Victor Jara i orginalinspelningar

Joanna Mossberg frågar mig om hur man kan få tag på originalinspelningar med Victor Jara.

Liksom hon själv har jag en mängd Victor Jara-sånger på andra språk än spanska, inte minst på svenska. Jag äger, till min egen förvåning, bara en enda LP med Victor Jara i original, ”Canto a lo humano” (Movieplay GONG 17.1543/0, 1979).

Min första tanke var därför att gå till Smithsonian Folkways i Washington, som är inte bara USAs utan sannolikt också världens bästa skivbolag för politisk musik. Jag skrev in Victor Jara på deras Quick Search och fick mycket riktigt upp några skivor med Jara (plus några andra plattor med andras inspelningar av hans sånger). Kruxet visade sig emellertid vara, att det på samtliga Jara-skivor stod ”Not for sale”; normalt kan man beställa hem Smithsonian Folkways skivor per post. Dock har två av tre Jara-skivor som kommer upp lyssningsfunktion på samtliga ingående låtar.

En googlesökning ledde mig sen till något annat intressant: Warner Chile (alltså ett USA-ägt bolag!) har för bara några år sen påbörjat en återutgivning av originalskivor med Victor Jara. Du hittar alltihop – skivtitlar, originalskivbolag och så vidare – här.

Det betyder, att skivorna rimligen är beställbara som CD. I och med det kan man gå till en välsorterad svensk skivaffär och be dem söka de Victor Jara-skivor man är intresserad av. Skivaffären behöver då namnet Victor Jara, fullständig skivtitel på spanska och gärna också skivbolag och skivnummer. Jag har själv gjort mängder av beställningar av svåråtkomliga utländska skivor på det här sättet hos till exempel Mega Skivakademien i Stockholm. Det brukar ta sin tid, men det behöver inte bli våldsamt mycket dyrare att köpa på det här sättet specialbeställda skivor än att köpa en vanlig CD till normalpris. Även om Warner Sverige inte har Victor Jara-skivor på lager, kanske de finns till exempel hos Warner i Spanien, vilket gör, att de inte behöver beställas ända från Chile. Prova!

P D James: Fyren

P D – Phyllis Dorothy – James, född 1920, är en av Englands allra bästa nu levande deckarförfattare. Hon har, sedan debuten vid 42 års ålder 1962, hittills gett ut 18 böcker, samtliga också översatta till svenska. Vi har dem i våra deckarhyllor i Öregrund, och jag har läst dem allihop, vilket betyder att jag uppskattar henne som författare.

Den brittiska deckarförfattare jag närmast jämför henne med är Dorothy Sayers, som jag personligen håller för att vara den ojämförligt största av dem alla. Mellan James och Sayers finns både likheter och olikheter; bland likheterna finns kanske framför allt miljöteckningen och så förstås det förälskade porträttet av den manlige deckarhjälten/huvudpersonen, i Sayers’ fall Lord Peter, i James’ fall Adam Dalgliesh. Till det som gör att jag föredrar Sayers framför James hör, att jag har betydligt lättare att förstå Sayers’ passion för sin Lord Peter än James’ passion för sin Adam Dalgliesh.

P D James’ deckare har, på gott och ont, ofta en lång startsträcka, i fallet ”Fyren” (översättning Ulla Danielsson, Wahlström & Widstrand, 2006) på ett hundratal sidor, innan den egentliga handlingen – undersökningen – börjar. Det kan leda till reaktioner av otålighet hos läsaren. Samtidigt lär han/hon känna de flesta av de agerande personerna i boken, innan handlingen på allvar kommer i gång.

Sedan kompenseras dock långsamheten i inledningen av dramatiken i upplösningen.

Handlingen utspelas den här gången på en otillgänglig klippö, Combe, utanför Cornwalls kust. Där finns en Resort, en tillflyktsort för kända och inflytelserika och välbeställda människor, som för någon tid vill dra sig tillbaka från världen. Där finns också, för att serva och ta hand om dem, en skara anställda. Där hittas en morgon en mycket känd och bästsäljande författare död, hängd utanpå fyren.

Till ön anländer per helikopter polisintendent Adam Dalgliesh tillsammans med inspektör Kate Miskin samt, relativt ny i teamet, Frances Benton-Smith, för att utreda det som, ganska snart, bekräftas vara ett mord. Dramaturgin, som senare inbegriper ytterligare ett mord, liknar ytligt den som finns i till exempel Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” (som visst inte får heta så längre): Vi befinner oss på en ö, dit inga utomstående rimligen kan ta sig; följaktligen måste mördaren vara någon av gästerna eller de ansällda.

Men i motsats till vad som är fallet med ”Tio små negerpojkar” och de flesta av Christies övriga böcker, gjuter James liv i sina figurer: De blir intressanta, går att skilja åt – till och med mördarens motiv blir, i ett mänskligt-psykologiskt perspektiv, begripligt.

Ytterligare en jämförelse mellan James och Christie: Jag har sett serien av Poirot-filmatiseringar i TV 4 och tidigare läst de böcker av Christie filmerna bygger på, tycker också att filmversionerna är mycket välgjorda. Men när jag nu tänker tillbaka på de här filmerna och böckerna, förefaller historierna om Hercules Poirot (där snart sagt alla i handlingen förekommande personer med mer eller mindre krystade motiv är misstänkta) mycket mer konstruerade än P D James historier om Adam Dalgliesh.

Också i fråga om miljöteckningen är P D James mycket överlägsen Christie. Christies miljöteckning är för all del ofta lockande välgjord – men ändå schablonartad. P D James klarar att teckan en miljö på ett både intressant och nyanserat sätt. Ett exempel är den fiktiva klippön Combe med sina byggnader insprängda i den karga naturen.

Ulla Danielssons översättning är på det hela taget god, men jag har hittat några smärre språkfel.

