Nej till kärnkraft

28 februari 2007 23:24 | Musik, Politik | 26 kommentarer

Jag startade med att ha en optimistisk, alltför optimistisk, syn på kärnkraften. Det som präglade min dåvarande syn var inte bara teknikoptimism utan också klasserfarenheter av kall bostad med vedeldning samt erfarenhet av att växa upp i ett energislukande industrisamhälle. Jag har, i andra fora, skrivit om det här.

Olyckan i Harrisburg och annan, för mig då ny, information fick mig (och många andra) att tänka till. Inför folkomröstningen 1980 om kärnkraften befann jag mig åsiktsmässigt i Linje 2s Linje 1-flank men insåg, lite i taget, att kärnkraften nog måste göras till en parentes. En av mina genom tiderna mest citerade Korta meningar i Aktuellt i politiken (s) var den här: ”Riv mejerierna! Nej till kärnmjölk!” (AiP nummer 2 1975, 6 februari).

Mina dåtida invändningar mot Linje 3 framgår ganska tydligt av den skivrecension, som följer nedan. Ett och annat av det jag skrev då står jag fortfarande för.

Men haveriet i Tjernobyl 1986 fick mig att definitivt röra mig åt antikärnkraftshållet, det vill säga i riktning mot det som var Linje 3s målsättning: en slutgiltig och definitiv avveckling av kärnkraften så snart som möjligt.

Mitt eget partis velande och segande i den här frågan har jag funnit plågsamma (även om jag, och verkligen inte av lojalitet, vill påminna om att min hustru under sin tid som energiminister gjorde allvarligt menade ansträngningar att ändra kurs, något som hon sen fick fan för – i den här frågan fick det inte lov att finnas något som var ”oåterkalleligt”). Det har vilat ett slags de obotfärdigas förhinder över hanteringen av den här frågan. Vi fick till slut till stånd nedläggning i Barsebäck, detta fullständigt vanvettigt placerade kärnkraftverk, men vad ska man säga om de nyinvesteringar i övriga verk, bit för bit, som har gjorts och de effekthöjningar som är till för att kompensera bortfallet i Barsebäck?

All erfarenhet säger, att nöden är uppfinningsrikedomens moder. Men när ingenting eller i vart fall ytterst lite pressar på för att åstadkomma energialternativ och effektiviseringar på brukarsidan? Ska det fortsätta så här, blir vi aldrig av med kärnkraften.

Jag vill påminna om allt detta nu, när larmen avlöser varann inte bara i Forsmark utan också i Ringhals och Oskarshamn. Försök att förstå, att anläggningar av den här åldern lika lite som människor kan springa ifrån sin ålder genom att byta reservdelar! Försök att förstå, att det vi nyss har fått se i Forsmark är bevis på att driften av kärnkraftverk inte är förenlig med ganska normal mänsklig slapphet!

Nå, i fråga om socialdemokratin är allt hopp ännu inte ute i den här frågan. Värre är det med flera andra dåvarande Linje 2- och Linje 3-partier.

Både Socialdemokraternas Linje 2-kumpan Folkpartiet och Linje 3 partiet Kristdemokraterna är i dag eniga med Linje 1-partiet Moderaterna.

Och det ledande Linje 3-partiet Centern fullföljer sin traditionstyngda sveklinje. (Minns någon Thorbjörn Fälldin, han som laddade Barsebäck och sedan fick heta Shahen av Uran?)

Detta var en lång introduktion till följande recension, införd i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Nej-sägare

Jag känner mig främmande för ganska mycket av det som Folkkampanjen Nej till kärnkraft representerar. Jag är, efter att ha vägt sinsemellan mycket olikartade skäl för och emot, beredd att avveckla kärnkraften när våra tolv aggregat är slutkörda. Men Folkkampanjens undergångsstämning, neuroser inför vår teknikbaserade civilisation, puritanism och lust till självspäkning, antitillväxtfilosofi och ekologimysticism fyller mig med vämjelse; ordet är inte för starkt för det jag känner.

Mot den bakgrunden konstaterar jag med förvåning att Folkkampanjens LP ”Nej till kärnkraft” (MNW/Silence MNW 99P, SAMdistribution) inte lyckas göra mig upphetsad. Tvärt om lämnar den mig i stort sett likgiltig. Av det drar jag slutsatsen att den för andra än redan troende är en ganska ineffektiv skiva.

