När livet stjäl tid från bloggandet

Jag har åter igen haft en sån där period, då mycket händer på kort tid. Det har inte blivit så mycket bloggat med andra ord. Å andra sidan: vad skulle man blogga om, om man inte drabbades också av det där andra livet?

I torsdags vikarierade jag som (s)-representant för Peter Gustavsson (som har varit på World Social Forum i Kenya) vid en dialog mellan kulturnämnden och kommunalråden i Uppsala, både de från den nya högermajoriteten och de från den röd-gröna oppositionen. Nye kulturnämndsordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och jag uppträdde på det hela taget enigt: Den nya majoriteten har i allt väsentligt tagit över de förslag, som fanns redan när vår sida hade majoritet. (Om sen pengarna kommer att räcka till allt den nya majoriteten utlovar återstår att se. Men verbalt är vi ense.)

Min partivän Lena Hartwig testade mot slutet av mötet Jan-Erik Wikström på hans syn på den så kallade utmanarrätt den nya högermajoriteten i Stadshuset har proklamerat och som i princip gäller också kulturområdet, till exempel bibliotek och teatrar. Jan-Erik visade ganska tydligt, att han för egen del inte trodde på principens tillämplighet på just kulturområdet. Han sa ungefär: Naturligtvis kan någon komma och säga, att jag kan sköta ett bibliotek billigare och bättre än kommunen. Men när Åre kommun under min tid som kulturminister ville privatisera biblioteken, avrådde jag. Och den som, trots detta, tilläts ta över biblioteken i Åre, hamnade ju sen i kurran.

Till detta hade ingen borgerlig, varken något kommunalråd eller någon företrädare för den blå sidan i kulturnämnden, något att tillägga.

Efter sammanträdet var jag inne på Lundequistska bokhandeln, Akademibokhandeln här i Uppsala, och köpte ett exemplar av Claes Arvidssons polemiska biografi ”Olof Palme Med verkligheten som fiende”. Jag kollade och såg, att det fanns fem referenser till mig och mina böcker i den. När jag nyligen träffade Barbro Hedvall från DNs ledarsida – Barbro hade då just recenserat boken i Svenska Dagbladet, där Arvidsson arbetar – var hon mer negativ mot boken, än hon hade varit i recensionen. Men jag ska förstås läsa boken.

På kvällen var Birgitta och jag av landshövding Anders Björck bjudna på middag på Uppsala slott. Det var dags för den årliga hedersupplänningemiddagen. Av hedersupplänningarna deltog vid det här tillfället min hustru, Stig Strömholm, Lasse Åberg, Ingegerd Troedsson, Hans Dalborg, Owe Thörnqvist, Hans Alsén och Elsie Johansson. Också make/maka/sambo inbjuds att vara med.

Årets hedersupplänning blev Knut Knutsson, känd från TVs ”Antikrundan” och för sina bravader i Uppsala auktionskammare. Om den berömda Rubens-auktionen (och annat liknande) berättade han livfullt vid vårt bord; han förde värdinnan, Py-Lotte Björck till bordet. Själv bidrog jag under kvällen med följande auktionshistoria, som jag upplevde vid en klockstapelsauktion i Öregrund för nu rätt länge sen:

Inte så långt från Öregrund har Jan Guillou ett hus. Den här gången deltog han i auktionen vid Klockstapeln och började – som den jägare han är – att bjuda på ett par vättar. Det skulle han inte ha gjort – alla kände ju igen Jan Guillou. Bland dessa alla fanns en farbror, som gav sig fan på att klå Jan Guillou på de där vättarna, till snart sagt vilket pris som helst. Jan Guillou insåg snart, att farbrorn skulle bjuda över, vad han än bjöd, och la därför av. Farbrorn fick sina vättar. Visserligen till ett mycket för högt pris – men han hade ju fått en historia att berätta under resten av sitt liv.

Till middags bjöds som förrätt kantarellsoppa med västerbottenstänger plus Tio Pepe Fino, som huvudrätt pocherat ankbröst med ugnsrostad örtpotatis samt portvinssås plus Penfolds Thomas Hyland Shiraz och som efterrätt citroncheesecake med kardemummabotten, serverad med fruktsallad, plus Saint John Madeira. Av efterrätten tog jag, av kända skäl, bara lite av fruktsalladen.

Vid kaffet och avecen hamnade jag bredvid min gamla vän Elsie Johansson. Vi pratade, åter igen, om våra arbetarklasserfarenheter, också – därtill inspirerade av Knutsson – om tingen i våra hem. Det visade sig dessutom, att Elsie förra året hade sökt sommarställe att hyra i Öregrund, dock utan att hitta något lämpligt. Vi kom fram till att vi skulle kunna umgås lite oftare, om hon också hittar något i Öregrund. (Hon vill hyra, om nu någon skulle ha ett tips.)

