Persisk middag + naturtrumpet

4 april 2008 12:12 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

De senaste morgnarna i Öregrund har varit kalla, råa och dimmiga. När man går gången ner till brevlådan för att hämta upp tidningarna, ser man genom dimman sammandragna krokusar, som liknar flockar av hattifnattar från Mumindalen. Men Mårran, isfrun, har trots allt inte kommit tillbaka.

Vi tar bussen in till Uppsala för några dagar av olika ärenden, kulturevenemang och förrättningar.

Eftersom vi först ska till Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), stiger vi av vid Vaksala torg. Vi har medvetet valt en buss som anländer långt före kvällens konsert – vi måste nämligen äta middag före konserten.

Vi har i förväg valt ut restaurang Saffran Polo på Vaksalagatan 35, två kvarter från Musikens hus. Det är en persisk restaurang; vi har tidigare, fast i Stockholm, ätit god persisk mat och har också en persisk kokbok.

Saffran Polo visar sig vara en mycket bra restaurang. Miljön är trevlig och maten god.

Mest för att pröva frestande saker ur menyn bestämmer vi oss för att, mot våra normala restaurangvanor, också äta förrätt. Jag väljer isbergssallad, tomat, gurka, pepperoni och persisk saltgurka, lika snyggt upplagsd som smaklig. De vinbladsdolmar med mosir, youghurt, mynta och rödlök som Birgitta väljer, faller henne i smaken. Till huvudrätt väljer vi båda chenjeh, grillspett på oxfilé med paprika, lök och grillad tomat samt förstås ris.

Med all säkerhet är det här inte sista gången vi besöker Saffran Polo.

Därifrån går vi sedan till Uppsala konsert & kongress för kvällens konsert med Uppsala kammarorkester.

Det visar sig, när vi får programmet, att kammarorkestern inte som utannonserat dirigeras av Eva Ollikainen – hon har fått hoppa av på grund av halsont – utan av orkesterns ordinarie dirigent, Paul Mägi.

Mägi är en utmärkt dirigent; jag har tidigare skrivit mycket uppskattande om honom. Men kanske har han den här gången fått hoppa in på lite för kort varsel: Musiken lyfter inte så som den brukar göra.

Det märks kanske allra tydligast i det avslutande stycket, Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Symfoni nummer 39 Ess-dur”, Köchel 543. Mozart är ju ofta, även om det här är ett av hans mer komplexa verk, lätt att komma i håg i musikminnet; man relaterar gärna till tidigare konsertuppföranden och skivor man har hört.

Kvällens konsert började å andra sidan med ett verk som vi garanterat inte hade hört förut: orkestern uruppförde ett beställningsverk från i år, Håkan Larssons (född 1959) ”Minnets röster”.

Personligen gillade jag dock ännu mer ett annat modernt verk, Benjamin Staerns (född 1978) ”Ballo för naturtrumpet och stråkorkester” från 2006 men reviderat 2008.

Det här med naturtrumpet, här exekverad av Pierre Torwald, kan fordra en särskild kommentar. Naturtrumpeten har, i motsats till den moderna trumpeten, inga ventiler och har följaktligen tillgång till ett mycket mindre antal toner. Dess toner är, således även i det här stycket, alla hämtade ur övertonsserien.

Torwald fortsatte att spela naturtrumpet även i det stycke som följde efter pausen, nu ett stycke barockmusik, Giuseppe Torellis (1658-1709) ”Sonat för trumpet och stråkar i D-dur”.

Sammantaget måste man – även om jag alltså inte tyckte att kammarorkestern var på topp – ändå ge en eloge för helheten, blandningen mellan gammalt och nytt och, via naturtrumpeten, också bryggan mellan gammalt och nytt.

Slutligen en utommusikalisk iakttagelse. Vi har, eftersom vi har årsabonnemang, fasta platser ganska långt fram i Stora salen i Konserthuset. Genom ett slags märklig slump blev det i går så, att vi hade Håkan Larsson sittande i stolen bakom mig och Benjamin Staern sittande precis på andra sidan gången i samma rad där jag och Birgitta satt. Det var en särskilt sorts upplevelse att få se Staern, genom minspel och kroppsrörelser, leva med i sin egen musik, när den strömmade ner till oss från scenen.