Internationalen och Det unga gardet på CD

Staffan Skott, signaturen Skott på DNs Namn och Nytt, är en man som jag har haft nöjet att möta ett antal gången genom åren. Naturligtvis också att läsa, och då tänker jag inte bara på hans kåserier. Han har gett ut ett antal läsvärda böcker också. Mest utbyte har jag personligen haft av böcker som ”Liken i garderoben” (Tidens förlag, 1991), en bok om Vänsterpartiets och föregångaren Sveriges Kommunistiska Partis historia 1917-1989, och ”Aldrig mer!” (Hjalmarson & Högberg, 1999), en bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten.

Socialdemokrat har han varit sen SSU-tiden, i si så där 40 år. En gång värvade jag honom till och med att skriva en valannons för socialdemokraterna med personligt utformat budskap.

För en tid sen både ringde och mejlade han mig. Förutom värderingsmässiga beröringspunkter är vi båda också intresserade av musik, han bland annat av marschmusik, jag bland annat av arbetarrörelsens musik, vilket också det har sina beröringspunkter.

Han undrade, om jag kände till att ”Internationalen” och ”Det unga gardet” båda nu finns tillgängliga på CD. Och inte i vilka inspelningar som helst – här handlade det om inspelningar gjorda av Stockholms Spårvägsmäns Musikkår 1932!

Nej, det hade undgått mig. Så Staffan skickade mig CDn. Man får tacka och buga!

Jag ska kanske förklara, vad det här är för skiva.

Spårvägsmännens musikkår heter numera Stockholms Läns Blåsarsymfoniker – jag har själv hört dem live till exempel vid invigningen av jubileumsprogrammet kring Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Av den gamla arbetarblåsorkestern, grundad 1906, har det blivit en symfoniorkester, dock just en blåsorkester, Sveriges största i sitt slag.

Med anledning av hundraårsjubileet 2006 har Kulturhistoriska förlaget gett ut boken ”Stockholms Läns Blåsarsymfoniker 100 år 1906-2006”. Boken kostar 340 kronor inklusive moms och porto och kan köpas direkt från förlaget.

Staffan var väl i vårt samtal och i sin lätt kåserande recension i DN inte överentusiastisk över själva boken men ville alltså fästa min uppmärksamhet på den CD som följer med boken.

Allmänt sett kan man väl både ha och mista CDn, som tidsmässigt mycket ojämnt speglar en del av blåsarsymfonikernas, tidigare spårvägsmännens musikkårs musik genom åren. Skivan börjar med en jubileumsfanfar för SLP från 2006 och innehåller en rätt blandad kompott för blåsorkester. Där finns allt från väl modulerade estradkonsertstycken till bondvals à la brunnskorkester, latino så väl som symfoniskt material. När jag hör på CDn och fritt associerar, tycker jag att något låter som taget ur en gammal musik- och dansfilm (”Teaterouvertyr”), annat som ouvertyren till något lättare stycke på operan (”Tutta Grazia”). Ofta låter det lite festligt (Siegfried Naumanns ”Marcia a Montecelio”).

Men det som verkligen gör den här CDn värd att ha är de båda inspelningarna från 1932.

”Internationalen” har schwung i blåset; dessutom exekveras första och sista strofen (de vanliga) av en manskör.

L’Internationale

Fransk originaltext: Eugène Pottier, 1871
Musik: Pierre Degeyter, 1888

Det franska originalet till ”Internationalen” skrevs i samband med Pariskommunens fall 1871 av Eugène Pottier (1816-1887), ursprungligen som en dikt. Pottier hade varit aktiv i Pariskommunen och tvingades fly till England och USA men kunde efter det att amnesti hade utfärdats 1880 återvända till hemlandet.

Hans revolutionära dikter, ”Chants Révolutionnaires” (Revolutionära sånger) utgavs 1887, strax före Pottiers död. I denna samling ingick ”Chant de la lutte” (Stridens sång), som senare, efter det att den hade tonsatts, kom att bli känd som ”Internationalen”.

Pierre Degeyter (1848-1932), som var formsnickare i Lille och var verksam i arbetarsångarföreningen Arbetarnas lyra, tonsatte dikten 1888. (Tonsättningen tillskrevs länge och felaktigt hans bror Adolphe.) Efter tonsättningen döptes den till ”Internationalen” och blev arbetarrörelsens främsta kampsång i land efter land.

Att den kom att bli känd som ”Internationalen” är ingen slump. Pottiers text återger centrala marxistiska tankegångar från första internationalens berömda upprop, ”Inauguraladressen”, från dess program samt från Karl Marx och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet” från 1848.

Debout, les damnés de la terre.
Debout, les forçats de la faim!
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la fin.
Du passé, faisons tabla rase.
Foules esclaves, debout, debout.
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout!

C’est la lutte finale,
Groupons-nous et demain,
L’Internationale,
Sera le genre humain.
Cest la lutte finale,
Groupons-nous et demain,
L’Internationale,
Sera le genre humain.

Il n’est pas de sauveur suprême:
Ni Dieu, ni César, ni tribun;
Producteurs, sauvons-nous mêmes!
Décrétons le salut commun!
Pour que le voleur rende gorge,
Pour sauver l’esprit du chacot,
Soufflons nous-mêmes notre forge,
Battons le fer quand il est chaud!

C’est la lutte finale…

L’Etat comprime et la loi triche,
L’impôt saigne le malheureux,
Nul devoir ne s’impose au riche,
Le droit du pauvre est un mot creux.
C’est assez languir en tutelle,
L’egalité veut d’autres lois:
”Pas de droits sans devoirs, dit-elle,
Egaux, pas de devoirs sans droits!”

C’est la lutte finale…

Hideux dans leur apothéose,
Les rois de la mine et du rail
Ont-ils jamais fait autre chose
Que dévaliser le travail?
Dans les coffres-forts de la bande
Ce qu’il a créé s’est fondu;
En décrétant qu’on le lui rende
Le peuple ne veut que son dû.