På fredag morgon mötte jag Birgitta utanför Ticket på Östra Ågatan; Birgitta hade redan varit där och recognoscerat, och vi hade kommit fram till vad vi ville – nu handlade det om att göra en beställning. Vi ska avsluta vårt sjuttioårsfirande (och sommarvistelsen i Öregrund) med att i slutet av september och ett par veckor in i oktober åka söderut. Till Italien, Till Sorrento närmare bestämt. Birgittas SAS-poäng räcker till att klara kostnaden för flygresan. Med hjälp av damen på Ticket hittade vi ett lugnt och bra och någorlunda centralt beläget hotell. Från Sorrento ska vi sen göra ett antal utflykter: till Capri, till Neapel, till Ischia, till Vesuvius. Jag kan inte nog tacka min hustru för att det här blir av – det är hon som är familjens ledande projektmakare.

Som motvikt mot de kommande härligheterna hjälptes vi sen åt att städa lägenheten. Vi tar alltid var sin halva, men vilken halva det är skiftar från gång till gång.

Lördag förmiddag ägnar jag alltid åt melodikrysset. Veckans omgång har jag redan skrivit om.

Så snart resultatet var inskrivet på bloggen, gick jag över till barnbarnen, Viggo och Klara, dit Birgitta redan hade gått i förväg: barnens föräldrar, Kerstin och Bo, behövde lite fri tid för att kunna gå på bio.

Fast på väg till deras hus stannade jag till vid Konsum: gick in och köpte röda tulpaner att ha med mig. Tulpaner är så härliga att ha hemma så här års. Förr när jag jobbade i Stockholm, gick jag alltid, på vägen till tåget på fredag kväll, till Hötorget och köpte några buketter tulpaner med mig hem till Birgitta. Vi har fortsatt med den här vinterseden även som pensionärer, fast numera beror det på vems tur det är att handla och laga fredagsmaten vem som köper tulpanerna: en bukett till köksbordet, en bukett till vardagsrummet och en bukett till matsalen.

Det är vid det här laget inget problem förknippat med att mamma och pappa går hemifrån: Viggo och Klara accepterar, och mer än så törs jag säga, mormor och morfar som barnvakter. Vi läser för och leker med dem. Medan Birgitta la Klara att sova middag, var Viggo och jag nere i källaren. Man kan numera föra långa samtal med den här fyra och ett halvt-åringen. När också mormor hade kommit ner till oss, byggde vi tunnlar av madrasser, tunnlar som Viggo kröp igenom. Och sen när Klara hade sovit färdigt, lekte hon mycket med morfar: lät till exempel Viggos plastkrokodil bita honom i näsan och i fingret, och när morfar ropade AJ!, kiknade hon av skratt.

Sen gick vi hem, och jag lagade middag: kycklinglår med egenkomponerad mexikansk kryddning och med tex-mex-tillbehör och lite grekiskt stuk (fårost). Jag törs säga, att det blev gott.

Kvällen avslutades framför TVn, med den första melodifestivaluttagningen – man måste ju vårda sina melodikrysskunskaper! Dess värre somnade jag efter två låtar. Om det ska skyllas på låtarna eller cognacen eller bådadera låter jag vara osagt. Men jag vaknade vid sammanräkningen, så jag vet vilka låtar som gick vidare.

Själv tyckte jag att programledaren Kristian Luuk, en annan estländare, var bättre än sångarna och sångerna.

Ett lappverk

Jag har tidigare presenterat ett urval av de sammanträdesförstörarlappar, som mina arbetskamrater lät trycka i ett häfte till min 60-årsdag 1997, Enn Kokk: ”Långt mer än 60 korta meningar”.

Den hade en lite tunnare föregångare, ”Ett lappverk”, som kamraterna publicerade till 50-årsdagen 1987.

Den var försedd med följande miniförord:

Enn!

Lappsamlarna

Att göra det här häftet full rättvisa är svårt att göra på en blogg, som saknar bilder. Redan omslaget skulle ha kunnat visa, att jag också är bildmakare: ett tjugotal mötesåhörare i mörk kostym och utan individuellt ansiktsuttryck, och så mitt ibland dem en ensam man, klädd i tvärrandig tröja – han har glada ögon och borstigt hår; grimaserar med utsträckt tunga och med händerna vid de utstående öronen.

Jag har vidare, sannolikt i en diskussion om en kommande kongress, ritat en tjock, rund hund med svans à la stubintråd med texten BOMBHUND.

Under diskussionen om så kallad engångsskatt har jag ritat en sprattelgubbe-katt, vars ansikte för tankarna till partiets dåtida ekonomiska guru. Text: ENGÅNGSKATT (med drag av Kjell-Olof Feldt).

Och så har jag lyckats rita ett moderat-M med benen i kors och pratbubblan Kissnödig!.

Annat är ren text:

Minns någon debatten om ramstyrning? Här är ett bidrag: Ramstyrning av cyklar vore föga framgångsrikt.

Eller debatten om dödsbegreppet? Han var hjärndöd men för den skull – än så länge – inte hjärtlös.