Det är faktiskt märkvärdigt med tanke på att Lill Lindfors, Anders Linder, Monica Dominique, Ola Magnell, Marie Bergman, Robert Broberg, Dag Vag, Monica Törnell, Bernt Staf, Lasse Tennander och Hjördis Petterson – samtliga artister som jag uppskattar – och en hoper skickliga musiker medverkar.

OK, refrängen i ”Välfärdsresan” (text Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg, musik Carl-Axel Dominique, sång Lill Lindfors) är bra, och Bernt StafsOnslunda-Lasse” är en fin blandning av poesi och barnslig charm. Men desto mer – om vi ser till texterna – är taffligt, taffligt och klarar framför allt inte en intellektuell granskning.

Ola Magnells låt är bra, och Lasse Tennander är ju rolig att höra. Bäst är Monica Törnell med Tom Lehrers gamla ”Vi går tillsammans den dagen det är slut”, men den handlar ju inte om kärnkraften. (Folkkampanjens folk borde något ögonblick väga våra stackars tolv fredliga aggregat mot världens kärnvapenarsenaler.)

Dag Vag drar sig inte ens för att använda gråtande barn.

* Samma skamgrepp – att skjuta barnen framför sig – använder Per Dunsö och Ola Ström i ”Vaggsång fem i tolv” på singeln ”Antikärnkraftverk” (Källan BD-2, SAMdistribution). Dom anställda på kärnkraftverk som jag har träffat är inte dubbelnaturer av det här slaget, snarare övertygade men samvertsgranna.

A-sidan på singeln, ”Frihetens eko”, har utmärkt (traditionell) musik, spelad av Skottes Musikorkester. Tomas Forssells text är häpnadsväckande dålig.

* Till Folkkampanjens arsenal får man väl också räkna AB Svenska Ords lunchrevy på Berns (och i TV med repris!), ”Under Dubbelgöken” (Svenska Ljud 6368 208, distribution Sonet/GDC) med Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Jag har, tycker jag, befogade invändningar mot det slags humor som säger att Ingvar Carlsson ser ut som en fot (men det finns gudskelov inte med på LPn). Annat, som jag också rent intellektuellt har åtskilligt att invända mot, är dock mycket skickligt hopkommet och framfört, också roligt för en meningsmotståndare – detta sagt bland annat som jämförelse med skivorna ovan. Tage Danielssons monolog ”Om sannolikhet” är ett exempel. ”2:15 för en liter mjölk” är rolig men samtidigt djupt orättvis mot politiker (”Dom får aldrig vara ute bland folk”). Om Hasse Aldredson följde med min hustru på kampanj en månad skulle han förmodligen vara knäckt och mogen för förtidspension. Även ”En glad amatör” sprider politikerförakt.

Annars finns det en rad pärlor på LPn: den roliga ”Den gamle förtroendemannen”, den smala men träffsäkra ”Den gamla Veckojournalen”, de korta sagorna (”Sagan om trepartiregeringen: Det var en gång för mycket.”), den underbara musikleken ”Gunnars fingrar”, tidssatiren ”Robert Lind” och den helfräcka ”Vi håller om varandra”.

Allt detta finns på sidan ett.

Sidan två med andra akten är genomsnittligt mycket blekare.

Mer schlager

28 februari 2007 20:33 | Musik | Inga kommentarer

Här om dan skrev jag om mitt intresse för schlager. Jag skrev om schlagermusik redan i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars). Innan jag återger min recension där av två LP, vill jag för nutida läsare presentera Bröderna Lönn, som förekommer i recensionen:

Thomas Svensson (från Kung Tung), elektrisk och akustisk gitarr, Thomas Tidholm (från International Harvester, Blomkraft, Träd, gräs och stenar, Arbete & Fritid och Hot Boys), sång, sopran- och tenorsax, klarinett, akustisk gitarr, Thomas Wiegert (från Kung Tung, Ragnarök, Cosmic Overdoze och Bazar), trummor, xylofon, klocka, Ove Karlsson (från Arbete & Fritid och Ljudbolaget), cello, akustisk gitarr, Anders Åborg (från Aston Reymers Rivaler, Drömpojkarna och Rockslusk), elbas, banjo, elgitarr, syntetisator (!), Mats G Bengtsson (från Gunder Hägg och Blå Tåget), orgel, syntetisator, och Sigge Krantz (från Stockholm Norra, Lava och Jajja Band), elbas.

Det här bör man nämligen ha i minnet: Här spelar en hel hord mycket välkända proggmusiker gamla schlager!

