Svårt kryss?

Jag löser inte bara Melodikrysset. Jag brukar också lösa kryssen i Aftonbladets kryssbilaga varje vecka.

I den gångna veckans kryssbilaga hittade jag, i Bengt Löfstrands Svåra krysset, följande: BIRGITTA DAHLS KOKK, tre bokstäver.

Vad kan det vara?

Macbeth på Dramaten

William Shakespeare (1564-1616, tror man) är, obestritt, en av världens största dramatiker genom tiderna. Ett av de dramer, på vilka hans berömmelse vilar, är ”Macbeth”, skrivet 1605-1606.

Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms version av ”Macbeth” vidgar dock detta drama från 1600-talets Skottland till en bild också av vår tid. Inte bara så att Macbeth, med allt mer blod på sina händer, har en mordisk pådrivare i sin hustru, Lady Macbeth – tyrannpar har det ju funnits också i vår tid. Bente Lykke Møllers scenbild är ett svart rum, som möbleras (sparsamt) med till exempel fåtöljer, som definitivt inte kommer från 1600-talet. Och hennes kostymer får åtminstone mig att associera till det förkrigstida och krigstida Europa, som styrdes av kommunistiska och nazistiska diktatorer.

Den här sortens tidsframflyttningar har naturligtvis också sina problem: Handlade det uttryckligen om 1930- eller 1940-talet, skulle allt mördandet knappast utföras med knivar.

Förändringar finns också i andra avseenden. Häxorna har ersatts av rader av lik, som ett i taget sätter sig upp på sina bårar och talar ut i luften. Dan Gisen Malmqvists musik – sjunger gör Christina Högman – bidrar starkt till att markera, att Shakespeares klassiska ödesdrama talar också till oss i vår tid.

Tre gestaltningar på scenen talar, starkare än de andra, till oss i publiken.

Reine Brynolfsson levandegör i rollen som Macbeth hur den maktgalenskap, som driver honom att mörda, gradvis bryter ner honom, så att han till slut – i avdelningen efter pausen, som har mest dramatisk nerv – välkomnar döden som enda utväg ur det ständigt uppskruvade våld han drivs till. Reine Brynolfssons Macbeth är utan konkurrens kvällens största scenprestation.

Den som driver på honom, Lady Macbeth, spelas av Lena Endre. Den här uppsättningen rymmer en mycket omskriven scen där hon naken och bloddränkt försöker två sina händer, men på mig gör hennes psykologiska gestaltning av hur maktbegärets korrupta moral driver henne över vansinnets gräns ett ännu större intryck.

Vid sidan av de här båda huvudfigurerna vill jag framför allt nämna Börje Ahlstedts trotjänare. Med små medel – gester, mimik, tonfall, sätt att gå – gör han en stor roll av något som egentligen inte borde kunna bära så här långt.

Möte med FiB-folket

I Aktuellt i politiken nummer 1 1983 (13 januari) berättar jag om ett möte i slutet av 1982 med gamla FiBare:

FiB-folket möttes igen

För tjugo år sen las legendariska gamla Folket i Bild i graven – den såldes till Åhlén & Åkerlund och blev FiB-Aktuellt. I december möttes i ABF-regi gamla FiB-vänner med chefredaktör Ivar Öhman i spetsen på Täljöviken. Syftet var inte bara att ventilera minnen utan också att förbereda 50-årsjubileet 1984. (Folket i Bild startades 1934.)

Bland deltagarna fanns fullt med gamla ombud och centralombud, till exempel Sigurd Elgh från Ljusne, Vilma Englund från Älvdalen, Sven Palm från Eskilstuna, Sixten Johansson, centralombud från Sundsvall, och hans ombud i Juniskär, Enn Kokk.

Där fanns också redakiktionella medarbetare och förlagsfolk och författare och folkbildare: Tor Bergner (som också underhöll), Per Anders Fogelström, Helmer Grundström, Hans Haste, Sven Jerstedt (som forskar i FiBs historia och hade åtskilligt att berätta), Ivar Ivre, Inge Johansson, Ragnar Lassinantti, Harry Levin, Birger Norman, Mats Rehnberg, Sven Rådberg, Anne Marie Rådström, Johan Sjödin, Axel Strindberg med flera.

