Två dikter om vintern

21 februari 2007 12:02 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

På sin blogg – länk finns här intill – suckar min dotter Kerstin över vintern. Far och dotter har mycket gemensamt, också på den här punkten.

Hon återger på bloggen en Veronica Maggio-låt, som har lyriska kvaliteter:

Ballad om vintern

Text och musik: Stefan Gräslund

Jag minns allt som vackert och färggrant
Jag minns hur vi brukade le
Men löven föll ner, elementen slogs på
Himlen blev färglös, oföränderligt grå

Jag har aldrig haft kul någon vinter
Sen jag var tolv, tretton år
Men man kan ju förstå, hur det blir så
När vår himmel är färglös, oföränderligt grå

Visst det finns stunder som skiner
Ibland kan det kännas ok
Men det blir i bästa fall, som på super8band
Där himlen är färglös, oföränderligt grå

Oföränderligt grå

Mitt problem med vintern är att jag inte bara intensivt längtar bort från den; den har också obestridliga estetiska kvaliteter:

Nysnö

Av Börje Lindström

Det är en dag när fotstegen lämnar
sina skor efter sig, patetiskt övergivna
står lappkängor och pumps
intill nedisade stuprännor. Stadens djur
är tysta, blänkande kolosser
bland hastigt stängda manluckor
och de få människorna har gapande munnar
genom vilka snöflingorna faller.
Här finns en plötslig förbindelse
mellan epoker; ett träds virrvarr av grenar
utgör den oerhörda telefonväxeln
där fåglar sänds som korta signaler genom seklerna
medan en ensam dagstidningssida
långsamt drar ett vasst spår genom snön
för att staden till slut helt skall försvinna
och det större rummet blir kvar: en värld av blankputsat ekträ
som speglar de drivande molnens tunna händer.

Ur ”Nattskyltning”, 1987

Två dikter inför döden

21 februari 2007 11:42 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag arbetade på partisekreterarens kansli, närmast under partisekreteraren, hade jag för vana att på kallelserna till och protokollen från till exempel ledningsgruppen och funktionärssammanträdena alltid ha med en dikt, ibland till och med flera.

I arkivpärmen, där jag återfann mitt tal till mamma vid hennes begravning, hittade jag två dikter, som speglar den sinnesstämning jag befann mig i.

En kallelse till AU undertecknas av mig med hälsningen ”På väg hem till Juniskär”:

Ty natten kommer

Av Gunnar Ekelöf

Ty natten kommer
då lycka och olycka
vilar i frid med varann

Du ser hur skymningen faller snabbt
som klockklang
och fönster efter fönster tänds

Därinne har de ätit sin spaghetti
och utan tanke på morgondagen
sover de snart med varann

Ty natten kommer
Det finns ingen morgondag:
Det finns ingen stad

Ur ”Strountes”, 1955

Nästa kallelse är ställd till funktionärerna och är undertecknad av mig med ”Återkommen från Juniskär”:

Döden tänkte jag mig så

Av Bo Setterlind

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens ungar, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Ur ”Dikter från San Michele”, 1954

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^