Sören Wibe lämnar socialdemokratin

16 april 2008 22:51 | Politik | 21 kommentarer

Jag hör till dem som tillsammans med Sören Wibe tillhörde ledningen för Socialdemokrater mot EMU. Vi var mycket framgångsrika, inte bara i meningen att nej-sidan vann en övertygande seger i folkomröstningen. Förmodligen spelade det organiserade socialdemokratiska EMU-motståndet dessutom den avgörande rollen för att valsegern blev så stor.

Just därför kan man inte – likt Mona Sahlin – avfärda Wibes artikel, ”Nu lämnar jag partiet”, på DN.Debatt (16 april 2006) med att Wibes synsätt är omodernt; ”moderna” socialdemokrater vill, enligt Sahlin, påverka utvecklingen inom EU, och då är det den vanliga höger-vänsterskalan som gäller.

Problemet är att detta är en mycket ofullständig analys. Visst finns det väsentliga höger-vänster-frågor att slåss om i EU, men vad den EU-positiva, i dag styrande delen av socialdemokratin, bland dem Sahlin, ända från begynnelsen har försökt förtränga är att EU-kritiska socialdemokrater (och många andra med dem) anser, att det finns många både stora och viktiga frågor, som över huvud taget aldrig borde avgöras på EU-nivån utan i stället, sannolikt då med varierande resultat, av de demokratiska nationalstaterna – medlemsstaterna -själva.

Detta resonemang finns också i Sören Wibes artikel:

”Och visst finns det skillnader mellan högern och vänstern.

Men vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt.”

Sören Wibe har hört till dem som har kämpat tappert – som partimedlem under 25 år, som ledamot av EU-parlamentet 1995-1999, som riksdagsman 2002-2006 – och också framgångsikt, i folkomröstningen om EMU 2003. Men nu har han alltså fått nog:

”Det finns en gräns för hur mycket den egna övertygelsen kan avvika från den officiella partilinjen. För min del nåddes den gränsen i samband med Lavalfallet i EG-domstolen. Det gavs många löften i samband med omröstningen om medlemskap 1994, men inget var heligare än det om strejkrätt och kollektivavtal. I partidokument och i officiella handlingar upprepades att medlemskapet var riskfritt: ‘Frågor om bland annat löner och stridsåtgärder, till exempel strejker, skall inte beslutas på EU-nivå’, skrev man då från UD:s sekretariat för Europainformation. Utan denna garanti hade svenska folket aldrig röstat ja den gången för 14 år sedan.

Redan från början pekade vi i den socialdemokratiska nej-kommittén på att rätten att ta strid för kollektivavtalen kunde sättas ur spel av EG-domstolen. Sedan dess har jag och andra socialdemokratiska EU-kritiker i år efter år talat, skrivit och vädjat till partiet att begränsa EU:s makt, åtminstone vad gäller arbetsrätten. Sedan Vaxholmsfallet kom upp 2004, har vi upprepade gånger och i alla möjliga olika former sökt få partiets ledning att agera för att säkra svensk arbetsrätt i de pågående fördragsförhandlingarna.

Inget har skett. Inga speciella svenska krav lades fram när Lissabonfördraget slutförhandlades 2007, vare sig av den förra socialdemokratiska regeringen eller den nuvarande alliansregeringen. Inte ens frågan om Sveriges deltagande i EMU fördes på tal, trots folkomröstningsresultatet. Och vad beträffar arbetsrätten, viftades våra farhågor bort med motiveringen att tillräckliga garantier redan fanns i existerande fördrag. Vår kritik var billig skrämselpropaganda ända fram till tisdagen den 18 december 2007, då den besannades och konkretiserades i form av Laval-domen.

När EG-domstolen väl avgjort målet, skedde en märklig förvandling i tonläget från såväl fack som parti. Tidigare hade man mullrat om utträde ur EU om domen gick facket emot. Ställd inför fullbordat faktum var man mer återhållsam. Ordföranden i Byggnads, Hans Tilly, förklarade att det var ‘en seger att EG-domstolen konstaterar att vi får vidta konflikter’.

En seger? Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå?

För det skulle komma mer. Flera socialdemokrater med hög integritet – Arne Kjörnsberg, Bo Bernhardsson, Morgan Johansson – påpekade att partiet hade de maktmedel som fordrades för att kullkasta Laval-domen. Partiet kunde (och kan!) vägra ratificera Lissabonfördraget, om inte Sverige fick de nödvändiga garantierna för vår arbetsmarknadsmodell. Detta skulle räcka. Men icke, efter en tankepaus förklarade partiledningen att Lissabonfördraget skulle ratificeras, ingen folkomröstning skulle hållas, och så – som grädde på moset – kom påståendet att man genom att godkänna Lissabonfördraget i själva verket skulle undanröja Lavaldomen!

Där passerades gränsen. I åratal har man mot bättre vetande hävdat att EU-rätten inte inkräktar på de fackliga rättigheterna. När sanningen uppenbaras erkänner man inte fakta, utan utfärdar nya löften: Om bara EU får ännu mera makt så skall det ordna sig. Detta är att föra folk bakom ljuset! Lissabonfördraget ändrar ingenting i EG-domstolens beslut att sätta den fria rörligheten över fackliga rättigheter.”