Även FiB-ombudet Nils G Åsling deltog flitigt i meningsutbytet. Det gjorde också hans partikamrat Knut Nilsson.

* Saknades av alla gjorde eldsjälen och affärsgeniet Einar Ebe, om vilken Ivar Öhman yttrade: ”Jag ger mig fan på att om Ebe hade levat på Mose tid, så hade han sålt stentavlorna i 1.000 exemplar.” Seminariet sände blommor till den sjuke Ebe.

Ivar Öhman berättade FiB-minnen. Om sitt första möte med FiBs grundare, legendariske Kalle Kilbom (som just då var i färd med att slänga ut en tecknare som hade skojat lite vårdslöst om rysk kaviar). Om den äventyrliga ekonomin. Om folkböckerna (Jan Fridegård blev till exempel bokmiljonär genom FiB) och om FiB-författarna inklusive deras sociala liv och vänskaper som Öhman drogs med i: Helmer Grundström och Albert Viksten jagade, Vilhelm Moberg och Artur Lundkvist spelade fotboll och så vidare.

Från FiB-redaktionen, som skulle spegla svenska folkets vardag, berättade Öhman om hur reportern Anne Marie Rådström för första gången i sitt liv och fullt påklädd besökte nudistlägret på Ingarö. Fram stegade en naken man och bugade sig: – Mitt namn är Andersson, FiB-ombud.

Sammanträden & hyllningar

Bakom mig ligger en vecka fylld av sammanträden och uppvaktningar.

I måndags hade vi heldagsmöte med kulturnämnden. De anställda på kulturkansliet informerade, på ett föredömligt sätt, om de verksamheter som ligger under nämnden. Nästan hela nämnden är ju ny och behöver denna information.

Tisdag eftermiddag ägnades åt information om den del av kulturnämndens verksamhet, där nämnden har ett lagstadgat myndighetsansvar, det vill säga Stadsarkivet.

På fredag sammanträdde dessutom kulturnämndens arkivutskott – jag, två moderater och så chefen för Stadsarkivet, Ingegerd Ström – för genomgång av aktuella frågor på arkivområdet.

Dess förinnan, i onsdags kväll, hade minoritetsgruppen i kulturnämnden (s + v + mp) gruppsammanträde inför kommande sammanträde. Vi ägnade också en del av tiden åt att finputsa det visionsdokument, som blev resultatet av gruppsammanträdet hemma hos mig söndagen den 25 februari.

Kort sagt, vi sköter våra uppdrag som kommunalt förtroendevalda i kulturnämnden.

I torsdags kväll var jag i ABF-huset i Stockholm för att hylla, konkret, Göran Eriksson, 60 år, men i en vidare mening folkbildningen och ABF-huset som dess nav i regionen. Att ABF-huset har blivit det centrum för debatt, kultur och folkbildning det obestridligen är är naturlgitvis mångas (till exempel Bengt Göranssons och Daniel Suhonens) men inte minst Görans förtjänst. Denne gamle KFMLare är i dag en eldsjäl för demokratisk diskussion, där många olikartade stämmor tillåts komma till tals. Heder åt honom!

Birgitta och jag finns med på den Tabula gratualatoria, som följer med vänboken till Göran, antologin ”Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden” (Hjalmarson & Högberg, 2007), som förläggaren och kvällens conferencier Lars Hjalmarson plockade fram ur en ICA-kasse (publiken buade åt kassen!) och lämnade det allra första exemplaret av till jubilaren. Vi övriga, som finns med på Tabula gratulatoria och har betalt boken, fick också våra exemplar under kvällen. I den tryckta förteckningen finns nästan alla man kan förvänta sig – några som borde ha funnits där finns dock inte med, men jag nämner inga namn.

Lars håller ett hyllningstal till Göran, och senare under kvällen läser den underbare skalden Bengt Berg, Görans värmländske landsman och en av bidragsgivarna till boken, egna dikter. Jag ska vid tillfälle berätta mer om Bengt Berg.

Under sittningen lyckas jag få en stol bredvid min gamle kompis Jonas Sima, och vi hinner prata en hel del, innan han måste avvika för att gå på teater.

Jonas är, som man kan förstå av sammanhanget, inte den ende jag under den här kvällen hälsar på, växlar några ord med eller för samtal med. På väg in i restaurang Cirkeln kramar jag om partisekreteraren, Marita Ulvskog; senare under kvällen morsar jag på Ingvar Carlsson.