C’est la lutte finale…

Les rois nous soûlaient de fumées,
Paix entre nous, guerre aux tyrans!
Appliquons la grève aux armées,
Crosse en l’air et rompons les rangs!
S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux.

C’est la lutte finale…

Ouvriers, paysans nous sommes
Le grand parti des travailleurs;
La terre n’appartient qu’aux hommes,
L’oisif ira loger ailleurs.
Combien de nos chairs se repaissent?
Mais si les corbeaux, les vautours,
Un de ces matins disparaissent,
Le soleil brillera pour toujorus!

C’est la lutte finale…

Internationalen

Svensk text: Henrik Menander, 1902; femte strofen i översättning av Elon Lindström och Sten Sjöberg
Fransk originaltext: Eugène Pottier, skriven 1871, publicerad 1887 (”Chant de la lutte”)
Musik: Pierre Degeyter, 1888 (”L’Internationale”)

Henrik Menander (1853-1917) var ursprungligen korkskärare, sedermera journalist i August Palms Folkviljan och i Axel Danielssons Arbetet. Han var fackligt verksam och valdes bland annat till suppleant för LO-ordföranden Fredrik Sterky vid LOs konstituerande kongress 1898. Till arbetarrörelsens kampsånger har han också bidragit med texten till ”Arbetets söner”.

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från allt vi intet vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld vill vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med sening arm och kraftig hand.

Upp till kamp…

I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp…

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp…

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp…

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp…

Det har under årtiondenas lopp gjorts en del försök att skriva en bättre text till ”Internationalen” än Henrik Menanders från 1902. Här är ett försök:

Internationalen

Svensk text: Sven Backlund och John Berg, 1932

Jean Almfeldt berättar i ”Sommardagar i Brunnsvik” i Studiekamraten nummer 22 1932, sidan 467, om att Sven Backlund sommaren 1932 höll ett fängslande föredrag om Socialistiska internationalen och dess uppgift och att åhörarna då sjöng följande text av Sven Backlund och John Berg.

Upp, världens alla proletärer,
som fjättras än av hungerns lag!
Förnuft och helig vilja bär er
fram till kampens segerdag.
Lös din tanke, i det gamla bunden,
du som trälar, res dig fri!
Vår värld skall skapas ny från grunden,
från intet allt vi skola bli.

Upp till kamp, hör signalen
till vår strid, ty du vet,
att Internationalen
skall bli en mänsklighet.
Upp till kamp, hör signalen
till vår strid, ty du vet,
att Internationalen
skall bli en mänsklighet.

I min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns Henrik Menanders respektive Sven Backlunds och John Bergs översättningar plus sångingresser, noter och ackord. Den femte, av Menander inte översatta strofen, finns översatt av Elon Lindström och Sten Sjöberg; den har här hämtats ur Rune Nordins och Kjersti Bosdotters ”Så stiger en sång. Kamp- och frihetssånger under hundra år” (Tidens förlag, 1987). När jag sammanställde ”Upp till kamp!”, var en av mina källor Sten Sjöbergs ”Internationalen – Pottier, Degeyter och Menander” på sidorna 13-25 i ”Notiser från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Årsbok årgång 42”, 1968.

Några andra inspelningar av ”Internationalen”:

Arbeidernes oplysningsforbund i Norge: ”Sleggene synger” (LP, AOFS 1101, 1974) – ”Internasjonalen” i norsk översättning av Olav Kringen.

Sånggrupperna Arbetets söner och döttrar samt Västra Söders sånggrupp plus blåsorkestern Röda stjärnan: ”Kampsånger för frihet och socialism” (Oktober LP OSLP 503, 1973).

Ani DiFranco, Utah Phillips & his Mensabilly Band: ”Fellow Workers” (Righteous Babe Records / Cooking Vinyl, CD, COOK 182, 1999) – en popig, mycket hörvärd instrumentalversion.

Eskil Eckert Lundin med orkester: ”Röstival. En riv-i-gång med socialdemokraterna” (singel, Socialdemokraterna, PRO 3007, 1968).

Eld & Lågor, sång Birgitta Edström, Lage Jonsson, Ulla Lindberg, Ann-Sofi Löfgren, Patrik Toresson, Margot Wikström och Claes-Göran Moström, även elbas, flöjt Ulf Andersson, trummor Roger Palm, sologitarr Hans Rosén och piano och dragspel Kjell Öhman: ”Mot ljuset” (a disc, LP, BS 780317, 1978).

Helsingin Työväenyhdistyksen Soittokunta på CDn ”Työväen lauluja – Veljiksi kaikki” (Fazer Records 0930-18770-2, 1997).

Helsingin Työväenyhdistyksen Soittokunta: ”Taistojen tiellä” (LP, Scandia SLP 536, 1970)

The Latin Kings på CDn ”Trots” (Satellite Records SAT 008, 2004).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1981 med Göran Fristorp, Carl-Gustaf Lindstedt, Ann Kristin Hedmark, medlemmar ur Radiosymfonikerna, Leif Strands kammarkör och Arne Domnerus nontett: ”Arbete och gemenskap” (a disc, LP, BS 810607, 1981).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1985: Anders Fristorp (tillsammans med Evabritt Strandberg, Tor Isedal, Leif Strands kammarkör, Spårvägsmännens musikkår, Stefan Nilsson med flera: ”Historien om vägen” (Herzog & Budtz, LP, H & B 1001, 1985).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1973: ”Hör en susande vind” (Grammofon AB Electra, LP, 40-1, 1873), en melodikavalkad av kamp- och arbetarsånger med Monica Nielsen, Bertil Nordström, Stig Ring med Doremikören, Lasse Bagges trio, medlemmar av Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Eskil Eckert Lundin.

