Hur gick det sedan?

25 april 2008 17:18 | Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Nej, det här handlar inte om Tove JanssonsHur gick det sen?”. ”Hur gick det sedan?” var den rubrik Tullinge socialdemokratiska förening satte på mitt och Birgittas gemensamma framträdande hos dem i onsdags kväll.

Vi startade med att, kort och var och en för sig, berätta lite om vårt politiska liv både före och efter pensionen – vi gick båda i pension efter valet 2001.

Birgitta, som brukar sammanfatta sitt pensionärsliv med att hon nu har gått ner till heltid, berättade om sina många nuvarande uppdrag: för kulturarvet, för miljön, för barnen, de två senare engagemangen också med globala trådar.

Själv tog jag upp främst två debattfrågor.

Dels EUs fortsatta och fullkomligt malplacerade sätt att lägga sig i frågor, där den nationella och demokratiska agendan fortsatt borde få råda, senast illustrerat av lavaldomen. På den här punkten hjälptes sen Birgitta och jag åt med att argumentera för att EU borde bringas att retirera och i stället borde bli smalare (koncentrera sig på verkligt gränsöverskridande uppgifter) och där spetsigare.

Dels den närmast pinsamma tystnaden från socialdemokratins sida i frågor som rör makt och ägande. Särskilt flagranta exempel på hur också socialdemokratin har retirerat från sin historiska linje, den enda garanten för en samhällsutveckling i jämlikhetens tecken, hämtade jag från 1990 års partiprogram, som jag var med och skrev:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Jag noterade, att stora delar av partiet, långt innan 1990 års partiprogram år 2001 ersattes av ett nytt, hade börjat överge den här ståndpunkten, och sa, en smula sarkastiskt, att om det var någon i publiken som ville hävda, att alla friskolorna i stället hade lett till ökad jämlikhet, så var jag beredd att ta debatt.

Ingen av de närvarande föreföll att ha den ståndpunkt jag angrep. I stället argumenterade flera på min linje.

FiBs folkböcker

25 april 2008 15:36 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

I nummer 52 1940 introducerade Folket i Bild på bred front en ny satsning: tidningen, som redan var välkänd för noveller och följetonger skrivna av goda författare, skulle nu genom sitt förlag börja sälja billiga folkböcker av författare, som i många fall redan var välkända för FiBs läsare. En krona styck skulle de här böckerna kosta!

Serien inleddes med en roman av arbetarförfattaren Albert Viksten, ”Stor-Nils”. Sen följde, i rask takt, Ragnar HolmströmsPå däck och durk”, Gustav Hedenvind-ErikssonsUr en fallen skog”, Bernhard NordhsFjällfolk”, Fredrik StrömsFolket i Simlångsdalen”, Ivar Lo-JohanssonsStatarliv”, Jan FridegårdsTrägudars land” med flera.

De böcker som gavs ut var i mycket få fall originalutgivningar. Oftast fick Folket i Bilds förlag tillstånd av andra förlag att ge ut redan publicerade böcker i sin serie FiBs folkböcker. Man kan gissa att dessa nyutgåvor var till båtnad både för författarna och originalförlagen: de mycket stora upplagorna gjorde författarna och deras böcker kända och populära. Säkert bidrog också författarna själva, många av dem mångåriga medarbetare i tidskriften Folket i Bild, till att övertyga sina respektive förlag om att dessa borde ge Folket i Bilds förlag tillstånd att införliva den ena eller den andra boken i sin folkbokserie.

Till de författare som, trots att deras böcker i original utkom på Bonniers, Wahlström & Widstrand, LT, Norstedts med flera förlag, fanns representerade i FiBs folkbokserie fanns till exempel Per Anders Fogelström, Jan Fridegård, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Albert Viksten. Bland storsäljarna i serien fanns också Moa Martinson, vars hela produktion utkom på Tidens förlag – någon idiot sålde därefter, efter hennes död, under en nedgångsperiod för förlaget utgivningsrättigheterna till Natur och Kultur. Lars Ahlin och Björn Erik Höijer, som själva bytte till Bonniers, har också båda ett långt förflutet på Tiden. Även Eyvind Johnson har ett, om än kort, förflutet på Tiden.