Jag har ett samtal, bland annat om min blogg, med min gamle arbetskamrat Tomas Wennström och Ordfronts ordförande, Stefan Carlén. (Flera närvarande, bland dem Lars Lönnback och Göran Baecklund, kommer för övrigt fram och berättar, att de regelbundet läser bloggen.)

Och apropå förlagsfolk: Jag stöter på min gamle KSF-styrelsekumpan från Uppsala, poeten Björn Håkansson och hans fru Margareta Rye, som har ett gediget förlagsförflutet. Ännu längre samtalar jag med förre förläggaren på Natur & Kultur, Lars Grahn, som jag faktiskt inte tidigare kände.

Med risk för att några nu blir sårade över att jag har glömt att nämna just dem, dristar jag mig ändå till att räkna upp de gamla bekanta jag mötte på folkbildningsfesten och i skrivande stund kommer på: Leif Andersson, Håkan Bengtsson, Kaj Björk, Maud Björklund, Berit och Björn Björnström, Sven-Åke Dahlbäck, Bo Elmgren, Bengt Göransson, Mats Hellström, C H Hermansson, Göran Holmberg, Lars Ilshammar, Kjell Jernberg, Sonja Johansson, Lena Josefsson, Gunnar Lassinantti, Olle Persson, Lars-Olof ”Loppan” Pettersson, Maria Schottenius, OIle Svenning, Gertrud Sigurdsen, Berit Skogsberg, Daniel Suhonen, Ylva Säfvelin, Karl-Petter Thorwaldsson, Lars Werner och Ebba Witt-Brattström. Har jag nu glömt några som jag också hälsade på, må det vara mig förlåtet; det var kanske upp emot 400 personer närvarande, möjligen ännu fler.

En av alla dem jag mötte – det kan kvitta vem – kom fram och flinade glatt: berättade att han nyligen hade träffat Mona Sahlin, ”men det har väl inte du gjort”. Och så la han till: ”Fast jag håller ju med dig.”

Fredag efter lunch åkte jag och Birgitta till Stockholm för att delta i ytterligare en hyllningskör, den här gången på Nordiska museet.

Åter igen för en sextioåring, museets styresman Christina Mattsson.

Birgitta, som är ordförande i Nordiska museets nämnd, öppnar mottagningen med ett långt och välförtjänt hyllningstal till Christina. I present får hon en fantastisk, lång linneduk för ett stort bord, specialvävd på Hemslöjdens gård Sätergläntan, där Birgitta också är styrelseordförande.

Jag och Christina kände ursprungligen inte varandra, men vi har förstås genom vårt sångintresse väl känt till varandra, och det har lett till ett hjärtligt umgänge från det att min hustrus ordförandeskap i Nordiska museet förde oss samman. Christina är en sådan där härligt bred kulturpersonlighet: har varit programledare i både radio och TV, chef för Sveriges Radios P2 (musikradion), tillsammans med Bengt af Klintberg 1990-2005 gjort det jätteroliga programmet ”Folkminnen” med mera.

Hennes böcker finns förstås i sång- och musikdelen av vårt bibliotek. Många minns säkert hennes och Bengt af Klintbergs ”Fula visboken” (1977). Själv uppskattar jag också mycket både ”Sjung. En svensk vishistoria” (2004) och biografin ”Lille Bror Söderlundh” (2000). Christina är förresten gift med Lille Brors och Lisbet Jobs’ son, konstnären Michael Söderlundh (som vi förstås också träffade på mottagningen). Och när vi är inne på den här familjen: Christinas och Michaels dotter Hedda (som doktorerar i Nordiska språk här i Uppsala) var födelsedagsfotograf.

Christina är också mycket känd för sitt intresse för snapsvisor, ett intresse som har resulterat i böckerna ”Helan går” (2002) och ”Från Helan till Lilla Manasse” (2002).