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1977: ”Om frihet, om kamp” (a disc, LP, BS 770911, 1977), med Jan Malmsjö, Arja Saijonmaa, Håkan Serner, Musikhögskolans kammarkör och en ensemble ur Stockholms filharmoniker under ledning av Gunnar Hahn.

Ryska arméns sångkör, Sovjetakademins kör och Radio Moskvas kör och orkester: ”Chants révolutionnaires” (Musidisc LP CV 949, 1968).

Bande e coro di Salmaggiore Terme: ”Avanti Popolo Alla Riscossa. Antologia della canzone socialista in Italia” (I Dischi del Sole, mini-LP, DS 158/60/CL).

Pete Seeger: ”Singalong Sanders Theatre, 1980” (Smithsonian Folkways, dubbel-CD, SF 40027/8, 1991) – Seeger introducerar sången på engelska och sjunger den på franska men gör kortöversättningar på engelska mellan några av stroferna.

Socialdemokraternas partikongress 1975 unisont till Arne Domnerus sextett: ”Vårt vapen heter solidaritet” (Brevskolan för Socialdemokraterna, LP, SAP 27975, 1975).

Socialdemokratin 1889-1979, jubileumsskiva (dubbel-LP): ”Till seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen”. Berättare: Gunnar Sträng. I redaktionen bland andra Enn Kokk (a disc BS 790304, 1979). ”Internationalen” framförs av gruppen Eld & lågor.

Stockholms spårvägars musikkår: ”1 maj 1967: Appell från socialdemokratiska partistyrelsen”, med tal av Tage Erlander, Arne Geijer och Sten Andersson (singel, Pogo produktion, 1967).

Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander & Klasskamraterna: ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen” (Organisationskommittén för arbetarkonferensen Arbetarkampen och avtalsrörelsen, LP, AKLP 01, 1974).

Sigurd Ågren med orkester och kör (solister Per Myrberg och Ulla Sjöblom): ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo, dubbel-LP, 102-103, 1976) – en instrumentalversion och en version med orkester och kör.

”Det unga gardet” är i inspelningen från 1932 med Stockholms Spårvägsmäns Musikkår och manskör välgjord även den: har rask takt, görs inte släpigt.

Lied der Jugend

Tysk text: Heinrich Eildermann, 1907
Musik: tysk trad (”Zu Mantua”

Sången skrevs 1907 av den tyske socialdemokraten Heinrich Arnulf Eildermann; han skrev den under pseudonymen Heinrich Arnulf. I det efterkrigstida Västtyskland var den känd under namnet ”Dem Morgenrot entgegen”.

Den är skriven till melodin av en gammal tysk studentvisa, ”Zu Mantua”. Melodin är sannolikt densamma som har använts för en annan gammal arbetarsång, ”Arbetsmannen”, vars melodi ömsom anges vara ”Zu Mantua in Banden”, ömsom anges vara hämtad ur Karl Immermanns skådespel ”Andreas Hofer”. Texterna går mycket riktigt att sjunga till varandras snarlika melodier.

Dem Morgenrot entgegen,
ihr Kampfgenossen all!
Bald siegt ihr allerwegen,
bald weicht de Feinde Wall!
Mit Macht heran und haltet Schritt!
Arbeiterjugend, will sie mit?

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Wir haben selbst erfahren
der Arbeit Frongewalt
in düstren Kinderjahren
und wurden früh schon alt.
Sie hat an unserm Fuss geklirrt.
die Kette, die nur schwerer wird.

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Die Arbeit kann uns lehren
und lehrte uns die Kraft,
den Reichtum zu vermehren,
der unsre Armut schafft.
Nun wird die Kraft, von uns erkannt,
die starke Waffe unsrer Hand!

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Wir reichen euch die Hände,
Genossen all, zum Bund!
Des Kampfes sei kein Ende,
eh´ nicht im weiten Rund
der Arbeit freies Volk gesiegt
und jeder Feind am Boden liegt.

Vorvärts, du junge Garde
des Proletariats!
Vorvärts, du junge Garde
des Proletariats!

Carl Boströms svenska översättning togs in i 1927 års upplaga av ”Tidens sångbok”:

Det unga gardet

Mot morgonrodnan tåga
vi fram i kampglad takt,
och våra hjärtan låga.
Till strids mot mörkmäns makt!
Vi vandra fram i täta led.
Arbetarungdom, går du med?

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

Vår barndoms dystra minnen
av fädrens slaveri
ha stålsatt våra sinnen.
Så strida även vi!
För frihet kämpa alla med,
för frihet, broderskap och fred.

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

I dagens id och tunga
för våra herrars väl
vi lärt oss trotsigt sjunga:
Ej mer är någon träl!
Så ligger i vår egen hand
att bygga lyckans ljusa land.

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

Så mötas våra händer
kamrater i förbund.
Till strids i alla länder,
till strids kring jordens rund!
När nöden mer ej råda får
vi fira folkens röda vår.

Framåt du unga garde,
av proletariat!
Framåt du unga garde,
av proletariat!

Även i det här fallet finns svensk text och tysk originaltext plus noter, ackord och ingress i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

”Det unga gardet” finns också i dessa inspelningar:

Arbeidernes oplysningsforbund i Norden: ”Nordiske arbejdersanger. Nordiska arbetarsånger. Pohjoismaisia työväenlauluja. Nordiske arbeidersanger” (LP, AOFS 1102, 1975) – en finsk version, ”Nuori kaartti”.

Sånggrupperna Arbetets söner och döttrar samt Västra Söders sånggrupp plus blåsorkestern Röda stjärnan: ”Kampsånger för frihet och socialism” (Oktober LP OSLP 503, 1973).

Reijo Frank på CDn ”Työväen lauluja – Veljiksi kaikki” (Fazer Records 0930-18770-2, 1997) – på finska heter sången ”Nuori kaartti”.