Till just Tidens förlag kom ju också Folket i Bilds förlag att få ett speciellt förhållande: FiBs förlag blev dotterförlag till Tiden. Arvegodset från dessa båda förlag ingår numera i det KF-ägda Norstedts förlagsgrupp, som förutom Norstedts förlag bland annat äger Prisma och resterna av den vuxenutgivning som fanns hos KFs förlag, senare Rabén & Sjögren.

Norstedts-förlagen har hittills inte visat något synbart intresse för att upprätthålla eller snarare återuppta utgivningen av svensk och delvis utländsk arbetarlitteratur, böcker vars signum var episkt berättande och som pendlade mellan folklivsskildring och radikal proletärlitteratur.

Att det inte längre skulle finnas marknad för littertur i den här traditionen är rent nonsens. Jag vill påminna om de framgångar norstedtsförfattare som Torbjörn Flygt och Kjell Johansson har haft. Andra förlag har haft framgångar med författare som Åsa Linderborg och Susanna Alakoski. Själv läser jag just nu en modern arbetarroman från Ordfront, Maria Hambergs ”Greklandssommaren”.

Norstedts har för övrigt mycket i den här genren i sin backlist och då ockå böcker från tiden långt efter folkboksepoken. Ett av de främsta exemplen är Per Olov EnquistsMusikanternas uttåg”.

Vill inte Norstedts-gruppen själv starta en folkbokutgivning i FiB-traditionen, kunde det ligga nära till hands att åtminstone söka ett nära samarbete med det av högerregeringen hårt trängda En bok för alla, vars majoritetsägare är Ordfront. En bok för alla är väl den pocketserie, som, både när det gäller utgivningsprofil och när det gäller prissättning, har legat allra närmast tanken bakom FiBs folkböcker, och kanske kunde Norstedts-gruppen tillsammans med En bok för alla starta en sidoserie med romaner i Ebfa-serien, förslagsvis kallad just Folket i Bild och med böckerna (liksom i fallet antologierna) i laminatband.

