Även moderna hus kan vara värda att vårda och bevara

17 februari 2007 15:55 | Konst & museum, Politik, Trädgård | 1 kommentar

Jag sitter i kulturnämnden i Uppsala. Till kulturnämndens uppgifter hör att yttra sig i kulturmiljöfrågor, bland annat stadsbyggnadsfrågor. Då handlar det inte bara om att vårda äldre bevaransvärda byggnader, inklusive att förhindra om- och tillbyggnader, som förstör deras karaktär.

Till vår hjälp har vi, med skriftligt underlag och i viktigare ärenden i form av föredraganing, den mycket kunnige och omdömesgille stadsantikvarien Dan Thunman. Till det han brukar predika hör, att vi inte får göra oss blinda heller för de estetiska värden och den arkitektoniska karaktär, som utmärker mycket av det som har byggts i modern tid.

Dan Thunman har varit projektledare för en inventering av den bebyggelse som tillkom i Uppsala under åren 1951-1979 – man ska då komma i håg, att Uppsalas befolkning mer än fördubblades mellan åren 1950 och 1980.

Inventeringen, som ingår i det nationella projektet Det moderna samhällets kulturarv, har utförts av antikvarie Marja Eriksson vid Upplandsmuseet och bibliotekarien vid Stadsbiblioteket Ingemar Ehlin. Man har samlat in uppgifter om arkitekt, ritnings- eller byggår och, där så har varit möjligt, byggherre och byggmästare; uppgifterna har i första hand hämtats från stadsbyggnadskontorets arkiv samt ur den ganska omfattande litteraturen om Uppsala. Sen har man genomfört en fältinventering med dokumentation och fotografering.

Ett urval byggnader, som har ansetts särskilt viktiga, har sen lyfts fram stadsdel för stadsdel i den nära 200-sidiga boken i A 4-format ”Uppsala en växande stad – bebyggelse 1951-79” (Upplandsmuseet, Uppsala kommun och Länsstyrelsen i Uppsala län, 2007).

Redovisningen sker stadsdelsvis. Varje avsnitt rymmer karta, beskrivande text och mängder av färgbilder.

Till inventeringens få minussidor hör att den inte har innefattat småhus. Industribyggnationen, ett annat område som saknas i boken, finns dock dokumenterad på annat sätt. Men jag vill sammanfattningsvis betona, att det har blivit en mycket intressant och välgjord bok av den gjorda inventeringen.

I kapitlet om innerstaden hittar man förstås sådant som Stadshuset (Erik & Thore Ahlsén), Västmanlands-Dala nation (Alvar Aalto / Hans Nygren) och Forum-huset (KFs arkitektkontor / Dag Ribbing). Men också Tempo-huset (numera Åhléns) med sin tårtpappersfasad. När jag var ordförande i Laboremus, försökte vi få tillstånd från demonstationsledningen att i Första maj-tåget få bära banderollen Riv Tempo-huset! men fick nobben. Nu är huset alltså snudd på kulturminne!

Själv bor jag i stadsdelen Svartbäcken, på Idrottsgatan 12. Kapitlet om Svartbäcken handlar också om det näraliggande Tuna backar; vi har ju Torbjörns torg som gemensamt centrum. I stadsdelen finns fantastisk äldre bebyggelse som Domarringens skola och Gunnar Leches fantastiska skapelse av hus och lekmiljöer och innergårdar i Tuna backar. Men också nyare bebyggelse, som inventerarna fäster stort avseende vid.

Jag bor i bostadsrättsföreningen Helge, som består av fyra ljusa sexvånings punktkus med toppigt tak, vilket i folkmun har gett husen benämningen ”sockertoppshusen”. Våra hus får i boken inte mindre än en helsidesbild plus två panoramabilder (en av dem också med grannkvarteret Rolf med tegelröda hus med kontrasterande vita balkonger längs Folkungagatan och Torbjörnsgatan i sikte). Arkitekt för husen i båda de här bostadsrättsföreningarna är Hans Skoglund. I boken saknas uppgift om byggherre och byggmästare. Det kan jag bidra med. Byggherre var Byggnadsfirman Gottfrid Lindgren AB, vilket väl måste tolkas som att byggherre och byggnadsfirma var identiska.

Husen byggdes 1965-1966 på det gamla tegelbruksområdet mellan Svartbäcksgatan och Fyrisån; det ersatte Uppsala Norra Tegelbruk. Vi var de allra första som flyttade in i vårt hus 12an; då saknades fortfarande balkongräcken, men vi bor på bottenvåningen.

Om våra hus kan man läsa följande:

”I den östra delen av kvarteret Helge står fyra punkthus i sex våningar, vilka skapar en fin fond för Idrottsgatan. Punkthusen utmärks av rena, enkla och samlade volymer. Mot söder är fönstren och de indragna balkongerna samlade i en asymmetrisk risalitliknande form, förskjuten åt ena sidan. Balkongernas fronter är ljusblå. De andra fasadernas ytmässighet betonas av de enkla fönsterbanden. Fasaden är putsad i slätputs i två ljust grå nyanser.”