Schlager

”Säg det i toner…” (Musiklaget MLLP 12, SAMdistribution) med Bröderna Lönn, det vill säga sju rockmusiker från diverse kända grupper, är en mycket överraskande skiva. Alla låtar utom en (Thomas TidholmsAlaskavisan”) på den här LPn är nämligen välkända gamla schlager. De spelas dock ”med lite mera rock och decibel”, säger Bröderna i en stencilerad kommentar.

”Säg det i toner” svingar sig således upp från restaurangkomp till rock. ”En stjärna föll” låter först bara förförisk men får snabbare tempo på slutet. ”Skogsflanören” låter lite country-aktig. ”Regntunga skyar” övergår från restaurangpiano till att bli någonting mäktigt, med ödesmättad, klagande elgitarr. ”Gamle Svarten” har inte spatt längre, medan ”Två solröda segel” låter ganska traditionellt tvärs igenom. ”Jag står i regnet” låter disharmonisk på gränsen till lunginflammation med dödlig utgång.

Vad som är meningen?

Ja, visst driver Bröderna Lönn lite med oss.

Men inte bara. Dom bevisar att det går att göra roliga prylar också av gamla schlager.

* Nå, hur var dom i original då? Bara trams och pekoral?

Så enkelt ska man nog inte avfärda schlager- och svensktoppsmusiken. En text och en melodi som har fängslat hela svenska folket (eller åtminstone stora delar därav) kan man inte avfärda så lätt. Den som studerar gamla schlager upptäcker snart att de är en tidsspegel – om inte annat så på så sätt att de speglar en speciell tids speciella former av verklighetsflykt.

Därför är ”Hör dem med ett leende. Svenska evergreens” (Phontastic PHOBT 7408/09, distribution Philips) en både charmerande och intressant dubbel-LP. Det är ett nöje att lyssna på ”I en röd liten stuga”, ”En månskenspromenad”, ”Gökvalsen”, ”Den gula paviljongen”, ”Vintergatan” och dom andra låtarna.

Men jag har ändå två invändningar.

Det är inte fråga om återutgivning av originalinspelningar. Medverkande är Charlie Norman, Göte Lovén, Tommy Jacobson, Elisabeth och Ove Linds orkester. Och hur duktiga de än kan vara i det enskilda fallet – det var ju ofta just det speciella arret, just den speciella sättningen, just den speciella sångerskan eller sångaren som gjorde att schlagern en gång slog. ”Min soldat” ä r Ulla Billquist.

Och jag saknar texter, epokintroduktioner och inte minst årtal i skivmappen. Den som är road av genren bör skaffa sig bredvidlitteratur, till exempel ”Svenska schlager” i urval av Fritz Gustaf (Sundelöf), som Prisma gav ut 1968.

Smått och stort från Ryssland med närområden

28 februari 2007 16:15 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Varia | Inga kommentarer

Jag har tidigare här på bloggen skrivit dels om vad Staffan Skott har skrivit om arbetarrörelsesången ”Det unga gardet”, dels – i en recension av Anton TjechovsKörsbärsträdgården” på Upsala Stadsteater – gjort en referens till vad han har skrivit om Tjechov; se under Kulturspegeln.

De uppgifter jag använde i de här båda fallen kom från Staffan Skotts senaste bok, ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” (Hjalmarson & Högberg, 2006).

Jag har nu, ofta under muntra skratt, läst hela boken. Boken är nämligen inte bara lärd utan också roande; författaren har ju mycket riktigt under många år övat upp sin förmåga att roa genom att regelbundet publicera kåserier, signerade Skott, på DNs Namn och Nytt. (Vad jag förstår härstammar också en hel del av materialet därifrån.)

Boken innehåller en så brokig blandning av ämnen, att jag kommer att få problem, när jag ska ställa in den i någon av bokhyllorna: vad ska man klassificera den som?

Den börjar med ett par avsnitt om rysk historia, ofta då sådan som innehåller förbindelsetrådar till Sverige och övriga Norden; ett exempel är historien om Rurik och Rysslands grundande. Här finns också ett par kåserier om språk, där Skott förevisar lån åt det ena och det andra hållet (plus ord som också finns i eller härstammar från finska, estniska med flera finsk-ugriska språk). Här finns ävenledes en text om den sorgliga Jangfeldt-affären.

