När livet stjäl tid från bloggandet

4 februari 2007 17:50 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har åter igen haft en sån där period, då mycket händer på kort tid. Det har inte blivit så mycket bloggat med andra ord. Å andra sidan: vad skulle man blogga om, om man inte drabbades också av det där andra livet?

I torsdags vikarierade jag som (s)-representant för Peter Gustavsson (som har varit på World Social Forum i Kenya) vid en dialog mellan kulturnämnden och kommunalråden i Uppsala, både de från den nya högermajoriteten och de från den röd-gröna oppositionen. Nye kulturnämndsordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och jag uppträdde på det hela taget enigt: Den nya majoriteten har i allt väsentligt tagit över de förslag, som fanns redan när vår sida hade majoritet. (Om sen pengarna kommer att räcka till allt den nya majoriteten utlovar återstår att se. Men verbalt är vi ense.)

Min partivän Lena Hartwig testade mot slutet av mötet Jan-Erik Wikström på hans syn på den så kallade utmanarrätt den nya högermajoriteten i Stadshuset har proklamerat och som i princip gäller också kulturområdet, till exempel bibliotek och teatrar. Jan-Erik visade ganska tydligt, att han för egen del inte trodde på principens tillämplighet på just kulturområdet. Han sa ungefär: Naturligtvis kan någon komma och säga, att jag kan sköta ett bibliotek billigare och bättre än kommunen. Men när Åre kommun under min tid som kulturminister ville privatisera biblioteken, avrådde jag. Och den som, trots detta, tilläts ta över biblioteken i Åre, hamnade ju sen i kurran.

Till detta hade ingen borgerlig, varken något kommunalråd eller någon företrädare för den blå sidan i kulturnämnden, något att tillägga.

Efter sammanträdet var jag inne på Lundequistska bokhandeln, Akademibokhandeln här i Uppsala, och köpte ett exemplar av Claes Arvidssons polemiska biografi ”Olof Palme Med verkligheten som fiende”. Jag kollade och såg, att det fanns fem referenser till mig och mina böcker i den. När jag nyligen träffade Barbro Hedvall från DNs ledarsida – Barbro hade då just recenserat boken i Svenska Dagbladet, där Arvidsson arbetar – var hon mer negativ mot boken, än hon hade varit i recensionen. Men jag ska förstås läsa boken.

På kvällen var Birgitta och jag av landshövding Anders Björck bjudna på middag på Uppsala slott. Det var dags för den årliga hedersupplänningemiddagen. Av hedersupplänningarna deltog vid det här tillfället min hustru, Stig Strömholm, Lasse Åberg, Ingegerd Troedsson, Hans Dalborg, Owe Thörnqvist, Hans Alsén och Elsie Johansson. Också make/maka/sambo inbjuds att vara med.

Årets hedersupplänning blev Knut Knutsson, känd från TVs ”Antikrundan” och för sina bravader i Uppsala auktionskammare. Om den berömda Rubens-auktionen (och annat liknande) berättade han livfullt vid vårt bord; han förde värdinnan, Py-Lotte Björck till bordet. Själv bidrog jag under kvällen med följande auktionshistoria, som jag upplevde vid en klockstapelsauktion i Öregrund för nu rätt länge sen:

Inte så långt från Öregrund har Jan Guillou ett hus. Den här gången deltog han i auktionen vid Klockstapeln och började – som den jägare han är – att bjuda på ett par vättar. Det skulle han inte ha gjort – alla kände ju igen Jan Guillou. Bland dessa alla fanns en farbror, som gav sig fan på att klå Jan Guillou på de där vättarna, till snart sagt vilket pris som helst. Jan Guillou insåg snart, att farbrorn skulle bjuda över, vad han än bjöd, och la därför av. Farbrorn fick sina vättar. Visserligen till ett mycket för högt pris – men han hade ju fått en historia att berätta under resten av sitt liv.

Till middags bjöds som förrätt kantarellsoppa med västerbottenstänger plus Tio Pepe Fino, som huvudrätt pocherat ankbröst med ugnsrostad örtpotatis samt portvinssås plus Penfolds Thomas Hyland Shiraz och som efterrätt citroncheesecake med kardemummabotten, serverad med fruktsallad, plus Saint John Madeira. Av efterrätten tog jag, av kända skäl, bara lite av fruktsalladen.