Hela Sören Wibes artikel i DN kan du läsa här.

Sören Wibe har alltså fått nog. Rent känslomässigt kan jag förstå honom.

Men än är det faktiskt inte för sent att göra det enda förnuftiga, sätta hårt mot hårt: backar inte EU i Laval-frågan. ratificerar vi inte Lissabonfördraget. Det är också den ståndpunkt till exempel Peter Hultqvist, ordförande för det socialdemokratiska partidistriktet i Dalarna, och Peter Gustavsson – se deras bloggar – samt hela det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne – se Peter Gustavssons blogg – intar. Även den av Sören Wibe kritiserade ordföranden för Byggnads, Hans Tilly, intar för övrigt numera den här ståndpunkten.

Sören Wibes avhopp kan kanske ha det goda med sig att de i partiledningen som äger analytisk förmåga – det finns såna också! – äntligen inser sprängkraften i Laval-målet – sprängkraften i ordets egentliga mening.

Media har redan börjat spekulera i om Wibes avhopp från socialdemokratin kan tänkas vara första steget i ett partibyte.

Om detta vet jag intet, men en helt orimlig tanke är det ju inte att han i EU-valet skulle kunna tänkas kandidera för något av de EU-kritiska partierna. Miljöpartiet tror jag inte på; det partiet lockar nog inte Wibe efter dess vänslande med socialdemokraterna i EU-frågan (inför en eventuell regeringskoalition), och till exempel partiets kärnkraftsmotstånd (som jag för egen del delar) är djupt främmande för Wibe. Ideologiskt står Wibe tvivelsutan Vänsterpartiet närmare – men också (v) har just sin hållning i kärnkraftsfrågan mot sig.

Men tänk om karln sätter sig i ledningen för Junilistan och ersätter dess avgående stjärna, den före detta socialdemokraten Nils Lundgren? Junilistan har ju egentligen ingen medlemsorganisation att behöva övertyga, och Wibe kunde snart nog göra detta parti till ett EU-kritiskt alternativ för socialdemokrater, som för död och pina inte vill se ett federalistiskt EU.

Ja, tänk om – den här tanken borde vara nog för att få ansvarsfulla människor i socialdemorkatins ledning att just tänka om i fråga om Lavaldomen och Lissabonfördraget.

Vad händer med de kommunala arkiven i dessa privatiseringstider?

16 april 2008 16:47 | Konst & museum, Media, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag sitter inte bara i kulturnämnden i Uppsala utan också i dess arkivutskott, dessutom också (via kulturnämnden) som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. I måndags var jag med på Folkrörelsearkivets styrelsesammanträde inför det kommande årsmötet. Och i går var jag på arkivkonferens i Västerås, ett seminarium för arkivmyndigheterna i Västerås, Uppsala, Eskilstuna och Örebro.

Trenden just nu är att kommunerna låter kulturnämnder eller motsvarande vara arkivmyndigheter. I Uppsala är det kulturnämnden som har den här uppgiften. I Örebro är det kultur- och medborgarnämnden, i Eskilstuna kultur- och fritidsnämnden och i Västerås kultur-, idrotts- och fritidsnämnden. Det här innebär, att man har lagt Stadsarkivet på respektive ort under nämnd nämnd, vilket kan synas naturligt utifrån det faktum, att stadsarkiven har uppgifter som man kan hänföra till begreppet kulturarv.

Det knepiga här är att medan flertalet uppgifter, som ligger på de här nämnderna är frivilliga åtaganden för kommunerna, får de – i och med att stadsarkiven läggs under dem och de därmed blir arkivmyndigheter – också lagreglerade uppgifter om hand.

På arkivområdet ställs då kulturnämnderna et cetera inför mycket speciella uppgifter:
De ska genom tillsyn, anvisningar och utbildning se till att andra kommunala organ – i andra avseende sidoställda dem, ibland också överställda dem – fullgör sina arkivuppgifter och i slutändan överlämnar sina arkivalier till Stadsarkivet.
De ska garantera rättssäkerhet: medborgarna måste kunna lita på att information och dokumentation, som de kommunala myndigheterna skapar kring dem, är tillgängliga för dem själva på kort och lång sikt.
De ska garantera insyn: medborgarna (och media!) måste, både på kort och lång sikt, ha insyn i de kommunala verksamheterna.
De ska genom dokumentation och bevarande överlämna ett kulturarv till kommande generationer.

Kring allt detta finns en rad både välkända och nya problem för politiker så väl som tjänstemän:

Lagstiftningen som reglerar det här är tydlig men tandlös när det gäller sanktioner. En av diskussionspunkterna vid västeråsseminariet var följaktligen, hur man får granskade objekt, till exempel nämnder, att leva upp till de krav som ställs i fråga om registrering, ordning, förvaring eller vad det nu kan vara. Samstämmighet rådde om att personalen vid stadarkiven, de som utför inspektionerna, inte ska dra sig för att föra upp fall av långhalning och tredskan till nämndens presidium, som sen kan gå vidare genom att bearbeta – gärna genom att påpeka att det rör sig om lagreglerad verksamhet, inte några fritt formulerade önskemål från kulturnämndens sida – den politiska ledningen för verksamheten i fråga.

