svenska politikerna vid tiden för EU-inträdet hade blivit lurade i alkoholfrågan. Om detta sen berodde på att de svenska förhandlarna och beslutsfattarna inte hade begärt tillräckligt starka utfästelser eller på att EU-sidan medvetet var suddig, fick jag inte klart för mig.

Efter debatten i den fullsatta universitetsaulan hade vi, tillsammans med bland andra talarna och arrangörerna (bland dem min Ordfront-kompis Anna Hansén), inbjudits att delta i lite mingel i kanslersrummet en trappa upp.

Kvällens huvudagerande illustrerar, tvärs över partigränserna, hur nära sammanflätat det ganska lilla svenska maktetablissemanget är. Jan Eliasson noterade, lite skrockande, redan i aulan, att han hade tjänstgjort i UD under eller med UD-uppdrag från samtliga övriga närvarande utrikesministrar. Minglet en trappa upp fortsatte i samma familjära ton (ett par av de före detta utrikesminstrarna hade för övrigt sina makar med). Och bland gästerna, både i aulan och vid den efterföljande samlingen, fanns andra med lika goda gamla kontakter, till exempel Carl Tham med hustru. (Han hade nog kunnat sätta mer fräs på debatten i aulan, men han platsade ju inte i uppläggningen.)

Och då är det väl lika bra att erkänna, att också Birgitta och jag är (eller åtminstone har varit) del av den här ganska lilla politikerkretsen, och mycket riktigt kom samtliga nämnda fram redan i aulan och hälsade och småpratade. Att Birgitta, som har varit minister och talman, hör till den krets där alla känner alla är väl ganska uppenbart. Men även jag har i egenskap av partianställd och chefredaktör lärt känna alla kvällens agerande. Under mina många årliga besök (som journalist) på centerstämmorna blev jag till exempel inte bara bekant utan också en smula kompis med sådana som Karin Söder och hennes man Gunnar; han var med även på den aktuella tillställningen. Jag har till och med fått ett vykort, undertecknat av Karin Söder och flera andra prominenta centerpartister från den centerstämma (i Umeå), där jag till slut inte var med: jag hade lämnat journalistiken för ett jobb på den socialdemokratiske partisekreterarens kansli. Centerpartisterna (och ett antal journalistkolleger) skrev på vykortet, att de saknade mig.

Jag berättar det här för att få anledning att understryka, att ett nära umgänge med folk av annan politisk uppfattning långt ifrån behöver betyda, att man blir mindre kritisk. Jag var på den tiden då det begav sig beryktad bland journalistkolleger för att publicera ganska jävliga kommentarer till centerns politik, också till enskilda centerpartisters fadäser. Jag kan lätt belägga det jag här skriver.

För den skull behöver politiska meningsmotståndare inte klösa ögonen ur varann, så snart de råkas.

Fast om jag ska vara uppriktig, tycker jag, att gårdagskvällens utrikespolitiska parad på universitetet blev mycket för snäll.