Det är inte lätt att vara en liten åsna

En för mig spännande ny bekantskap är Rindert Kromhouts (text) och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” (översättning Angelica Trap, En bok för alla, 2008, först publicerad på svenska 2002, nederländsk originalutgåva 2001).

Det här parets första bok om Lilla Åsnan, ”Lilla Åsnan kan själv!”, belönades i Nederländerna med 2000 års Kiekboekprijs för bästa bilderbok, och jag känner själv stor entusiasm för uppföljaren ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten”.

Och för att åter igen referera till aktuella barnbarnserfarenheter: den här boken tror jag är mitt i prick för fem- snart sexårige Viggo, men jag tror också att den, trots inte alltför kort text, kan läsas för Klara, som nyss fyllde tre.

För att ge en bildreferens: Annemarie van Haeringens bilder har, vad gäller färgval och gestaltning, något som en smula påminner om Quentin Blake.

Rindert Kromhouts text tror jag mycket väl fångar erfarenheter, som är aktuella för vår femårige Viggo, inte bara för att den som ska få födelsedagspresenten heter likadant som hans bäste vän, Jakob. Jag tänker inte ens på det faktum, att Viggo nu är i den åldern då man blir bjuden på födelsedagskalas hos kompisar, i hans fall dagiskompisar.

Det lilla drama som är den här bokens är att dess Lilla Åsna får gå med sin mamma till leksaksaffären och välja ut en fin present till Jakob (som verkar vara en jak). Jakob väljer en fin drake, en sån där som man kan flyga med, men börjar snart ångra sig, just för att den är så fin – och för att han nog skulle vilja ha den själv.

Så han föreslår mamma Åsna, att Jakob i stället ska få en av hans gamla nallebjörnar – draken kan Lilla Åsna då ju behålla. Men det går mamma Åsna inte på, inte heller på att draken plötsligt är borta. (Den är illa gömd i lilla åsnans säng.)

Så Lilla Åsna går med sin mamma till Jakob för att gratta honom, och Jakob blir förstås jätteglad. Lilla Åsna får till och med flyga draken en stund tillsammans med Jakob.

På hemvägen äger följande konversation rum:

”Vad glad Jakob blev för draken”, säger mamma Åsna. ”Det var en fin present du hade valt ut åt din kompis. Verkligen snällt av dig.”

”Ja…” säger lilla Åsnan.

Och så hemma igen:

”När fyller jag år, mamma?”

”Snart, min vän, mycket snart…”

Från flugornas värld

En bok för alla har åsatt den mycket vida åldersrekommendationen 0-6 år på Maria Jönssons (text & bild) ”Spyflugan Astrid”. Att den skulle kunna fungera som pekbok tvivlar jag på, men jag skulle nog våga pröva den på vårt nyfikna och observanta treåriga barnbarn Klara. Fast boken innehåller också element, som nog än så länge femårige Viggo bättre begriper.

För den lägre åldern talar de korta bildtexterna, också vissa tydliga detaljbilder. Annat, som kanske förutsätter att man har iakttagit flugor och deras beteende under lite längre tid, pekar mer på att femåringen kan vara den lämpliga lyssnaren. Det kluriga äventyret där spyflugan Astrid blir instängd i kylskåpet och därmed, från att ha hyst begär till dansk salami, blir vegetarian är kanske heller inte så lätt att göra begripligt för barn i de yngre åldrarna.

Jag kommer nog att vilja läsa för både Klara och Viggo för att avge någon mer bestämd åldersrekommendation.

Ett djungeläventyr

En bok för alla strävar trots regeringens onda anslag vidare. Jag fortsätter att göra det som går, att prenumerera på barnböckerna; man är väl morfar.

I den senaste sändningen fanns en liten pärla, Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (publicerad i original så sent som 2005). Den bör vara perfekt för snart sexårige Viggo.

Jan Lööf är både tecknare och författare, och han åstadkommer här, som i så många andra fall, en perfekt helhet av dessa sina båda talanger.

Bilderna är både tydliga och fantasieggande, färgrika och detaljerade på ett sätt som väcker en nyfiken och observant fem-sexårings intresse: Hur bygger man en trädkoja? Vad är det för djur som gömmer sig i djungelns frodiga grönska?

I Pelles kojbyggarberättelse integrerar Jan Lööf historien om Tarzan, nu gammal och trött och för säkerhets skull kallad Tarsan, samt hans apa. Med hjälp av apan bygger Pelle ett helt fantastiskt nytt trädhus åt Tarsan; det har till och med toalett, med hjärta på dörren och allt.

Därefter förses den här historien med ett modernt hot mot djuren, i det här fallet apan, som Pelle och Tarsan förstås räddar ur fångenskapen och buren.

Och sen slutar historien med att Pelle vaknar på golvet i sin trädkoja under tillblivelse. Har han drömt alltsammans? Men det har han nog ändå inte: Hans nya fina såg är borta. Han måste ha glömt den i djungeln!

