P D James: Fyren

P D – Phyllis Dorothy – James, född 1920, är en av Englands allra bästa nu levande deckarförfattare. Hon har, sedan debuten vid 42 års ålder 1962, hittills gett ut 18 böcker, samtliga också översatta till svenska. Vi har dem i våra deckarhyllor i Öregrund, och jag har läst dem allihop, vilket betyder att jag uppskattar henne som författare.

Den brittiska deckarförfattare jag närmast jämför henne med är Dorothy Sayers, som jag personligen håller för att vara den ojämförligt största av dem alla. Mellan James och Sayers finns både likheter och olikheter; bland likheterna finns kanske framför allt miljöteckningen och så förstås det förälskade porträttet av den manlige deckarhjälten/huvudpersonen, i Sayers’ fall Lord Peter, i James’ fall Adam Dalgliesh. Till det som gör att jag föredrar Sayers framför James hör, att jag har betydligt lättare att förstå Sayers’ passion för sin Lord Peter än James’ passion för sin Adam Dalgliesh.

P D James’ deckare har, på gott och ont, ofta en lång startsträcka, i fallet ”Fyren” (översättning Ulla Danielsson, Wahlström & Widstrand, 2006) på ett hundratal sidor, innan den egentliga handlingen – undersökningen – börjar. Det kan leda till reaktioner av otålighet hos läsaren. Samtidigt lär han/hon känna de flesta av de agerande personerna i boken, innan handlingen på allvar kommer i gång.

Sedan kompenseras dock långsamheten i inledningen av dramatiken i upplösningen.

Handlingen utspelas den här gången på en otillgänglig klippö, Combe, utanför Cornwalls kust. Där finns en Resort, en tillflyktsort för kända och inflytelserika och välbeställda människor, som för någon tid vill dra sig tillbaka från världen. Där finns också, för att serva och ta hand om dem, en skara anställda. Där hittas en morgon en mycket känd och bästsäljande författare död, hängd utanpå fyren.

Till ön anländer per helikopter polisintendent Adam Dalgliesh tillsammans med inspektör Kate Miskin samt, relativt ny i teamet, Frances Benton-Smith, för att utreda det som, ganska snart, bekräftas vara ett mord. Dramaturgin, som senare inbegriper ytterligare ett mord, liknar ytligt den som finns i till exempel Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” (som visst inte får heta så längre): Vi befinner oss på en ö, dit inga utomstående rimligen kan ta sig; följaktligen måste mördaren vara någon av gästerna eller de ansällda.

Men i motsats till vad som är fallet med ”Tio små negerpojkar” och de flesta av Christies övriga böcker, gjuter James liv i sina figurer: De blir intressanta, går att skilja åt – till och med mördarens motiv blir, i ett mänskligt-psykologiskt perspektiv, begripligt.

Ytterligare en jämförelse mellan James och Christie: Jag har sett serien av Poirot-filmatiseringar i TV 4 och tidigare läst de böcker av Christie filmerna bygger på, tycker också att filmversionerna är mycket välgjorda. Men när jag nu tänker tillbaka på de här filmerna och böckerna, förefaller historierna om Hercules Poirot (där snart sagt alla i handlingen förekommande personer med mer eller mindre krystade motiv är misstänkta) mycket mer konstruerade än P D James historier om Adam Dalgliesh.

Också i fråga om miljöteckningen är P D James mycket överlägsen Christie. Christies miljöteckning är för all del ofta lockande välgjord – men ändå schablonartad. P D James klarar att teckan en miljö på ett både intressant och nyanserat sätt. Ett exempel är den fiktiva klippön Combe med sina byggnader insprängda i den karga naturen.

Ulla Danielssons översättning är på det hela taget god, men jag har hittat några smärre språkfel.