Monica Nielsen, Tommy Körberg, ABFs kammarkör samt Georg Riedel, arrangemang, kontrabas, piano och percussion, Rune Gustafsson, akustisk gitarr, Egil Johansen, trummor, pukor och percussion, Björn J:son Lindh, piano, flöjt, clavinett och elpiano, Weine Renliden, trumpet, Janne Schaffer, akustisk gitarr, med flera musiker: ”…med hjärtat fyllt av trots. Arbetarrörelsens kampsånger” (a disc, LP, 770314, 1978).

Unga Gardet och Röda Kapellet: EP med bland annat ”Det unga gardet” (Arbetarkultur AKEP-01, 1973).

Sigurd Ågren med orkester och kör (solister Per Myrberg och Ulla Sjöblom): ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo, dubbel-LP, 102-103, 1976) – kör och orkester samt båda solisterna.

Sigurd Ågren, piano och dragspel, Lennart Wenström-Lekare, violin, Walther Årlind, bas, Hans Muthas, dragspel, och Sture Englund, trummor: ”Musik i Folkets hus” (Pogo, LP, PPLP 110, 1977).

Mona Sahlins stora framtidsval

Förre chefredaktören för Dagens Nyheter Hans Bergström har på ledarsidan i dagens DN (6 februari 2006) en kolumn, ”Mona Sahlins stora framtidsval”, vars slutsatser jag inte delar, men som innehåller en del intressanta iakttagelser; jag länkar därför till artikeln här.

Bergströms huvudtes är att socialdemokratin måste inse, att skattepolitiken, regelverket för arbetsmarknaden med mera behöver förändras i liberal riktning. Partiets verklighetsanalys måste förändras för att bli det han kallar relevant. Nyckelordet i Bergströms analys är förnyelse – ett ord som numera konstant, när det används, får mig att osäkra min revolver.

Jag delar alltså inte Bergströms värderingar, analys och slutsatser.

Däremot innehåller hans artikel reflektioner i partiledarfrågan, värda att vidarebefordra.

Bergström har som en av utgångspunkterna för sin analys den kraftiga uppgången i opinionsmätningarna för socialdemokratin: ”Populärt försvar av bidrag + en mjukare partiledare än Göran Persson, det är allt som behövs för att återvinna svunnen storhet.” Bergström fortsätter:

”Insikten om denna stämning i partiet är förmodligen huvudskäl till att Margot Wallström inte ville stå till förfogande som partiledare. Hon visste att partiet ville ha hennes väna och öppna person men inte hennes förnyande idéer.”

Jag tror att det här är huvudet på spiken.

Ett av problemen med den öppna nomineringsprocessen har varit, att mängder av partimedlemmar och partiorganisationer utifrån mediabilden eller utifrån relativt grunda egna kunskaper om de så kallade kandidaterna har kopplat ihop sina egna förväntningar på den kommande partiledaren med någon eller några egenskaper hos den ena eller den andra kandidaten och så projicerat en bild, som inte behöver vara fel i just det enskilda och till och med viktiga fallet men som ändå som helhet bara är en önskeprojektion. Och så pass känner jag Margot Wallström, att jag är säker på att hon är tillräckligt mycket av realist för att inse det dilemma Hans Bergström pekar på i hennes fall.

Mona Sahlins stora framtidsval är, som Bergström ser det, valet mellan tradition (eller, som Bergström kallar det, ”hård och populistisk oppositionskritik”) och förnyelse.

Väljer hon förnyelse, kan hon ”satsa på att öppna socialdemokratin för nytänkande, genom att peka på nya realiteter som partiet behöver fundera igenom, måhända i några arbetsgrupper. Underliggande budskap: Förnyelse behövs för att socialdemokratin ska bli verkligt relevant för att åter leda Sverige”.

Det outtalade målet för Hans Bergström är således att Sverige får inte bara ett utan två ”nya arbetarpartier”.

Bra delegation från Uppsala till partikongressen

Valet av de tre ombud Uppsala arbetarekommun har rätt till vid partikongressen är nu klart. Det blev de tre jag själv la min röst på: Lena Sommestad, Peter Gustavsson och Lena Hartwig.

De här delegaterna kommer inte att medverka till att partiet på den kommande kongressen gör någon högergir; jag litar på dem.

Att valresultatet inte är fråga om slump understryks ytterligare av att Hilde Klasson och den internationellt starkt engagerade Erik Pelling finns bland de valda ersättarna.

Danielsson & Danielsson

Till mina vanor hör att dagligen läsa kvällstidningarna. Nå, läsa och läsa. Oftast blir det bara kultursidorna och serierna. Någon enstaka gång överraskar ledarsidorna med att innehålla något intressant.

Vad som finns däremellan och på ettan blir allt mer vämjeligt och är dessutom förpackat i en vulgär layout.

Det jag de senaste dagarna har tagit del av i fråga om Kikki Danielsson har gjort mig direkt illamående. Först hängs hon ut, i Aftonbladet mer tydligt än i Expressen, som en hopplös, ständigt återfallande alkoholist. Sen får hon gråta ut om värk, nerver och tabletter.

Varför behöver vi få ingående skildringar av denna tragedi – ser kvällstidningsredaktörerna oss som hyenor? Vad den här människan behöver är att bli hjälpt, inte stjälpt.

Kikki Danielssons musik är inte min. Men som medmänniska känner jag för henne. Finns det inga medmänniskor på Aftonbladet eller Expressen?

Inte heller en annan Danielsson, Lars, hör till mina personliga favoriter. Vi har träffats. Men politiskt stretar vi – i till exempel europafrågorna – åt olika håll.

Det hindrar inte, att jag vid det här laget mest tycker synd om karln: Jag förstår hans förtvivlan, när Aftonbladet med krigsrubriker stämplar honom som lögnare.