En annan fråga som kom upp var det faktum att de nämnder som har ålagts arkivmyndighetsfunktionen har så breda uppdrag, att just arkivfrågorna riskerar att drunkna bland bibliotek, sporthallar, fritidsverksamhet och vad det kan vara. Jag berättade då, både inledningsvis och under grupparbetet, om den modell vi har valt i Uppsala: Kulturnämnden har där på olika områden inrättat beredande utskott, bland dem ett arkivutskott, bestående av två representanter för majoriteten och en för oppositionen. Stadsarkivarien och hennes medarbetare får därmed möjlighet till fördjupade och mer detaljerade föredragningar av aktuella problemområden. Denna fördjupade kunskap finns därmed inom både majoritets- och oppositionsgruppen, och arkivutskottets ledamöter kan då lämpligen vid gruppsammanträdena välja att ta upp särskilt viktiga kommande frågor. Nämndledamöterna från övriga deltagarstäder visade stort intresse för den här uppsalamodellen, och det skulle inte förvåna mig, om den sprider sig.

Ett annat aktuellt fenomen, privatiseringen av kommunal verksamhet, tog jag upp redan i seminariets inledning, och frågan drog sedan till sig stort intresse under seminariet. Tdigare har, med få undantag, verksamheterna inom skola, barnomsorg, vård et cetera drivits i kommunal egenregi, och arkivarlierna från dessa verksamheter har sedan hamnat i Stadsarkivet. Sedan har, för att ta bara ett exempel, människor som har tappat bort sina betyg – det här är oerhört vanligt! – när de till exempel sökte nytt jobb kunnat få en ny kopia från Stadsarkivet. Men som bekant åker i dag verksamheter i omgångar ut ur respektive in i den kommunala verksamheten; en del av dessa verksamheter försvinner, fastän offentligt finansierade, för mycket lång tid eller för evigt ur den sfär där kommunen själv är utförare.

Att de i dag allt flera privatskolorna också ska ha arkiverat elevernas betyg på Stadsarkivet tar medborgarna uppenbarligen för givet – men detta är alls icke reglerat, varken så att de obligatoriskt måste göra detta, hur dokumenten i avvaktan på detta ska ordnas eller förvaras eller hur den samlade hanteringen ska finansieras – stadsarkiven har ju för övrigt inte obegränsade resurser till sitt förfogande, om nu någon privat utförare plötsligt, i efterhand, skulle komma på idén att lämna in alla sina arkivalier i en stor och kanske tämligen oordnad klump.

Socialdemokratiska och borgerliga politiker kan som bekant ha olika syn på omfattningen av dessa alternativa verksamheter inom den gemensamma sektorn, men också närvarande borgerliga politiker tycktes vara överens om att man måste se den här frågan i ett medborgarperspektiv: Om en privatskola till exempel avslutar sin verskamhet eller rent av går i konkurs, måste man kunna rädda åtminstone ett minimum av arkivalierna, till exempel betygen, över till Stadsarkivet.

Det är, fastän alltför få kommunala beslutsfattare än så länge tycks ha tänkt på saken, redan nu möjligt att i avtalen med privata utförare reglera den här frågan – men det är förstås då också viktigt att redan från början reglera den ekonomiska sidan av saken. Fast ännu bättre vore det, om man kunde lagreglera arkiveringsskyldighet och arkiveringsleveranser till Stadsarkiven i samtliga verksamheter, som åtminstoee till sin majoritet finansieras med offentliga medel.

Det här blev dagens kanske mest intressanta debatt, men man bör slutligen också nämna en sak, som främst togs upp av de närvarande cheferna för stadsarkiven och deras medarbetare:

Trots gallring ökar volymerna i de offentliga arkiven ständigt. Digital lagring (som ju dessutom ökar tillgängligheten) minskar visserligen behovet av utrymme, men den ständigt pågående teknikutvecklingen kräver ny maskinell utrustning och en ständig teknisk uppdatering av stora mängder lagrade dokument – helt enkelt om man vill att de ska vara fortsatt tillgängliga. Pappersarkivalier kan ligga i årtionden på en nylla utan att skadas, förutsatt att klimatförhållanden och annat sådant är reglerade på ett tillfredsställande sätt, men hanteringen av dokument i digital form kostar ständigt nya pengar.

Det har åtminstone jag förstått, och det är således min uppgift som kommunpolitiker att göra inte bara mina kolleger i kulturnämnden utan också kommunens budgetansvariga medvetna om faktum.

* * *

Av politikerna från kulturnämnden i Uppsala deltog i seminariet, utöver mig själv (s), två moderater, Johan Ridenfeldt och Anna-Karin Westerlund.

Vidare deltog från Uppsala stadsarkivarien Ingegerd Ström samt medarbetarna på Stadsarkivet Richard Hallgren, Sara Håkansson och Karin Stigsson. De deltog alla aktivt i diskussionerna.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^