Vid kaffet och avecen hamnade jag bredvid min gamla vän Elsie Johansson. Vi pratade, åter igen, om våra arbetarklasserfarenheter, också – därtill inspirerade av Knutsson – om tingen i våra hem. Det visade sig dessutom, att Elsie förra året hade sökt sommarställe att hyra i Öregrund, dock utan att hitta något lämpligt. Vi kom fram till att vi skulle kunna umgås lite oftare, om hon också hittar något i Öregrund. (Hon vill hyra, om nu någon skulle ha ett tips.)

På fredag morgon mötte jag Birgitta utanför Ticket på Östra Ågatan; Birgitta hade redan varit där och recognoscerat, och vi hade kommit fram till vad vi ville – nu handlade det om att göra en beställning. Vi ska avsluta vårt sjuttioårsfirande (och sommarvistelsen i Öregrund) med att i slutet av september och ett par veckor in i oktober åka söderut. Till Italien, Till Sorrento närmare bestämt. Birgittas SAS-poäng räcker till att klara kostnaden för flygresan. Med hjälp av damen på Ticket hittade vi ett lugnt och bra och någorlunda centralt beläget hotell. Från Sorrento ska vi sen göra ett antal utflykter: till Capri, till Neapel, till Ischia, till Vesuvius. Jag kan inte nog tacka min hustru för att det här blir av – det är hon som är familjens ledande projektmakare.

Som motvikt mot de kommande härligheterna hjälptes vi sen åt att städa lägenheten. Vi tar alltid var sin halva, men vilken halva det är skiftar från gång till gång.

Lördag förmiddag ägnar jag alltid åt melodikrysset. Veckans omgång har jag redan skrivit om.

Så snart resultatet var inskrivet på bloggen, gick jag över till barnbarnen, Viggo och Klara, dit Birgitta redan hade gått i förväg: barnens föräldrar, Kerstin och Bo, behövde lite fri tid för att kunna gå på bio.

Fast på väg till deras hus stannade jag till vid Konsum: gick in och köpte röda tulpaner att ha med mig. Tulpaner är så härliga att ha hemma så här års. Förr när jag jobbade i Stockholm, gick jag alltid, på vägen till tåget på fredag kväll, till Hötorget och köpte några buketter tulpaner med mig hem till Birgitta. Vi har fortsatt med den här vinterseden även som pensionärer, fast numera beror det på vems tur det är att handla och laga fredagsmaten vem som köper tulpanerna: en bukett till köksbordet, en bukett till vardagsrummet och en bukett till matsalen.

Det är vid det här laget inget problem förknippat med att mamma och pappa går hemifrån: Viggo och Klara accepterar, och mer än så törs jag säga, mormor och morfar som barnvakter. Vi läser för och leker med dem. Medan Birgitta la Klara att sova middag, var Viggo och jag nere i källaren. Man kan numera föra långa samtal med den här fyra och ett halvt-åringen. När också mormor hade kommit ner till oss, byggde vi tunnlar av madrasser, tunnlar som Viggo kröp igenom. Och sen när Klara hade sovit färdigt, lekte hon mycket med morfar: lät till exempel Viggos plastkrokodil bita honom i näsan och i fingret, och när morfar ropade AJ!, kiknade hon av skratt.

Sen gick vi hem, och jag lagade middag: kycklinglår med egenkomponerad mexikansk kryddning och med tex-mex-tillbehör och lite grekiskt stuk (fårost). Jag törs säga, att det blev gott.

Kvällen avslutades framför TVn, med den första melodifestivaluttagningen – man måste ju vårda sina melodikrysskunskaper! Dess värre somnade jag efter två låtar. Om det ska skyllas på låtarna eller cognacen eller bådadera låter jag vara osagt. Men jag vaknade vid sammanräkningen, så jag vet vilka låtar som gick vidare.

Själv tyckte jag att programledaren Kristian Luuk, en annan estländare, var bättre än sångarna och sångerna.