Arbetarhistoria om Bruno Kreisky

14 april 2008 12:01 | Media, Politik | 16 kommentarer

Årets första nummer (1 2008) av Arbetarhistoria har kommit ut, inte bara som vanligt läsvärt utan också med uppsnofsad layout.

Bland åtskilligt läsvärt vill jag särskilt lyfta fram ett par artiklar om Bruno Kreisky (1911-1990). Kreisky blev under efterkrigstiden känd som Österrikes främste politiker: satt i parlamentet från 1956, var utrikesminister 1959-1966 och förbundskansler (samtidigt partiordförande för SPÖ) 1970-1983.

Kreisky kom från en borgerlig judisk familj men blev i unga år socialdemokrat. Hans judiska bakgrund är intressant med tanke på att han aktivt arbetade som medlare i konflikten i Mellanöstern; han hade goda kontakter med flera av arabstaterna. Men för oss här i Sverige är det kanske mer intressant att både hans socialistiska engagemang och judiska börd (via Tjeckoslovakien) förde honom till Sverige som politisk flykting. Hit kom han 1938, och han kom att stanna kvar här ett tag också efter andra världskrigets slut: 1945-1951 var han sitt lands ambassadör i Stockholm.

Klaus Misgeld, själv med österrikisk bakgrund, historiker och förutvarande forskningssekreterare vid ARAB (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), som ger ut ”Arbetarhistoria”, åstadkommer i artikeln ”Politik för Österrike” en bred och intressant bild av framför allt Kreiskys tid i exil i Sverige: om de viktiga kontakter han snabbt byggde upp med inflytelserika svenska socialdemokrater, om Kreisky som skribent och annat sådant. En viktig slutsats i Misgelds artikel är också att Kreisky, med sina ursprungligen austromarxistiska rötter, kom att lära sig mycket av den svenska modellen och sen tillämpa en del av sina svenska erfarenheter, när han blev inflytelserik politiker i hemlandet Österrike.

Veteranen Kaj Björk fyller sedan i den här bilden med den personligt hållna artikeln ”Möten med Bruno Kreisky”. I slutet av den artikeln finns också ett påstående om Kreisky från mycket senare tid, som jag gärna skulle ha velat se mer utvecklat. Björk refererar där förre svenske ambassadören i Wien Lennart Petri, ”att Kreisky uttalat sig rätt kritiskt om Palme under deras morgonsamtal”. Till detta lägger Björk ett vittnesmål om ett eget samtal med Kreisky i början av 1970-talet: ”Vid ett kort samtal markerade Kreisky distans men också respekt för Olof Palme. Hos andra österrikiska socialister fanns ett tydligare främlingskap gentemot svensk politik under Palmeåren.”

Frågan om förhållandet mellan Kreisky och Palme är ju intressant också mot bakgrund av att de (tillsammans med Willy Brandt) samarbetade inom ramen för den så kallade Brandtkommissionen.

Att Palme och Kreisky, oavsett eventuella meningsskiljaktigheter, hade ett nära och hjärtligt personligt förhållande fick jag själv exempel på till exempel när han mitt under valvakan 1976, när det stod klart att det skulle gå åt helvete, från det så kallade VU-rummet (dit också jag hade tillträde) ringde upp Bruno Kreisky och förde ett förtroligt samtal om hur det skulle komma att gå och varför. Samtalet fördes givetvis på svenska.