Risalit = svagt framskjutande parti på en fasad från marken upp genom byggnaden.

Jag har alltid tyckt, att de här husen är vackra.

Dock har jag också alltid haft synpunkter på miljön runt husen: den är för steril och kal. Utöver syrenerna, som är fina när de blommar, skulle jag gärna se fruktträd och bärbuskar mellan husen, med fritt fram för var och en som vill skörda eller smaka.

De rabatter som finns längs husen och ut mot Idrottsgatan är dödtrista, är bevuxna med lättskötta men fula buskar. Jag skulle vilja ha rosor och mängder av vackra och färgrika perenner, på vårarna långt fler lökväxter än som finns där nu. Gärna också scilla och vårlök i gräsmattorna.

Vi har på marginalen gjort försök i den här riktningen, med tillstånd också från föreningens styrelse, men lupiner och annat som Birgitta planterade har ryckts bort av någon övernitisk och/eller blomsterokunnig vaktmästare – eller vem det nu var.

Men framför allt borde man ha en helt annan totalansats.

Vad de anläggningsfirmor, som har anlitats, än förstår sig på, så inte är det trädgård!

Melodikrysset nr 7 2007

17 februari 2007 14:08 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens melodikryss började med ett par frågor, som var enkla för mig. Det är bra, om man klarar några frågor alldeles i början: då får man nämligen ledbokstäver.

Sångtiteln ur växtriket var ”Edelweiss” av Richard Rogers och Oscar Hammerstein, hämtad ur ”Sound of Music”.

Och hon som sjöng Ulf Peder Olrogs ”Saltaste bönan i stan” (”Bröder och systrar i Sodom och Gomorra…”) var Annalisa Ericson.

Annat som var lätt för mig var Evert Taubes ”Oxdragarsång” (med textraden ”Dra, dra min snälla oxe..), Loa Falkmans röst i ”Vandraren”, sångaren, pianisten och showmannen Fats Waller i ”How Can You Face Me”, barnvisan ”O se det snöar” och ”Helan går”, som skulle ge uppmaningen drick!

Till det för mig lätta hörde också ”Den flickan ska bära mitt efternamn” ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” (svensk text: Stig Bergendorff och Gösta Bernhard), som skulle ge namn.

Filmmelodierna hade jag som vanligt svårare för.

Med hjälp av ledbokstäverna kom jag i alla fall fram till att westernfilmskådespelaren med ”I Talk to the Tree” måste vara Clint Eastwood. Likaså hade jag hjälp av ledbokstäverna, när jag ringade in den tecknade filmen ”Shrek”. Sen kontrollgooglade jag och fann, att ”Stay Home” där mycket riktigt sjöngs av Self.

Med hjälp av ledbokstäverna listade jag också ut, att sångerskan som hade sjungit i en Bond-film måste vara Shirley Bassey (i ”Goldfinger”). Men när det gällde upphovsmannen till ”It Must Have Been Love” måste jag bekänna min okunnighet; jag fick googla. Per Gessle i Roxette var det som hade skrivit låten.

Dagens för mig svåraste fråga var den svenska tjejgruppen, som sjöng ”Domino Dancing” ur Pet Shop Boys repertoar. Pet Shop Boys hör verkligen inte till det jag brukar lyssna på, men jag känner åtminstone till den här pojkgruppen. Men dem som sjöng, West End Girls, har jag inte ens hört talas om!

***

Har googlesökning efter rätta svar på senaste melodikrysset lett dig hit, kan du i stället pröva med att alternativt gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen bakåt, tills du hittar melodikrysset.

Och skulle jag svika min fana röd

17 februari 2007 10:30 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Den dikt Ola efterlyser, den som han hörde Börje Ahlstedt läsa, är skriven av K J Gabrielsson (1861-1901), signaturen Karolus (vilket är den latinska formen av hans förnamn Karl):

Och skulle jag glömma jag?

Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härja de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faderns lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det,

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se’n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, ”av nåd”, man mig lät
få plats – man visste min flit –
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.

Den här dikten, K J Gabrielssons mest kända, publicerades första gången i Social-Demokraten den 21 oktober 1892.

K J Gabrielsson var den mest framträdande av den riktigt tidiga arbetardiktningens autodidakter – de självlärda, i motsats till dem som August Palm kallade för ”intelligensarna”. Till skillnad från många av de senare, som ofta var revolutionärer, var Gabrielsson en övertygad reformist.

Han talade – som i dikten ovan – av egen erfarenhet. Han växte upp i fattigdom och arbetade bland annat som byggnadsgrovarbetare. 1892 blev han journalist på Socialdemokraten och senare redaktör för veckotidningen Folkviljan.

K J Gabrielsson var självlärd men skaffade sig betydande kunskaper. På egen hand lärde han sig bland annat tyska, franska och engelska och läste sedan dessa språks stora författare på originalspråken.

Gabrielsson dog i lungsot, endast 40 år gammal.

Källor:
Dikter i kamptid” i urval och med kommentarer av Hans Haste (Pogo Press, 1977).
Axel Uhlén: ”Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909” (Bokförlaget Vanadis, 1964).

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^