Ordfronts årsmöte och föredrag om härskarteknik

Vid gårdagskvällens årsmöte i Ordfront, Uppsala, avgick jag efter två år i styrelsen. Jag är sjuttio år på det sjuttioförsta, och det kan vara dags att sätta punkt i och med dagens ekonomiska redovisning; jag har senast varit kassör. Nu får yngre krafter ta vid.

Som vanligt höll vi till i Missionskyrkan, närmare bestämt i musiksalen.

Årsmötesförhandlingar är ju oftast väl förberedda och därmed fridsamma tillställningar, avklarade ganska snabbt. Årsmötet tog ingen våldsam tid i går heller, men det blev lite längre än beräknat: En tidigare ordförande dök upp och föreslog, mot valberedningens förslag, sig själv som ordförande. Något annat än just ordförande ville han inte bli; valberedaren Peter Gustavsson hade, när vederbörande hördes av inför årsmötet, erbjudit honom en plats i styrelsen, men det ville han inte nöja sig med. Jag skulle tro att inte bara jag utan de flesta av de övriga närvarande fann ordförandepretendentens agerande mycket obalanserat, särskilt när han började sätta etiketter som ”icke önskvärd” på sig själv och till slut hävdade att man i Ordfront rensade ut alla som inte var sossar. När jag som en kommentar till detta påpekade, att valberedaren Peter Gustavsson bland andra hade föreslagit vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson, kollega till mig och Peter i kulturnämnden i Uppsala, till styrelsen, ville han inte höra på det örat. Och när jag försökte göra honom uppmärksam på att jag, när jag förra året var sammankallande i centrala Ordfronts valberedning, övertalade aktiva vänsterpartister och miljöpartister att kandidera, valde han att marschera ut.

Själv är jag förvisso en mångårig socialdemokratisk partiaktivist, men när jag nu under senare år har varit aktiv också i Ordfront, är det min erfarenhet, att Ordfront samlar en vänster i ordets bredaste mening: socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister (och även en och annan borgare på vänsterkanten), dessutom NGO-medlemmar och andra aktivister i rörelser som tar sig an tidens stora frågor som miljö, globalisering, mänskliga rättigheter och demokrati.

Och detta breda perspektiv präglar mycket riktigt den nya styrelsen för Ordfront Uppsala. Till ny ordförande valdes Maria Björk från Reginateatern; hon har bland annat ett långt förflutet i musikrörelsen. Av de tio valda satt bara två i den förra styrelsen, dels Carina Bengloff som har varit tillförordnad ordförande sen i höstas, då den förre och nu formellt avgående ordföranden Kjell Eriksson åkte till Brasilien, dels Dan E Gustafsson som under förra mandatperioden satt i kulturnämnden. Dan är socialdemokrat och får nu alltså sällskap i styrelsen av en vänsterpartist från samma kulturnämnd, Ulla-Stina Claesson. Av de övriga nyvalda har jag tidigare bara kommit i kontakt med bloggaren Fredrik Jansson; han flyttar nu åter till Uppsala. De övriga valda hörde jag bara presenteras vid årsmötet; jag känner dem alltså inte: Jenny Afvander, Astrid Claesson, Emelie Hedén Eklund, Martin Hofverberg och Åsa Pape.

Själv hade jag helt tänkt lämna det aktiva ordfrontarbetet. Men jag valdes, trots att jag egentligen inte ville ha något nytt uppdrag, in i valberedningen.

Efter de formella årsmötesförhandlingarna fick vi lyssna på ett intressant föredrag med interaktiva inslag: Agneta Setterwall berättade om härskarteknik.

Som ett slags kommentar till kvällens lilla strid på årsmötet inledde hon med att deklarera, att hon själv är aktiv miljöpartist.

Och Ordfront i Uppsala strävar vidare:

Onsdagen den 9 april kommer det tredje programmet i vår serie ”Klass och skrivande”: Författaren Maria Hamberg, aktuell med romanen ”Greklandssommar” (Ordfront, 2008), har satt rubriken ”Klass och kärlek” på sitt bidrag till den här serien, där vi tidigare har mött Elsie Johansson och Anneli Jordahl respektive Åsa Linderborg och Doris Dahlin, i båda fallen med Kjell Eriksson som samtalsledare.

Mötet med Maria Hamberg genomförs i Kestin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid: klockan 18.00. Entré: 40 kronor för medlemmar i Ordfront, 60 kronor för övriga.

* * *

Det var nästa midnatt, när jag med buss 811 från Uppsala anlände till Öregrund.

När jag rundade huset på väg mot ytterdörren slog en välbekant doft mot mig, fast från trädgården närmast huset: den ljuvliga doften av tvätt, upphängd utomhus på klädstreck.

Så jag förstod genast, vad Birgitta hade haft för sig, medan jag var kvar i Uppsala.

Och i morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, såg jag hela den metamorfos trädgården hade genomgått, när vi var inne i stan över veckändan: All snö var borta. Gräsmattan hade en omisskännlig ton av grönt. Och rabatterna, delvis också gräsmattan, var överfulla av blommande krokus i alla färger.

Över alltsammans sken solen från en klarblå himmel.