Hetsen mot Danielsson är numera bara grotesk. Finns det verkligen någon förnuftig och balanserad människa, som tror att allting runt tsunamin hade blivit helt annorlunda, om det i stället hade suttit någon borgerlig Danielsson i statsrådsberedningen den där juldagen, ens om Lars Danielsson (s) hade fått bättre kunskap om katastrofens vidd lite tidigare?

Lars Danielsson är redan stämplad, straffad och utstött.

Börja för helvete inte reprisera hela den här farsen, eller kanske snarare tragedin, ett varv till!

När livet stjäl tid från bloggandet

Jag har åter igen haft en sån där period, då mycket händer på kort tid. Det har inte blivit så mycket bloggat med andra ord. Å andra sidan: vad skulle man blogga om, om man inte drabbades också av det där andra livet?

I torsdags vikarierade jag som (s)-representant för Peter Gustavsson (som har varit på World Social Forum i Kenya) vid en dialog mellan kulturnämnden och kommunalråden i Uppsala, både de från den nya högermajoriteten och de från den röd-gröna oppositionen. Nye kulturnämndsordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och jag uppträdde på det hela taget enigt: Den nya majoriteten har i allt väsentligt tagit över de förslag, som fanns redan när vår sida hade majoritet. (Om sen pengarna kommer att räcka till allt den nya majoriteten utlovar återstår att se. Men verbalt är vi ense.)

Min partivän Lena Hartwig testade mot slutet av mötet Jan-Erik Wikström på hans syn på den så kallade utmanarrätt den nya högermajoriteten i Stadshuset har proklamerat och som i princip gäller också kulturområdet, till exempel bibliotek och teatrar. Jan-Erik visade ganska tydligt, att han för egen del inte trodde på principens tillämplighet på just kulturområdet. Han sa ungefär: Naturligtvis kan någon komma och säga, att jag kan sköta ett bibliotek billigare och bättre än kommunen. Men när Åre kommun under min tid som kulturminister ville privatisera biblioteken, avrådde jag. Och den som, trots detta, tilläts ta över biblioteken i Åre, hamnade ju sen i kurran.

Till detta hade ingen borgerlig, varken något kommunalråd eller någon företrädare för den blå sidan i kulturnämnden, något att tillägga.

Efter sammanträdet var jag inne på Lundequistska bokhandeln, Akademibokhandeln här i Uppsala, och köpte ett exemplar av Claes Arvidssons polemiska biografi ”Olof Palme Med verkligheten som fiende”. Jag kollade och såg, att det fanns fem referenser till mig och mina böcker i den. När jag nyligen träffade Barbro Hedvall från DNs ledarsida – Barbro hade då just recenserat boken i Svenska Dagbladet, där Arvidsson arbetar – var hon mer negativ mot boken, än hon hade varit i recensionen. Men jag ska förstås läsa boken.

På kvällen var Birgitta och jag av landshövding Anders Björck bjudna på middag på Uppsala slott. Det var dags för den årliga hedersupplänningemiddagen. Av hedersupplänningarna deltog vid det här tillfället min hustru, Stig Strömholm, Lasse Åberg, Ingegerd Troedsson, Hans Dalborg, Owe Thörnqvist, Hans Alsén och Elsie Johansson. Också make/maka/sambo inbjuds att vara med.

Årets hedersupplänning blev Knut Knutsson, känd från TVs ”Antikrundan” och för sina bravader i Uppsala auktionskammare. Om den berömda Rubens-auktionen (och annat liknande) berättade han livfullt vid vårt bord; han förde värdinnan, Py-Lotte Björck till bordet. Själv bidrog jag under kvällen med följande auktionshistoria, som jag upplevde vid en klockstapelsauktion i Öregrund för nu rätt länge sen:

Inte så långt från Öregrund har Jan Guillou ett hus. Den här gången deltog han i auktionen vid Klockstapeln och började – som den jägare han är – att bjuda på ett par vättar. Det skulle han inte ha gjort – alla kände ju igen Jan Guillou. Bland dessa alla fanns en farbror, som gav sig fan på att klå Jan Guillou på de där vättarna, till snart sagt vilket pris som helst. Jan Guillou insåg snart, att farbrorn skulle bjuda över, vad han än bjöd, och la därför av. Farbrorn fick sina vättar. Visserligen till ett mycket för högt pris – men han hade ju fått en historia att berätta under resten av sitt liv.

Till middags bjöds som förrätt kantarellsoppa med västerbottenstänger plus Tio Pepe Fino, som huvudrätt pocherat ankbröst med ugnsrostad örtpotatis samt portvinssås plus Penfolds Thomas Hyland Shiraz och som efterrätt citroncheesecake med kardemummabotten, serverad med fruktsallad, plus Saint John Madeira. Av efterrätten tog jag, av kända skäl, bara lite av fruktsalladen.

Vid kaffet och avecen hamnade jag bredvid min gamla vän Elsie Johansson. Vi pratade, åter igen, om våra arbetarklasserfarenheter, också – därtill inspirerade av Knutsson – om tingen i våra hem. Det visade sig dessutom, att Elsie förra året hade sökt sommarställe att hyra i Öregrund, dock utan att hitta något lämpligt. Vi kom fram till att vi skulle kunna umgås lite oftare, om hon också hittar något i Öregrund. (Hon vill hyra, om nu någon skulle ha ett tips.)

På fredag morgon mötte jag Birgitta utanför Ticket på Östra Ågatan; Birgitta hade redan varit där och recognoscerat, och vi hade kommit fram till vad vi ville – nu handlade det om att göra en beställning. Vi ska avsluta vårt sjuttioårsfirande (och sommarvistelsen i Öregrund) med att i slutet av september och ett par veckor in i oktober åka söderut. Till Italien, Till Sorrento närmare bestämt. Birgittas SAS-poäng räcker till att klara kostnaden för flygresan. Med hjälp av damen på Ticket hittade vi ett lugnt och bra och någorlunda centralt beläget hotell. Från Sorrento ska vi sen göra ett antal utflykter: till Capri, till Neapel, till Ischia, till Vesuvius. Jag kan inte nog tacka min hustru för att det här blir av – det är hon som är familjens ledande projektmakare.