Föga förvånande fanns bland gratulanterna på Nordiska museet både förre chefen för Vin & Sprit Egon Jacobsson och Systembolagets nuvarande chef Anitra Steen. Vi känner sedan gammalt båda och pratade förstås med dem, med Egon om den pågående, sorgliga utförsäljningen av Vin & Sprit och om Bengt Barons lönsamhetsfixering, med Anitra Steen om hur Göran har det i livet numera. Vi hälsade till honom och lovade komma både till partikongressen och till mottagningen för Göran dagen före. (På kongressfesten kan vi dock inte närvara. Då är vi på Norrlands nation i Uppsala som gäster på Christina Mattssons egen födelsedagsfest.)

Även på Christinas mottagning träffade vi och hälsade på mängder av gamla bekanta (Anna-Greta Leijon, Mats Hellström, Michael Sohlman och många andra). Bland dem vi förde längre samtal med fanns Håkan Liby från Upplandsmuseet. Och åter kom vi in på min blogg; han är en av dem som läser den.

En riktigt kul grej hände så att säga i utkanten av mottagningen. I den ända av utställningshallen, där mottagningen ägde rum, finns en rolig utställning om samlare och deras samlarobjekt: leksaksbilar, porslinsfigurer, tablettaskar och mycket annat. Alla samlare utom en var okända för oss. Men en monter visade upp förstoringsglas, hopsamlade av Jan Eliasson. Precis när vi står där, kommer Jan själv för att titta på utställningen! Och så tvingar vi honom att hålla en liten improviserad föreläsning om var (ställen över hela jordklotet) denne FN-man och före detta utrikesminister har införskaffat sina förstoringsglas.

Från Nordiska museet tar vi oss vidare till Dramaten och Shakespeares ”Macbeth”.

Men det får bli en separat bloggtext.

Melodikrysset nr 10 2007

För första gången i år behövde jag inte knäppa på lampan ovanför köksbordet, när jag satte mig ner med morgonkaffet och melodikrysset. Vårljuset var nog!

Det gick bra att lösa melodikrysset, men i ett fall, vågrätt 10, måste jag gissa: Jag kände så väl igen melodin som spelades, men jag kom inte i håg titeln eller vad texten handlar om. Eftersom jag hade L och N som ledbokstäver och Eldeman frågade, vad man inte kan räkna med att få, vad som uteblir, är det rimliga svaret lön. Men jag vill betona, att detta är en gissning från min sida.

I övrigt var det bara ett par frågor till, som vållade mig initiala besvär.

Leann Rimes med Hank Williams-klassikern ”Lovesick Blues” finns inte i mina skivhyllor.

Inte heller Anna Ternheim, hon med ”Calling Love”.

Däremot mindes jag, för ovanlighetens skull, duon från Melodifestivalen 2004, Nina & Kim, de med ”En gång för alla”.

James Bond-filmen ”Casino Royale” har jag inte sett; följaktligen har jag heller inte hört ”You Know My Name” med Chris Cornell. Men jag har läst om filmen på Kulturbloggen.

Och även om Thomas Vincents musik från 1748 inte var mig bekant, var det lätt att identifiera det sökta instrumentet, en oboe.

Owe Thörnqvists calypso på svenska, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”, var förstås lätt att känna igen för en person av min generation. Owe känner jag vid det här laget också personligen – vi brukar ses vid hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott.

För folk i min ålder är det också lätt att känna igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”.

Och skulle en visälskare inte veta, att den svenska texten till ”This Ole House”, ”34an”, gjordes av Olle Adolphson?

Eller inte känna till Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”?

”Over the Rainbow”, här sjungen av Eva Cassidy, förekom ursprungligen i filmklassikern ”Trollkarlen från Oz”. Mindre känd här i Sverige är den bok den bygger på, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz” – men i USA är den desto mera känd: ”The Wonderful Wizard of Oz” (1900). Sam J Lundwalls svenska översättning finns som pocket från En bok för alla (2002).

Slutligen, den efterlysta amerikanska musikalen var Jerome Kerns och Oscar Hammersteins ”Teaterbåten”.

***

På jakt efter något svar i senaste melodikrysset? Prova då att gå direkt in på http://enn.kokk.se eller att gå in på Blog ovan. Bläddra dig i båda fallen ner till det aktuella Melodikrysset.

Bryan Ferry sjunger Bob Dylan

Den före detta Roxy Music-sångaren Bryan Ferry har redan tidigare sjungit in låtar av Bob Dylan: ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall”, ”Don´t Think Twice, It’s All Right”, ”It Ain’t Me Babe” och ”It’s All Over Now, Baby Blue”.