Här är ett förslag på utgåvor i serien FiBs folkböcker, värda nytryck i en sådan serie:
Lars Ahlin: ”Jungfrun i det gröna” (1951, 70.000 exemplar – originalet utkom på Tidens förlag 1947; det rör sig om en roman i folkhögskolemiljö)
Lars Ahlin: ”Tåbb med manifestet” (1954, 65.000 exemplar – Ahlins debutbok från 1943, i Tidens bokklubb 1946; en mycket politisk bok av Ahlin)
Erik Asklund: ”Ogifta” (1948, 65.000 – Rabén & Sjögren-författare)
Harald Beijer: ”Dynamit” (1942, 50.000 exemplar – Rabén & Sjögren-författare)
Harald Beijer: ”Kärvt blommar kärleken” (1955, 60.000 exemplar)
Johan Bojer: ”Den siste vikingen” (1952, 75.000 exemplar – en norsk klassiker; Atlantis har den i sin klassikerserie, men Tidens förlag gav ut den på svenska 1923)
Arvid Brenner: ”Rum för ensam dam” (1950, 80.000 exemplar – originalet utkom på Tidens förlag 1941)
Tove Ditlevsen: ”Barndomens gata” (1956, 65.000 exemplar – Ditlevsen är en dansk klassiker)
Tove Ditlevsen: ”Man har gjort ett barn illa” (1949, 90.000 exemplar – absolut värd att återutge)
Carl-Emil Englund: ”Minnet sliter i spindelväv” (Rabén & Sjögren-författare)
Gustav Rune Eriks: ”Det blir bättre i vår” (1947, 70.000 exemplar – detta är en pärla!)
Allan Eriksson: ”Farväl till paradiset” (1954, 75.000 exemplar – en underbart rolig bok)
Allan Eriksson: ”Grönska min gränd” (1949, 85.000 exemplar – ett orättvist bortglömt författarskap; hans originalförlag var det kommunistiska Arbetarkultur)
Johan Falkberget: ”Bör Börson” (1950, 100.000 exemplar – Falkberget är en norsk klassiker)
Johan Falkberget: ”Eli Sjursdotter” (1946, 103.000 exemplar)
Per Anders Fogelström var andreredaktör på tidningen Folket i Bild, vilket gjorde, att ett stort antal av hans viktigaste böcker gick som följetonger i tidningen och/eller utgavs i FiBs folkbokserie, detta trots att originalen publicerades på Bonniers: ”Medan staden sover” (1953, 80.000 exemplar), ”Möten i skymningen” (1955, 65.000 exemplar), ”I kvinnoland” (1956, 90.000 exemplar) och ”Tack vare Iris” (1959, 40.000 exemplar).
Jan Fridegårds ordinarie förlag var Wahlström & Widstrand, men hans böcker i FiBs folkbokserie sålde i mycket stora upplagor: ”Trägudars land” (1942, 145.000 exemplar, 1961 ytterligare 10.000 exemplar), ”En natt i juli” (1945, 105.000 exemplar), ”Gryningsfolket” (1947, 145.000 exemplar), ”Offer” (1948, 120.000 exemplar), ”Lars Hård” (1950, 110.000 exemplar), ”Offerrök” (1952, 135.000 exemplar), ”Äran och hjältarna” (1953, 120.000 exemplar), ”Porten kallas trång” (1956, 90.000 exemplar), ”Lars Hård går vidare” (1957, 75.000 exemplar), ”Lyktgubbarna” (1959, 60.000 exemplar), ”Flyttfåglarna” (1960, 30.000 exemplar)
Folke Fridell: ”Död mans hand” (1948, 110.000 exemplar – gav ut de flesta av sina böcker på LT; en av de intressantaste proletärförfattarna)
Folke Fridell: ”Greppet hårdnar” (1956, 60.000 exemplar)
Folke Fridell: ”Syndfull skapelse” (1951, 75.000 exemplar) – kom först ut på KFs förlag)
Folke Fridell: ”Kerstin” (1961, 25.000 exemplar – inte lika angelägen som de fyra övriga titlarna)
Folke Fridell: ”Tack för mig, grottekvarn” (1954, 80.000 exemplar – både som arbetarskildring och som politisk roman närmast oumbärlig i en serie av det här slaget)
Gösta Gustaf-Janson: ”Krisår” (1961, 10.000 exemplar – varför ges en så bra berättare inte ut numera?)
Olle Hedberg: ”Fria på narri” (1943, 70.000 exemplar – Norstedts-författare. Olle Hedberg är ju främst en skildrare av borgerligheten men borde alltså ändå kunna platsa i en folkbokserie.)
Olle Hedberg: ”Iris och löjtnantshjärta” (1948, 108.000 exemplar – Norstedts-författare)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Med rallarkärra mot dikten” (1950, 75.000 – ett författarskap som borde lyftas fram på nytt; den här boken kom ut på KFs förlag)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Skörden mognar” (1944, 50.000 exemplar)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Ur en fallen skog” (1941, 50.000 exemplar)
Langston Hughes: ”Sandy och Harriet” (1961, 20.000 exemplar)
Björn Erik Höijer: ”Bergfinken” (1947, 60.000 exemplar – ursprungligen Tiden-författare)
Eeva Joenpelto: ”Bara Johannes” (1960, 30.000 exemplar – originalet på Tidens förlag, 1960; flera av hennes böcker har kommit ut på Rabén & Sjögren)
Eyvind Johnson: ”Timans” (1945, 50.000 exemplar)
Eyvind Johnson: ”Minnas” (1950, 75.000 exemplar)
Josef Kjellgren: ”Pank och fågelfri” (1941, 55.000 exemplar)
Halldór Kilian Laxness: ”Världens ljus” (1956, 80.000 exemplar – originalet kom ut 1950 på KF/Rabén & Sjögren, som var Laxness svenska förlag; det är för mig helt obegripligt, att Norstedts-gruppen över huvud taget tycks vara omedveten om att man har denne isländske nobelpristagare i litteratur – 1955 – inom den egna gruppen.)
Johannes Linnankoski: ”Sången om den eldröda blomman” (1947, 100.000 exemplar – filmatiserad)
Ivar Lo-Johansson: ”Vagabondliv i Frankrike” (1950, 85.000 exemplar)