Som motvikt mot de kommande härligheterna hjälptes vi sen åt att städa lägenheten. Vi tar alltid var sin halva, men vilken halva det är skiftar från gång till gång.

Lördag förmiddag ägnar jag alltid åt melodikrysset. Veckans omgång har jag redan skrivit om.

Så snart resultatet var inskrivet på bloggen, gick jag över till barnbarnen, Viggo och Klara, dit Birgitta redan hade gått i förväg: barnens föräldrar, Kerstin och Bo, behövde lite fri tid för att kunna gå på bio.

Fast på väg till deras hus stannade jag till vid Konsum: gick in och köpte röda tulpaner att ha med mig. Tulpaner är så härliga att ha hemma så här års. Förr när jag jobbade i Stockholm, gick jag alltid, på vägen till tåget på fredag kväll, till Hötorget och köpte några buketter tulpaner med mig hem till Birgitta. Vi har fortsatt med den här vinterseden även som pensionärer, fast numera beror det på vems tur det är att handla och laga fredagsmaten vem som köper tulpanerna: en bukett till köksbordet, en bukett till vardagsrummet och en bukett till matsalen.

Det är vid det här laget inget problem förknippat med att mamma och pappa går hemifrån: Viggo och Klara accepterar, och mer än så törs jag säga, mormor och morfar som barnvakter. Vi läser för och leker med dem. Medan Birgitta la Klara att sova middag, var Viggo och jag nere i källaren. Man kan numera föra långa samtal med den här fyra och ett halvt-åringen. När också mormor hade kommit ner till oss, byggde vi tunnlar av madrasser, tunnlar som Viggo kröp igenom. Och sen när Klara hade sovit färdigt, lekte hon mycket med morfar: lät till exempel Viggos plastkrokodil bita honom i näsan och i fingret, och när morfar ropade AJ!, kiknade hon av skratt.

Sen gick vi hem, och jag lagade middag: kycklinglår med egenkomponerad mexikansk kryddning och med tex-mex-tillbehör och lite grekiskt stuk (fårost). Jag törs säga, att det blev gott.

Kvällen avslutades framför TVn, med den första melodifestivaluttagningen – man måste ju vårda sina melodikrysskunskaper! Dess värre somnade jag efter två låtar. Om det ska skyllas på låtarna eller cognacen eller bådadera låter jag vara osagt. Men jag vaknade vid sammanräkningen, så jag vet vilka låtar som gick vidare.

Själv tyckte jag att programledaren Kristian Luuk, en annan estländare, var bättre än sångarna och sångerna.

Ett lappverk

Jag har tidigare presenterat ett urval av de sammanträdesförstörarlappar, som mina arbetskamrater lät trycka i ett häfte till min 60-årsdag 1997, Enn Kokk: ”Långt mer än 60 korta meningar”.

Den hade en lite tunnare föregångare, ”Ett lappverk”, som kamraterna publicerade till 50-årsdagen 1987.

Den var försedd med följande miniförord:

Enn!

Lappsamlarna

Att göra det här häftet full rättvisa är svårt att göra på en blogg, som saknar bilder. Redan omslaget skulle ha kunnat visa, att jag också är bildmakare: ett tjugotal mötesåhörare i mörk kostym och utan individuellt ansiktsuttryck, och så mitt ibland dem en ensam man, klädd i tvärrandig tröja – han har glada ögon och borstigt hår; grimaserar med utsträckt tunga och med händerna vid de utstående öronen.

Jag har vidare, sannolikt i en diskussion om en kommande kongress, ritat en tjock, rund hund med svans à la stubintråd med texten BOMBHUND.

Under diskussionen om så kallad engångsskatt har jag ritat en sprattelgubbe-katt, vars ansikte för tankarna till partiets dåtida ekonomiska guru. Text: ENGÅNGSKATT (med drag av Kjell-Olof Feldt).

Och så har jag lyckats rita ett moderat-M med benen i kors och pratbubblan Kissnödig!.

Annat är ren text:

Minns någon debatten om ramstyrning? Här är ett bidrag: Ramstyrning av cyklar vore föga framgångsrikt.

Eller debatten om dödsbegreppet? Han var hjärndöd men för den skull – än så länge – inte hjärtlös.

Vem som var lappsamlare i det här fallet är inte svårt att lista ut: Krogvig säger att den gröna alkoholpolitiken innebär, att man gör Gröna hissen handdriven.

Och då faller mina tankar omedelbart på följande suck: Viktigare än makt och inflytande är mat och även det flytande.

Energidebatten deltog jag ofta och gärna i, på mitt sätt. En gång hade vi ett så kallat storrådslag om energipolitiken i det tillfälliga riksdagshuset vid Sergels torg, det som nu rymmer Stadsteatern. Som så ofta inom socialdemokratin rymde debatten extremer av olika slag. Några talade om klimatförändringarna, som skulle få polarisarna att smälta, varvid vi alla skulle komma att dränkas i en syndaflod. På en annan kant stod Byggnads´ dåvarande ordförande Bertil Whinberg, som ville bygga ut varenda älvsträcka, som fanns till hands. Jag författade då en lapp, som under fniss gick runt i salen och så småningom också hamnade uppe på podiet hos ordföranden, Ingvar Carlsson, som läste upp den:

Om syndafloden kommer, kommer Bertil Whinberg att vilja bygga ut den.

Sen blev det ingen riktig ordning mer på den konferensen.

Också det här kan vara ett inlägg i energidebatten:

Somliga här skulle jag vilja behandla med direktverkande el.