Nu har han gjort ett helt Dylan-album, ”Dylanesque” (Virgin Records CDV3026 0094638389125, 2007).

Jag är Dylan-fan allt sen 1960-talet. Ferry har jag inget personligt förhållande till, har knappt lyssnat på honom. Men jag är naturligtvis nyfiken på vad han har lyckats göra av Dylans låtar.

Min bedömning är att Ferry med ”Dylanesque” har lyckats göra en CD med hyggligt jämn kvalitet, dock så att låtarna görs alltför lika: Ferrys sång är snyggare än Dylans, som ju är som den är, men hans röst är lite väl polerad; det blir, som i de avslutande ”Gates of Eden” och ”All Along the Watchover”, väl mycket skönsång. Låtarna görs i flera fall snabbare än Dylan gör dem i original. Trots Ferrys försök att knyta an till Dylan (munspelet i ”Just Like Tom Thumb’s Blues” och i ”Knockin´On Heaven’s Door”) helt enkelt för mycket skönsång, ibland, som i ”Positively 4th Street”, något på gränsen till soft music.

Till det jag personligen gillar bäst på den här CDn hör ”If Not For You”, som har rockigt komp, nästan dansrytm, och så den vilda och härliga ”Baby Let Me Follow You Down”, som börjar med munspel à la Dylan. (Bryan Ferry spelar själv munspel.)

Den som vill jämföra med Bob Dylans egna, mer varierade och ofta skitigare, originalversioner, får vägledning här:

”Just Like Tom Thumb’s Blues” finns på ”Highway 61 Revisited”, 1965

”Simple Twist of Fate” finns på ”Blood on the Tracks”, 1975

”Make You Feel My Love” finns på ”Time Out of Mind”, 1997

”The Times They Are a-Changin’” finns på ”The Time They Are a-Changin”, 1964

”All I Really Wanna Do” finns på ”Another Side of Bob Dylan”, 1964

”Knockin’ On Heaven’s Door” finns på ”Pat Garrett & Billy the Kid”, 1973

”Positively 4th Street” finns på ”Greatest Hits”, 1967

”If Not For You” finns på ”New Morning”, 1970

”Baby Let Me Follow You Down” finns på ”Bob Dylan”, 1962

”Gates of Eden” finns på ”Bringing It All Back Home”, 1965

”All Along the Watchover” finns på ”John Wesley Harding”, 1967

Flera av låtarna finns naturligtvis i flera versioner på olika dylanplattor. Här har jag bara tagit med de första insjungningarna.

Avdrag för korvgrillning men skitigt på sjukhusen

I dagens Aftonbladet (7 mars 2007) skriver Inga-Lisa Sangregorio under rubriken ”Städdillet” om regeringens pigavdrag: ”På sjuttiotalet kritiserade kvinnorörelsen den tidens avdrag för vad man kallade `vård av frisk man i hemmet´. Nu införs, i jämställdhetens namn, avdrag för vård av friska mäns och kvinnors hem.”

Läs hela artikeln här.

Stefan Sundström sjunger Allan Edwall

När jag nyligen skrev om Allan Edwalls skivor och låtar, ville Lars Ohly i en kommentar påminna också om Stefan Sundströms tolkningar av Edwalls sånger. Och inte mig emot, tvärt om! Stefan Sundström är redan i sin egen kapacitet en artist, vars samtliga CD jag har i mina skivhyllor. Dessutom har han starkt bidragit till den renässans Allan Edwall och hans visor har fått. Dels genom att sjunga in sånger av Edwall på tre olika CD. Dels genom att få sitt eget nya skivbolag, National, att återutge Allans samtliga skivor plus ytterligare, tidigare outgivet material.

Allan Edwall är i tonfall, val av musik och artisteri en så personlig och originell sångare, att det kan tyckas vara omöjligt att göra covers på hans låtar. När jag lyssnade igenom Stefan Sundströms Edwall-CD, ”Sundström spelar Allan” (National NATCD 008, 2008), måste jag till min häpnad medge, att han har lyckats: han långt i från härmar – han tillför en egen ton.

Man märker redan i början av den här CDn (”Förhoppning” är ett exempel), att han har valt ett mer rockmättat komp, dock inte på så sätt att det har blivit rockmusik av Edwalls mycket varierade musikregister. Nej, variationen finns där också hos Sundström.

