Mona Sahlins stora framtidsval

Förre chefredaktören för Dagens Nyheter Hans Bergström har på ledarsidan i dagens DN (6 februari 2006) en kolumn, ”Mona Sahlins stora framtidsval”, vars slutsatser jag inte delar, men som innehåller en del intressanta iakttagelser; jag länkar därför till artikeln här.

Bergströms huvudtes är att socialdemokratin måste inse, att skattepolitiken, regelverket för arbetsmarknaden med mera behöver förändras i liberal riktning. Partiets verklighetsanalys måste förändras för att bli det han kallar relevant. Nyckelordet i Bergströms analys är förnyelse – ett ord som numera konstant, när det används, får mig att osäkra min revolver.

Jag delar alltså inte Bergströms värderingar, analys och slutsatser.

Däremot innehåller hans artikel reflektioner i partiledarfrågan, värda att vidarebefordra.

Bergström har som en av utgångspunkterna för sin analys den kraftiga uppgången i opinionsmätningarna för socialdemokratin: ”Populärt försvar av bidrag + en mjukare partiledare än Göran Persson, det är allt som behövs för att återvinna svunnen storhet.” Bergström fortsätter:

”Insikten om denna stämning i partiet är förmodligen huvudskäl till att Margot Wallström inte ville stå till förfogande som partiledare. Hon visste att partiet ville ha hennes väna och öppna person men inte hennes förnyande idéer.”

Jag tror att det här är huvudet på spiken.

Ett av problemen med den öppna nomineringsprocessen har varit, att mängder av partimedlemmar och partiorganisationer utifrån mediabilden eller utifrån relativt grunda egna kunskaper om de så kallade kandidaterna har kopplat ihop sina egna förväntningar på den kommande partiledaren med någon eller några egenskaper hos den ena eller den andra kandidaten och så projicerat en bild, som inte behöver vara fel i just det enskilda och till och med viktiga fallet men som ändå som helhet bara är en önskeprojektion. Och så pass känner jag Margot Wallström, att jag är säker på att hon är tillräckligt mycket av realist för att inse det dilemma Hans Bergström pekar på i hennes fall.

Mona Sahlins stora framtidsval är, som Bergström ser det, valet mellan tradition (eller, som Bergström kallar det, ”hård och populistisk oppositionskritik”) och förnyelse.

Väljer hon förnyelse, kan hon ”satsa på att öppna socialdemokratin för nytänkande, genom att peka på nya realiteter som partiet behöver fundera igenom, måhända i några arbetsgrupper. Underliggande budskap: Förnyelse behövs för att socialdemokratin ska bli verkligt relevant för att åter leda Sverige”.

Det outtalade målet för Hans Bergström är således att Sverige får inte bara ett utan två ”nya arbetarpartier”.