Också det tredje avsnittet, ”Ord och många visor”, innehåller kåserier om det ryska språket och dess alfabet. Här är dock huvudämnet ett antal sånger – Staffan Skott är mycket musikintresserad. Det är här man hittar historien bakom ”Det unga gardet”. Här finns också historien om musiken till Karl GerhardsDen ökända hästen från Troja”, ett ämne som läsarna av min blott tidigare har kunnat ta del av – se Kulturspegeln, Sångtexter! Jag skulle vidare vilja rekommendera Staffan Skotts text om ”Sovjethymnens” intressanta tillkomsthistoria. I Sverige blev den känd som ”hockeysången”, men den var i själva verket, från 1943, själva symbolen för Stalins Sovjetunionen. Och i dag är den åter, efter textretuscheringar, nationalsång.

I avsnittet om författare hittar man det redan nämnda avsnittet om Anton Tjechov, vidare ett par avsnitt om Nikolaj Gogol, även ett avsnitt om ett stort men för mig tyvärr obekant namn i den ryska kvinnolitteraturen, Ljudmila Ulitskaja.

Ett ganska långt avsnitt berättar om ett antal sovjetiska människoöden: Om Stalins hustru em>Nadezjda Allilujeva. Om ett av Stalins många offer, Gaja Gaj (Gajk Bzjisjkajan). Om Nikolaj Jezov, ”Stalins lille bödel” – under Jezovs två år (1937-1938) som chef för säkerhetspolisen sköts 668.305 människor. (Sen fick han själv sitt nackskott: Trots att han beredvilligt hade bekänt både möjlig och omöjligt, fick han släpas till avrättningsplatsen.) Om violinisten David Ojstrach som, skrämd från vettet, tvingades till lojalitet med systemet. (Den som berättar historien, cellisten Mstislav Rostropovitj, har jag för övrigt ätit middag med och hört honom berätta om hur det var att leva under sovjetväldet.) Om de avgrundskalla, helveteslika GULAG-lägrens krönikör Varlam Sjalamov. Om esten Artur Haman (Juhan Tuldava) som duperade många exilester här i Sverige.

Staffan Skott lyckas berätta även de hemskaste historierna i detta avsnitt, till exempel den om Jezov, med en beundransvärd distans, ibland till och med med en hårdför humor. Han konstaterar till exempel, att de människor, som sköts under ”den stora terrorn”, ofta torterades till att bekänna absurda anklagelser, till exempel spioneri för Japan och Tyskland, men så tillägger han: ”Av ett rent förbiseende anklagade NKVD (så vitt känt) aldrig någon för spioneri för Vatikanens räkning.”

Mer rakt på och skarp i sin kritik av sovjetsystemet blir Staffan Skott dock i i det polemiska slutavsnittet om kommunism och nazism.

Men dess förinnan finns det ett långt avsnitt med resebrev från Ryssland och Baltikum. Det börjar med några intressanta och gripande bilder från Karelen och dess huvudstad Viborg. Jag har själv rest genom de här trakterna och kan vidimera, att tillstånder där är precis så eländigt som Staffan Skott skildrar det. I Moskva och S:t Petersburg har jag visserligen också varit, men här har Skott kunskap, samlad under årtionden, att förmedla – mycket roligt är det att få ta del av hans bedömningar av restauranger. Och orter som Tver, Torzjok, Pskov och Novgorod är uteslutande exotiska för mig. Men de blir intressanta så som Staffan Skott skildrar dem.

Något jag däremot kan bedöma är det Staffan Skott skriver om Estland och Lettland, om Tallinn, om Tartu, om Pärnu, om gränsstaden mellan Estland och Lettland Valga/Valka, om Salacgriva, Ikskile (Ükskull, Ykskull) och Kolka på den lettiska sidan. Skott är en utmärkt iakttagare, och han vidarebefordrar inte felaktiga uppgifter.

Oavsett var jag ska placera den här boken i bokhyllorna: den rekommenderas varmt.

Göran Rosenberg om Carl Bildt

28 februari 2007 9:51 | Citat, Politik | 2 kommentarer

I kulturdelen av Dagens Nyheter finns i dag (28 februari 2007) en artikel om Carl Bildt, ”Bildt förstör sitt kapital”, av författaren och journalisten Göran Rosenberg. Rosenberg skriver träffande:

I något skede i sitt efterpolitiska liv valde Carl Bildt, så vitt jag förstår mycket medvetet, att inte längre föröka sitt politiska kapital utan att förstöra det, det vill säga att till så hög kurs som möjligt växla in det i en mera materiell och lätträknad valuta, det vill säga reda pengar.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^