Även han kan vara avskalad – lägg märke till à capella-sången i första refrängen i hans även i övrigt fina version av ”Den lilla bäcken”. ”Sommarvisa” har han, framför allt med hjälp av Martin Hederos klaviaturspel, lyckats göra en mycket fin modern version av. Och i fallet ”Jämtländsk vaggvisa” förvånas man både av att stockholmaren Sundström lyckas göra den med sådan bravur och av att samme Hederos rent av ger den en klang av Jan Johansson.

Nästa stora överraskning är ”Årstider”, som trots att den är en poltisk sång, här – kanske framför allt på grund av Bengan Janssons dragspel – blir en vals, så förförisk att man får lust att dansa till den.

Ursprungligen var den inledningslåten på Allan Edwalls debut-LP ”Grovdoppa” (a disc BS 791022, distribution Brevskolan, 1979):

Årstider

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Nu är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor.
Och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och doft av hägg och kaffekask
och burken full av mask.

Och knappt har solen sjunkit ner
så börjar den gå opp.
Och i fabriken är det stopp,
på skorstenspipans högsta topp
har sädesärlan byggt sitt bo.
Allt andas frid och ro.

Och vår fabriks direktör
går det strålande för.
Han tog kosingen med sig
och stack, som dom gör
från en tyngande skatt.
Och nu ryktas det att
han med skattmasen leker tafatt.

Sen är den sköna hösten här
som vi har väntat på,
med gula löv och mogna bär
och äppelträn med äpplen på
och kylig natt och blåsig dag
och litet socialbidrag
som man kan dra sig fram uppå
så varför gnälla då?

Och vår chefsingenjör
går det strålande för.
Han fick kosing av staten
att fortsätta för
lika glatt som förut
någonstans söderut
går han på parti och minut.

Sen är den sköna vintern här
som vi har väntat på.
På vintrig hård och frusen mark
vi färdas på en gammal spark.
Först biten till förmedlingen
och sedan åter hem igen
med samma avslag som förut.
Och sen tar vintern slut.

Men fabrikens kamrer
får vi knappast se mer,
för han fick det som lagen
åt brottslingar ger.
Något år får han gå
i en kåk ful och grå
för dom siffror som han trodde på.

Sen kommer vårens sköna tid
som vi har väntat på
när bäcken porlar glad och strid
och lärkan sina drillar slå
och marken gror och går i knopp
och uppåt stiger trädens sav
som det blir sommar av.

Och nu ska udda bli jämnt
det har kommunen bestämt.
För fabriken, som utsikten
länge har skämt,
och där möda och slit
luktar svett, blod och skit,
tar man bort med en dos dynamit.

Sen är den sköna sommarn här
med lust och fägring stor
och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och kaffekask och dragspelslåt
och getingbon och motorbåt
och Mjölkcentralens kalla glass
och utedans och utedass
och dunket från en fiskesmack
och juice i tetrapack.

Och man är ledig och fri
och det skiter man i
för det kvittar snart hur det ska bli.

De avslutande tre låtarna, ”Kom”, ”Du och jag” och ”Kärleksvisa”, speglar livsöden och sätt att älska på det där edwallska viset. De är alla ljuvliga även på det sundströmska viset. I ”Kärleksvisa” vill jag dessutom särskilt nämna Karin Renbergs grekiska gitarr och så kören – jag får rysningar när jag hör den i sista versen:

Kärleksvisa

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Fyra av de här sångerna finns också på turné-CDn ”Pappa kom hem” (National NATCD 030, 2003).

Här finns till exempel ”Kom” (”Kom ska vi tycka om varandra…”) och ”Den lilla bäcken”. De har sina förtjänster, men riktigt imponerad har jag blivit av de två andra:

Liveversionen av ”Jämtländsk vaggvisa”, inspelad på Södra Teatern i Stockholm den 20 december 2002, har, utöver Martin Hederos på piano, också Lotta Johansson på såg!

Och av ”Far” gör Stefan Sundström en urstyv, starkt rytmisk à capella-version (med handklapp från publiken som enda stöd) på grammisgalan på Berns den 18 februari 2003.