Väljarkontakt är nog bra. Men det finns gränser:

Man bör noggrant kontrollera, vilka kommunalpolitiker väljarna ska få lära känna.

Annars kan siffrorna mycket snabbt gå ner.

Kommer någon i håg diskussionen om brukarmedverkan? En sådan diskussion, i socialdemokratiska riksdagsgruppen, resulterade i följande:

Annons

Dam med vacker kropp önskar brukarmedverkan.

Och så avslutar vi med följande suck under ett långt och segt sammanträde:

Tror ni att det blir livat efter detta?

En brytningstid

Jonas Ryberg har i ett nummer från 1967 av Gnistan, det maoistiska KFMLs/SKPs tidning, hittat en uppgift om en brytning mellan Laboremus och SSU.

Den aktuella händelsen ligger efter min aktiva tid i Laboremus, så jag har försökt kolla lite i de skrifter och dokument jag har tillgång till.

Vad man måste veta är att det ursprungliga Socialdemokratiska studentförbundet, bildat 1931, fram till dess att det 1970 blev en del av SSU, inte hade någon obligatorisk anslutning av klubbarna till SSU, däremot till ortens socialdemokratiska arbetarekommun. Dock förekom det att studentklubbar dessutom frivilligt ingick i SSU-kretsen på orten. SSU-anknytningen ansågs dock inte vara någon särskilt central fråga. I det tidiga 1960-talets stora och radikala Laboremus uppfattade vi oss som partimedlemmar (vi gick till exempel på arbetarekommunens öppna möten och drev där frågor), inte som SSUare.

Jag äger en kopia av den stencilerade skriften ”Laboremus. Krönika över 75 år”, skriven av Paolo Fernández Ayala och Staffan Sternlo och utgiven 1977; den här krönikan är alltså författad under den period (1971-1982), då Laboremus stod utanför det socialdemokratiska partiet.

Hela den period av ultraradikalisering, som startade i mitten av 1960-talet och ändade i brytningen med partiet 1971, skildras detaljerat, men där finns inte ens en notering om att utträdet ur partiet 1971 skulle ha föregåtts av ett utträde ur SSU 1967. (Står det uttryckligen i artikeln i Gnistan, att Laboremus lämnade SSU?) Kanske har detta att göra med att den frivilliga anknytningen till SSU aldrig spelade någon särskilt stor roll för laboremiterna. (På min tid i Laboremus, tidigt 60-tal, var SSU i Uppsala mycket svagt, och jag och några andra laboremiter tog på oss uppdrag i SSU mest på grund av att SSU saknade egna drivande förmågor. Men vi betraktade oss aldrig, primärt, som SSUare.)

Hur som helst: det sena 1960-talet var en period, då olika kommunistiska riktningar åter igen gjorde sig gällande; framför allt stärkte det maoistiska KFML/SKP genom de strider vietnamfrågan förorsakade sin ställning bland dåtidens unga. Också Laboremus – med stort medlemsantal och snabb medlemsgenomströmning – drogs med i den här strömvirveln.

Vad som då hände har jag skildrat i mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002), också i Laboremus´ 85-årsbok ”Framtidens utmaningar” (redaktörer Tuula Eriksson, Ulf Himmelstrand och Anders S Olsson, Laboremus, 1987).

Vietnamfrågans och FNL-gruppernas roll i det som hände skildras både i mitt kapitel och i Birgitta Dahls bidrag, ”Solidaritetsarbetet för Vietnam”, i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

***

Det visade sig senare, att det handlade om en artikel i Gnistan 1971 (inte 1967). Följaktligen handlade artikeln om Laboremus´ brytning med partiet, inte med SSU.

Melodikrysset nr 5 2007

Dagens melodikryss hade jag stort besvär med innan jag – tror jag – fick ut det.

Vi kan starta med det som jag klarade med hjälp av egen kunskap.

I Bellman-potpurriet ingick öl och vin.

Vi hörde signaturen till den legendariske Leif ”Smokerings” Anderssons jazzprogram ”Smokekrings”, som skulle ge restprodukten aska.

Rätt namn ur ”Mio min Mio” skulle förstås bli Mio.

Det var likaledes lätt att identifiera Sune Mangs´ röst i ”Lite gladare om jag får be”.

Bruce Springsteens ”Born in the USA” skulle ge USA plus dess folktätaste stad, New York, förkortad NY.

Med lite ledbokstäver var det inte heller svårt att lista ut, att ”Härlig är jorden”, spelad à la Mozart, skulle leda tankarna till trixande med noter.

Resten hade jag större problem med.

Ledbokstäverna tydde på att den som sjöng ”Afton på Solvik” var Ewa Roos – vilket också visade sig vara helt korrekt, när jag googlade.

Inte heller hade jag tidigare hört Helen Sjöholm sjunga ”Tobakshandlarvisa”, men eftersom det var hon som sjöng, måste orkesterledaren heta Benny Andersson.

Visst har jag hört Nana Mouskouri i ”Only Love”, men aldrig har jag sett TV-serien ”Mistrals dotter”, där den är signatur.

Markus Fagervall, han med ”Everything Changes”, har jag över huvud taget aldrig hört talas om. Idol har jag hört talas om men aldrig sett.

Factory måste jag också googla på, varvid jag fann ”Efter plugget”, som här skulle översättas till skolan.

Elin Lanto har jag åtminstone läst om, närmare bestämt inför årets upplaga av Melodifestivalen. Jag tror mig till och med ha läst – i Upsala Nya Tidning, gissar jag – att hon kommer från enköpingstrakten. Men det var ledbokstäverna som ledde mig till förnamnet; ”I Can Do It” kan jag inte påminna mig, att jag har hört.

Ja, det var väl alltihop. Kanske är det rent av rätt, trots de luckor jag ovan har redovisat i mitt musikvetande.

***

Har Google lockat dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, föreslår jag att du i stället klickar på Blog ovan, alternativt går direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.