Ivar Lo-Johansson: ”Zigenare” (1955, 55.000 exemplar – originalet utkom i det här fallet på KFs förlag, vilket sen blev Rabén & Sjögren)
Många av de böcker av Ivar Lo-Johanssons, vilka kom ut på Bonniers, omtrycktes i FiBs folkbokserie: ”Statarliv” (60.000 exemplar, 1941, ”Jordproletärerna” (55.000 exemplar), 1943, ”Måna är död” (60.000 exemplar), 1944, ”Bara en mor” (90.000 exemplar), 1954.
Artur Lundkvist: ”Floderna flyter mot havet” (1952, 75.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1934; observera att Lundkvist alternerade med att ge ut böcker på Tiden respektive Bonniers – han gick alltså aldrig helt över till Bonniers, så som Lars Ahlin, Björn Erik Höijer och Eyvind Johnson gjorde)
Moa Martinson: ”Drottning Grågyllen” (1946, 65.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1941, i original på Tidens förlag 1937)
Moa Martinson: ”Jag möter en diktare” (1961, 35.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1950)
Moa Martinson: ”Kungens rosor” (1947, 121.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1944, i original på Tidens förlag 1939)
Moa Martinson: ”Kyrkbröllop” (1950, 120.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1944, i original på Tidens förlag 1938)
Moa Martinson: ”Livets fest” (1952, 128.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1949)
Moa Martinson: ”Mor gifter sig” (1956, 65.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1947, i original på Tidens förlag 1942)
Moa Martinson: ”Sallys söner” (1943, sålde genom åren över 100.000 exemplar)
Vilhelm Moberg ordnade personligen, att Folket i Bild fick tillstånd (av Bonniers) att ge ut flera av hans romaner i sin folkbokserie (och även använda andra som följetonger i tidningen Folket i Bild). Han var ofta osams med regeringen och socialdemokraterna, men han gillade FiBs radikala hållning och var god vän med chefredaktören Ivar Öhman. Det vore därför inte helt fel, om någon av hans FiB-böcker (med tillstånd av Bonniers) fick vara med i den här skissade serien: ”Mans kvinna” (110.000 exemplar), 1951, ”Raskens” (110.000 exemplar), 1951, ”Sänkt sedebetyg” (100.000 exemplar), 1952, ”Giv oss jorden” (80.000 exemplar), 1956, ”Rid i natt!” (60.000 exemplar), 1958, och ”Brudarnas källa” (35.000 exemplar), 1960
Karl-Rune Nordkvist: ”Att vänta någon hem” (1959, 35.000 exemplar – Rabén & Sjögren, senare Liber-författare)
Ivan Oljelund: ”Det hände på Kungsholmen” (1957, 60.000 exemplar – Tiden-författare)
Alf Prøysen: ”Trastsommar” (1954, 75.000 exemplar – om flickan som återvänder hem i blåklocksveckan; en charmerande bok, värd att åter ge ut)
Kurt Salomonson: ”Grottorna” (1958, 45.000 exemplar – Salomonson är en förnyare av arbetarberättandet; hans förlag är Norstedts; han borde ges ut på nytt)
Kurt Salomonson: ”Mannen utanför” (1961, 25.000 exemplar)
Aksel Sandemose: ”En sjöman går iland” (1958, 50.000 exemplar – Sandemose, som ju är en klassiker, hade en personlig relation till FiBs Ivar Öhman: därför kom flera av hans böcker ut som folkböcker)
Aksel Sandemose: ”Nybyggare i Alberta” (1949, 105.000 exemplar)
Gustav Sandgren: ”Dans till gryningen” (1950, 85.000 exemplar)
Gustav Sandgren: ”Livet är rikt” (1946, 70.000 exemplar)
Sandgren är Tiden-författare
Frans Eemil Sillanpää: ”En mans väg” (1956, 60.000 exemplar – Sillanpää är finsk nobelpristagare i litteratur (1939)
Fredrik Ström: ”Folket i Simlångsdalen” (1941, 60.000 exemplar – originalet kom ut på Tidens förlag.
Upton Sinclair: ”Bilkungen” (1960, 35.000 – Sinclair hör definitivt hemma i en serie av det här slaget – många av hans böcker kom ut på Tiden)
Peder Sjögren: ”Kärlekens bröd” (1954, 70.000 exemplar – en bok från Finland under kriget, filmad)
Peder Sjögren: ”Svarta palmkronor” (1958, 50.000 exemplar – Sjögrens böcker kom i original ut på Norstedts)
Marika Stiernstedt: ”Alma Vittfogels rykte” (1943, 50.000 exemplar – hon gav ut flera böcker på Tiden)
Marika Stiernstedt: ”Indiansommar 39” (1949, 75.000 exemplar)
August Strindberg: ”Röda rummet
Tarjei Vesaas: ”De svarta hästarna” (1956, 65.000 exemplar – en norsk berättare av format, klart en klassiker; hans svenska förlag är LT) Se även Tema pocket!
Albert Viksten: ”Stor-Nils” (inledde hela folkbokserien 1941, 100.000 exemplar) – originalet kom ut på Tidens förlag 1923
Albert Viksten: ”Byfolket” (1942, 65.000 exemplar) – originalet kom ut på Tidens förlag 1925
Viksten hade dock flera titlar i FiBs folkbokserie, som sålde bra – huruvida de hade utgivits i original på andra förlag eller var originalutgåvor i folkbokserien vet jag inte: ”Pirater och pälsjägare” (1944, 80.000 exemplar), ”Timmer” (1950, 115.000 exemplar), ”Den vita vidden” (1953, 100.000 exemplar), ”Blå gryning” (1954, 100.000 exemplar), ”Vindkantring” (1957, 70.000 exemplar), ”Pälsjägarnas paradis” (1960, 50.000 exemplar). Jag vet dock, att Albert Viksten gav ut böcker också på LTs förlag.
Rudolf Värnlund: ”Upproret” (1946, 70.000 exemplar – Tiden-författare)