Stefan Sundströms ”Stolt men inte nöjd” (sic! man ser sosserosor i bakgrunden på omslaget) har underrubriken ”Goa låtar som inte fick plats 2002-2003″ (National NATCD 052, 2004).

Plats fick dom väl även tidigare, i någon form. Här finns åter igen ”Jämtländsk vaggvisa” och ”Den lilla bäcken” med.

Och så finns här en slamrig, musikaliskt mycket rolig version av ”Familjeporträtt”.

Och så, sist men verkligen inte minst, ”Fredens man”, gjord som tung bluesrock och med kör. Den fanns ursprungligen med på Allan Edwalls LP ”Gnällspik” (a disc ADI 3001, 1982):

Fredens man

Text och musik: Allan Edwall, 1982

Kom och se
nu gör fredens man entré
och en pålitlig livvakt har han me’!
Han kan känna sig hemmastadd och trygg
helikoptrarna surrar kring som mygg.
Se nu sträcker han fram sin mjuka hand
emot priset för freden i sitt land.
På hans kind väller fram en liten tår,
låt oss hurra för fredens man i år!

Och så stämmer vi alla upp en sång
som är värdig och fosterländsk och lång
för hans frihet, hans mod och för hans fred.
Låt oss hoppas att offren sjunger med!

Hör nu säger han några valda ord
om den fred som han skapat på sin jord
medelst fasthet, beslutsamhet och makt,
lite terror och någon liten slakt.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Se nu gångar sig fredens duva ut
till kanonernas brakande salut.
Hans gorillor med vaksamhet och kraft
följer efter med ögonen på skaft.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Se nu flyger sig fredens duva hem
låt oss bedja en bön för alla dem
som försmäktar och lever i panik
innan freden förvandlar dem till lik.

Och så stämmer vi alla upp en sång…

Joel Malmqvist om pigavdragen

Joel Malmqvist har skrivit ett klokt inlägg om de pigavdrag, som nu kommer. Läs här!

Malmqvist har nyligen meddelat, att han kandiderar till posten som ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet. Väljs han, är både studentförbundet och partiet, till vars VU han i så fall kommer att bli adjungerad, att gratulera!

PS. En kul animerad kommentar finns också på Kerstin Bermingens Motvallsbloggen.

Ordfrontdagen 10 mars

Välkommen till Ordfront-dagen, lördag den 10 mars klockan 13.00-18.00 på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm med efterföljande fest!

Valet är över, rösterna räknade och den nya regeringen installerad i Rosenbad. Den politiska, ekonomiska och mediala makten har nu samma partifärg. Avtalen rivs upp för Sveriges Television och Sveriges Radio, museerna avgiftsbeläggs, folkrörelsebiståndet hotas, och det talas om privatiseringar av bibliotek.

I detta allt bistrare tankeklimat behövs de alternativa rösterna mer än någonsin. Därför arrangerar nu Ordfront en dag med seminarier och debatt om några av de viktigaste frågorna i dagens debatt:

- Mediemångfald i borgerlighetens Sverige?
Vilka möjligheter finns för alternativa mediaröster att synas i dagens mediaklimat?

- De nya daglönarna?
Ännu kortare anställningar, ännu stressigare arbetsmiljöer och ännu otryggare jobb? Vad händer med arbetsmarknaden i spåren av försämringarna i A-kassan?

- Irak – först kom bomberna, sen kom bolagen?
Bushadministrationen försöker få andra länder att föra en ekonomisk politik, som gynnar amerikanska storföretag. I ett land har USA haft fritt spelrum – Irak. Har den amerikanska ockupationsmaktens ekonomiska politik bidragit till våldsspiralen i Irak?

- Rysk yttrandefrihet på undantag?
Efter mordet på Anna Politkovskaja har debatten om vad som händer med
yttrandefriheten i Ryssland intensifierats. Samtal om Ryssland, medierna och demokratin.

Och på kvällen – fest! Välkommen!

Mer information om programpunkterna kommer inom kort på www.ordfront.se.

Inträde: 50 kronor.

För att veta hur många som kommer ser vi gärna att du föranmäler dig. Det
kan du göra genom att skicka e-post till peter.gustavsson@ordfront.se.

Ordfront – viktigare än någonsin!
Stöd Ordfront – se http://www.ordfront.se/stodkampanj.aspx