Sveriges radios symfoniorkester i Musikens hus

Torsdag och åter igen en abonnemangskonsert i Uppsala konsert & kongress.

Vi kombinerar ofta de här konsertkvällarna med att gå ut och äta middag. Den här gången hade vi valt Katalin, som finns i det gamla godsmagasinet på Östra station, i realiteten en del av Uppsala C-området.

Katalin drivs som musikställe men har faktiskt också riktigt bra mat. Magnus Bäckström, bas för Uppsala konsert & kongress, har vid ett tillfälle berättat, att hans nya stora konserthus visserligen har berövat Katalin en del musikpublik men att Katalin i gengäld har fått fler matgäster; kroglivet runt Musikens hus (Uppsala konsert & kongress) har fått ett uppsving på grund av de många hungriga konserthusgästerna.

Vi väljer oxbringa och skånsk potatis. Gott, varmt och vällagat!

Var sin dubbel espresso dricker vi sen i Konserthuset, beläget ett stenkast från Katalin. Aktuella bilder av Konserthuset och av dess restaurang finns här, på min dotter Kerstins blogg.

Kvällens program i abonnemangsserien är ett gästspel av Sveriges radios symfoniorkester under ledning av Daniel Harding.

Programmet börjar i det något mindre formatet, med ”5 satser för stråkorkester”, opus 5 av Anton Webern (1883-1945) – dödsåret, 1945, kommer sig av att en amerikansk ockupationssoldat av misstag sköt Webern. Webern, som studerade för Arnold Schönberg, har kanske aldrig hört till de kompositörer, som jag har haft en stark dragning till – även om vi förstås har något av honom på skiva. Och jag kan väl inte säga att jag, trots att den här konserten bjöd på ett och annat som var intressant, blev någon webernentusiast nu heller.

Inte heller Maurice Ravel (1875-1937) har någonsin tillhört mina musikaliska husgudar, möjligen då med den reservationen, att jag liksom många andra har fångats av den del av hans musik, som är starkt påverkad av spansk folkmusik; ”Bolero” är väl det mest kända exemplet. Här spelade radiosymfonikerna dock ett relativt tidigt (1903-1904) verk av Ravel, ”Shéhérazade”, som är tonsättningar av dikter ur Tristan Klingsors diktsamling ”Shéhérazade”. Intressant men ändå inte gripande – det sista sagt trots att det i det här partiet ingick sång av den fina mezzosopranen Malena Ernman.

Själv hade jag störst utbyte av den del av konserten som låg efter pausen, tre konsertouvertyrer (1891-1893) – ”I naturen” opus 91, ”Karneval” opus 92 och ”Othello” opus 93 – av Antonin Dvořák (1841-1904).

Man kunde tro att denna min uppskattning främst har att göra med större förtrogenhet med Dvořáks verk; vi har mer Dvořák än Webern och Ravel i våra skivhyllor. Något kan det naturligtvis ligga i detta. Men jag tror att jag också här fångades av musikens väldighet i den meningen att man här utnyttjade symfoniorkesterns hela besättning och bredd. Uppsala kammarorkester, som vi normalt lyssnar till i den här abonnemangsserien, är för det mesta bra men en betydligt mindre orkester än radiosymfonikerna, och jag tror att jag helt enkelt den här kvällen hade förväntningar om att få lyssna på just en mycket större orkester.

Förbannade rådjur!

Jag tar bussen tillbaka till Öregrund. Ju längre ut mot kusten jag kommer, desto mer snö är det längs vägen.

I trädgården ligger det också snö kvar, när jag kommer fram – men inte fullt så mycket som när jag för ett par dar sen åkte in till Uppsala. I gengäld har sjön som täcker stora delar av stora gräsmattan blivit ännu större.

Längs husväggarna har snön smält undan, och man ser åter blommande krokus och snödroppar, nu också scilla. Dess värre har även de tidiga tulpanerna skjutit upp ur jorden.

Dess värre eftersom de genast har blivit rådjursätna.

När jag en liten stund efter lunch tittar ut genom ytterdörren, ser jag ett rådjur på väg upp mot inre gårdsplan. Rådjuret ser inte det minsta skrämt ut, snarare stört eller förnärmat. När jag ryter till och klappar i händerna, masar det sig motvilligt bort mot syrengrinden. Jag får föra mera ljud innan det tar ett makligt skutt över grinden. Sen står det länge kvar uppe på berget innan det försvinner.

Efter en stund har jag ärende ut igen, och då står det två rådjur längst ner i vår stora trädgård. Jag tar på mig stövlarna och kastar snöboll efter dem, tills de försvinner någonstans på allmänningen bortom vårt staket.

Vi får nog tillkalla den kommunale jägaren igen för att skjuta rent. Han har hjälpt oss förr. Vi brukar få köpa rådjurskött av honom. När vi sen bjuder någon på rådjursstek, brukar min hustru säga, att vi bjuder på våra egna tulpaner.

Jag är inte mot alla djur. Nyss såg jag – med glädje – en ekorre pila över slänten utanför fönstret.

Och jag har genom åren satt upp ett stort antal holkar åt småfåglarna.

* * *

Nyss var jag nere i tvättstugan. Det första jag gjorde när jag kom ut till sommarhuset i Öregrund var att sätta i gång en maskin med nästan alla mina marimekkoskjortor. 60 grader ska det vara – då håller marimekkoskjortorna färgen bäst.

Nu hänger de alla på tvättstrecket ute i solen. Det doftar ren tvätt.