Orostid

25 april 2008 12:31 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Åter igen har jag på Tradera lyckats köpa in en bunt gamla Folket i Bild, från senare delen av 1930-talet och från de påföljande krigsåren.

Tidningar, också veckotidningar, gör det möjligt att andas in tiden. I nummer 12 1942 hittar jag en artikel om Le Libre Belgique, en underjordisk tidning visserligen utgiven under den tyska ockupationen redan under första världskriget – men man förstår andemeningen. Under andra världskriget infördes vidare, i varje nummer, avdelningen ”Folket i fält” med beredskapshistorier, utlottningar av böcker till de inkallade, lite knep och knåp och annat sådant. Bilder ur beredskapslivet förekommer ockå ofta – men alltid utan ortsangivelse; frasen ”någonstans i Sverige” används flitigt. I en annons lockar tidningen Social-Demokraten med ett ”spännande världsreportage genom krigsspärrarna vintern 1940-1941″. I nummer 13 1942 finns en artikel om matlagning i ransoneringstider: det går bra att använda kanin i stället för hare. En återkommande avdelningar med skämtteckningar ur internationell press, ”Eko från världspressen”, ger en god bild av stämningsläget i andra länder. Som ny följetong börjar i nummer 41 1943 Marika Stiernstedts roman ”Attentat i Paris”, där introduktionstexten kittlar både med mordet på en högre tysk officer och med att Gestapo leder undersökningen.

I årets sista nummer 1940 (nummer 52, 29 december) infördes två juldikter, präglade av tidens stämningar.

Emil Hagströms bidrag andades den verklighetsflykt epokens ondska helt naturligt alstrade som en motreaktion:

En julsaga

Lätt på tå i vinsterstad
går en liten tärna,
och bland palm och liljoblad
lyser julens stjärna.

Herden vaktar sina får,
katten går i garnet.
Sorgens fula drake slår
lovar omkring barnet.

Sakta silar tidens sand.
kvällens ljus förtonar.
Årens vita vinterland
allting ont försonar.

Nils Ferlins bidrag, också det med barn i centrum, är mer brutalt och rakt på sak:

Leksak

Så mången ”klapp” du fått till jul
av mamma och av pappa!
Ditt bombplan tycker jag är kul
– det får du inte tappa!

Det får du inte dunka på
med hammaren, den lilla.
Då kunde det förresten gå
med hela huset illa.

Då flöge – med ett hiskligt brak,
din pappa och din mamma
som gett dej en sån vacker sak
i luften med detsamma.

Och flög du inte med så lär
det inte bättre båta:
då fick du sitta ensam här
bland spillrorna och gråta.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^