Vem som var lappsamlare i det här fallet är inte svårt att lista ut: Krogvig säger att den gröna alkoholpolitiken innebär, att man gör Gröna hissen handdriven.

Och då faller mina tankar omedelbart på följande suck: Viktigare än makt och inflytande är mat och även det flytande.

Energidebatten deltog jag ofta och gärna i, på mitt sätt. En gång hade vi ett så kallat storrådslag om energipolitiken i det tillfälliga riksdagshuset vid Sergels torg, det som nu rymmer Stadsteatern. Som så ofta inom socialdemokratin rymde debatten extremer av olika slag. Några talade om klimatförändringarna, som skulle få polarisarna att smälta, varvid vi alla skulle komma att dränkas i en syndaflod. På en annan kant stod Byggnads´ dåvarande ordförande Bertil Whinberg, som ville bygga ut varenda älvsträcka, som fanns till hands. Jag författade då en lapp, som under fniss gick runt i salen och så småningom också hamnade uppe på podiet hos ordföranden, Ingvar Carlsson, som läste upp den:

Om syndafloden kommer, kommer Bertil Whinberg att vilja bygga ut den.

Sen blev det ingen riktig ordning mer på den konferensen.

Också det här kan vara ett inlägg i energidebatten:

Somliga här skulle jag vilja behandla med direktverkande el.

Väljarkontakt är nog bra. Men det finns gränser:

Man bör noggrant kontrollera, vilka kommunalpolitiker väljarna ska få lära känna.

Annars kan siffrorna mycket snabbt gå ner.

Kommer någon i håg diskussionen om brukarmedverkan? En sådan diskussion, i socialdemokratiska riksdagsgruppen, resulterade i följande:

Annons

Dam med vacker kropp önskar brukarmedverkan.

Och så avslutar vi med följande suck under ett långt och segt sammanträde:

Tror ni att det blir livat efter detta?

En brytningstid

Jonas Ryberg har i ett nummer från 1967 av Gnistan, det maoistiska KFMLs/SKPs tidning, hittat en uppgift om en brytning mellan Laboremus och SSU.

Den aktuella händelsen ligger efter min aktiva tid i Laboremus, så jag har försökt kolla lite i de skrifter och dokument jag har tillgång till.

Vad man måste veta är att det ursprungliga Socialdemokratiska studentförbundet, bildat 1931, fram till dess att det 1970 blev en del av SSU, inte hade någon obligatorisk anslutning av klubbarna till SSU, däremot till ortens socialdemokratiska arbetarekommun. Dock förekom det att studentklubbar dessutom frivilligt ingick i SSU-kretsen på orten. SSU-anknytningen ansågs dock inte vara någon särskilt central fråga. I det tidiga 1960-talets stora och radikala Laboremus uppfattade vi oss som partimedlemmar (vi gick till exempel på arbetarekommunens öppna möten och drev där frågor), inte som SSUare.

Jag äger en kopia av den stencilerade skriften ”Laboremus. Krönika över 75 år”, skriven av Paolo Fernández Ayala och Staffan Sternlo och utgiven 1977; den här krönikan är alltså författad under den period (1971-1982), då Laboremus stod utanför det socialdemokratiska partiet.

Hela den period av ultraradikalisering, som startade i mitten av 1960-talet och ändade i brytningen med partiet 1971, skildras detaljerat, men där finns inte ens en notering om att utträdet ur partiet 1971 skulle ha föregåtts av ett utträde ur SSU 1967. (Står det uttryckligen i artikeln i Gnistan, att Laboremus lämnade SSU?) Kanske har detta att göra med att den frivilliga anknytningen till SSU aldrig spelade någon särskilt stor roll för laboremiterna. (På min tid i Laboremus, tidigt 60-tal, var SSU i Uppsala mycket svagt, och jag och några andra laboremiter tog på oss uppdrag i SSU mest på grund av att SSU saknade egna drivande förmågor. Men vi betraktade oss aldrig, primärt, som SSUare.)

Hur som helst: det sena 1960-talet var en period, då olika kommunistiska riktningar åter igen gjorde sig gällande; framför allt stärkte det maoistiska KFML/SKP genom de strider vietnamfrågan förorsakade sin ställning bland dåtidens unga. Också Laboremus – med stort medlemsantal och snabb medlemsgenomströmning – drogs med i den här strömvirveln.

Vad som då hände har jag skildrat i mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002), också i Laboremus´ 85-årsbok ”Framtidens utmaningar” (redaktörer Tuula Eriksson, Ulf Himmelstrand och Anders S Olsson, Laboremus, 1987).

Vietnamfrågans och FNL-gruppernas roll i det som hände skildras både i mitt kapitel och i Birgitta Dahls bidrag, ”Solidaritetsarbetet för Vietnam”, i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

***

Det visade sig senare, att det handlade om en artikel i Gnistan 1971 (inte 1967). Följaktligen handlade artikeln om Laboremus´ brytning med partiet, inte med SSU.