Ulrika Bodén: Vålje å vrake

Jag är uppvuxen i Juniskär i Medelpad och hade under mina pojkår och tonår också en hel del kontakter med grannlandskapet Ångermanland: besökte på somrarna en moster och hennes man i Berghamn, gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå och lite annat sådant.

1950-talet var dock en tid då folkmusiken var starkt tillbakaträngd – den fick en renässans långt senare – och jag har följaktligen inga minnen av att ha kommit i kontakt med den på den tiden. När jag sen under framför allt 1970-talets nya folkmusikvåg lärde mig att lyssna på svensk folkmusik, kom jag snarare i kontakt med folkmusik från andra håll än mina gamla hemtrakter, bland annat då den från min nya hembygd Uppland. Långt senare, på 1990-talet, började jag förstås lyssna på Garmarna, som ju bildades i Sundsvall, men ångermanländsk folkmusik har jag mött i ringa utsträckning.

I alltför ringa utsträckning, förstår jag nu när jag har lyssnat på Ulrika Bodéns CD ”Vålje å vrake” (Drone 024, 2001).

Vi fick den här CDn på vårt 70-årskalas av Per Strömberg, bror till Bo Strömberg som är gift med vår dotter Kerstin. Bakgrunden till att det blev just en ångemanländsk CD är lätt att ana: strömbergarna kommer från Sollefteå.

Om jag nu berömmer skivan, kan läsarna förstås ana familjekorruption bakom formuleringarna, men ingenting kunde vara mer felaktigt: Ulrika Bodén, född 1974, är en sångerska värd att lyssna på, så väl när hon sjunger à capella som när hon beledsagas av musiker: Jens Engelbrecht, gitarr, mandola, kantele, Niklas Roswall, nyckelharpa, kontrabasharpa, cittra, och Anders Norudde (också känd från Hedningarna), säckpipa, härjedalspipa, fiol, stråkharpa, moraharpa; instrumentsammansättningen varierar från låt till låt. Jag kan för egen del inget alls om några av de nämnda instrumenten men nämner dem alla för att få läsarna att förstå, att tre musiker kan åstadkomma avsevärd variation. Variation åstadkommer den här lilla gruppen också till exempel genom tempobyte (som i ”Fanteguten”).

Repertoaren omfattar polsktrallar, visor, instrumentella polskor med mera, och många av sångerna har Ulrika efter traditionsbärare som Ester Isaksson. För Ulrika är det här musikmaterialet inget främmande tillägnat – hon växte, läser jag, upp på en getgård i Helgum i Ångermanland.

Sitt sångmaterial för Ulrika fram med ren och klar stämma.

Henne kommer jag nog att lyssna mer på fram över. Hon finns ju dessutom tillgänglig i andra konstellationer som Ranarim och Rosenbergs sjua – om Rosenbergs sjua har jag faktiskt läst berömmande ord i amerikanska ”Sing Out! The Folk Song Magazine”.

Tjuven på Uppsala stadsteater

När Linus Tunström tillträdde som ny chef på Uppsala stadsteater, gjorde han en del ganska uppkäftiga uttalanden, som gick ut på att han skulle göra sin nya teater till en av de mest angelägna i landet. Frågan är om han inte har lyckats med det nu.

1986 gav Linus Tunströms nu avlidne far, Göran Tunström, ut romanen ”Tjuven”. Denna myllrande roman har nu dramatiserats av Armin Kerber, och den hade nyligen premiär på Uppsala stadsteater. Vi var inbjudna till premiären men var den kvällen på folkmusikfestival i Musikens hus, så Birgitta hade köpt biljetter i fredags i stället. Vi hade då redan hunnit läsa ett antal entusiastiska recensioner, och vi blev verkligen inte för egen del besvikna.

Jag vet inte om det är den familjenära historien – tjuven i den stjäl element till berättelsen från människorna omkring sig och ur förrådet av minnen; på slutet skriker en nyfödd son, som senare kan antas dikta vidare i samma anda – som har inspirerat Linus Tunström till att i sin tur lyfta ensemblens spel till nya höjder. Men stor teater har det blivit av ”Tjuven”.

Berättelsen har, i det här fallet i pjäsens första akt, sin startpunkt i en tid, då det berömda Folkhemmet visserligen var i tillblivelse men långt i från var uppbyggt. I varje fall omfattade det inte familjen Jonsson Lök, ett anhang av fattiga småkriminella och det man på den tiden benämnde tattare. Familjens överhuvud Fredrik Jonsson Lök, med stor bravur spelad av Antti Reini, är arbetsskygg samt dricker och slår hustru och barn – tolv stycken, av vilka flera dessutom har tillkommit genom våldtäkt. I familjens försörjning ingår också småkriminalitet, vilken här skildras på ett farsartat sätt – gränsen mellan tragedi och fars är ju understundom hårfin också i verkliga livet.

Det kaotiska och farsartade i det liv den här familjen lever understyks av Ulla Kassius’ scenografi: På den ganska stora scenytan åker möbler och annan rekvisita runt, ut och in, kors och tvärs, genom att de har placerats på plattformar på hjul.

Den i den Lök Jonssonska syskonskaran, som främst gestaltar vådan av att växa upp i den här miljön och som genom historien är fjättrad vid den som är dess huvudperson, är dottern Hedvig, med träffsäkerhet spelad av Shima Niavarani. Huvudpersonen, den som bär upp handlingen, är de tolv ungarnas kusin Johan, med lika stor inlevelse spelad av Bengt Nilsson.

Johan växer upp med familjen Jonsson Lök och är själv till att börja med en underdog bland andra mer eller mindre likadana. Men han grips av böckernas makt och vill bort från det utomsociala liv familjen lever. Till att börja med parar han denna längtan efter utbrytning med ett medel, som är utmärkande för den kriminella miljö han växer upp i: Han ska till Uppsala, och så ska han finansiera detta och mycket annat genom tidernas kupp – han ska stjäla Silverbibeln, Codex Argenteus, från Carolina Rediviva.

Så småningom kommer han till insikt om att han visserligen är tjuv, men inte en silverbibeltjuv som han först tänkte utan en stjälande författare – jämför ovan.

Också vägen dit kantas av farsartade inslag – i andra aktens början får vi se en film från Ravenna à la Da Vinci-koden; i det här fallet handlar det om att tolka gammal gotisk text – men annars är senare delen av pjäsen mer tragedi än skröna, vilket scenografiskt understryks av en mycket mer avskalad scen.

Bland uppsalaborna är ”Tjuven” redan en publik succé. Ni som bor i Stockholm med omnejd borde också ta er till Uppsala för att själva kunna konstatera, vilka sevärda teaterföreställningar som finns tillgängliga alldeles i er närhet. Uppsala stadsteater ligger snett över Järnvägsparken, sett från Uppsala C.