Körsbärsträdgården på Upsala stadsteater

16 februari 2007 14:38 | Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I våra bokhyllor finns ett femtontal volymer Tjechov, av vilka – somliga av dem är urvalsvolymer – flera naturligtvis innehåller dubbletter av noveller och andra texter. I avdelningen för litteraturhistoria hittar jag Sophie Laffittes bok ”Tjechov i bilder och dokument” (översättning Karin Bong, Tema/Gleerups, 1967).

Anton Tjechov (1860-1904) är en av de riktigt stora ryska 1800-talsklassikerna: novellist, dramatiker, som sådan realist med sinne för gestalternas psykologi, samtidigt en iakttagare som ger uttryck för både vemod och humor.

”Körsbärsträdgården” hade urpremiär på Tjechovs födelsedag, den 17 januari 1904, samma år som han dog; pjäsen blev alltså hans sista.

Jag förstår inte, hur jag har kunnat undgå det, men själv har jag av någon anledning aldrig sett ”Körsbärsträdgården” uppföras på scen – förrän nu.

Det sker i den uppsättning som ges på Upsala stadsteater.

Först något om skådespelet, ett drama med den för Tjechov så typiska kombinationen av komik och vemod.

Handlingen utspelas på ett ryskt gods, dit den utblottade ägarfamiljen återvänder efter en utlandsvistelse. Familjen har inga pengar, däremot skulder upp över öronen. Det gods, med en huvudbyggnad fylld av minnen och en stor körsbärsträdgård, familjen fortfarande äger kan när som helst tas ifrån den: Ska man rädda situationen genom att gifta bort fosterdottern med en rik köpman, vars far en gång var anställd hos ägarfamiljen på godset? Eller ska godset gå under klubban vid en auktion, som verkar allt mer oundviklig? Men familjen skjuter det realistiska valet ifrån sig – den drömmer om ett under.

En del av bakgrunden till det här dilemmat är de stora sociala förändringar, som drabbade det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Ryssland, de som ändade i det som Tjechov själv aldrig fick uppleva: först 1905 års, sedan 1917 års båda revolutioner. Mycket riktigt finns i ”Körsbärsträdgården” hos studenten Pjotr Sergejevitj Trofimov en antydan till en revolutionär syn.

Men fokus ligger på den drabbade, av tiden överkörda ägarduon, Ljubov Andrejevna Ranevskaja och hennes bror Leonid Andrejevitj Gajev samt deras barn och anställda.

När nu ”Körsbärsträdgården” görs på Uppsala stadsteaters lilla scen, är mycket nytt. Dels är översättningen från ryska modern (från 1986), med den äran gjord av Staffan Skott. Dels har handlingen av regissören Eva Dahlman placerats i en en smula obestämd nutid, vilket ytterligare understryks av att styckets rike köpman Jermolaj Aleksejevitj Lopachin spelas av Hassan Brijany, som medvetet spelar med sin egen invandrarbakgrund i rollen, vidare också av att den musik som förekommer här och var (till exempel Dan Andersson med Sofia Karlsson) inte hör hemma i Tjechovs Ryssland. Dels spelas pjäsen i form av arenateater: Vi i publiken sitter på tre sidor med scengolvet mellan oss, entréerna sker från alla tekniskt möjliga håll, ibland sitter skådespelarna på stolar bland publiken, och godsets huvudbyggnad, med barnkammare och salar, antyds (scenografi Lehna Edwall) med hjälp av kringspridda, ibland kullvälta möbler; körsbärsträdgården kommer vi i kontakt med genom att enorma mängder kronblad från körsbärsblom (rosa och vita) plösligt formligen dråsar ner på scengolvet, ja ända upp på tåhättorna på mina skor där jag sitter på främre raden.

Av syskonen i godsägarduon väcker Gustav Levins Leonid Andrejevitj Gajev mitt intresse mer än Viveca Dahléns Ljubov Andrejevna Ranevskaja.

Hos Ljubovs dotter Anja (Veronica Holmström) och fosterdotter Varja (Lolo Elwin) samt hos tjänsteflickan Dunjasja (Anna Lyons) finns, särskilt i början, ett överspel, som regissören måste ha ett finger med i men vars funktion jag inte riktigt förstår. Är den till för att styckets vemod inte ska slå över i sentimentalitet?

Flera av de mindre rollerna görs på ett minnesvärt sätt. Det gäller Aksel Morisses redan nämnda student, Pjotr Sergejevitj Trofimov. Det gäller Pierre Lindstedts fattige godsägare som ständigt vill låna pengar, Boris Borisovitj Simeonov. Det gäller Michael Jonssons utstuderat elegante lakej Jasja. Och det gäller framför allt den fantastiska rollskapelse Leif Magnusson med små medel gör av den 87-årige lakejen Firs.

I en klass för sig står invandraren och uppkomlingen Jermolaj Andrejevitj Gajev, spelad av Hassan Brijany. Brijany gör rollen med både uppkomligens sociala tillkortakommanden och en god portion sympatisk mänsklighet.

När han med pengarnas hjälp har tagit över godset, hejdar han visserligen, av hänsyn till den gamla ägarfamiljen, momentant avverkningen av körsbärsträdgården, men när familjen lämnar huset på väg till tåget, hörs motorsågen åter ljuda. En epok, inte bara av översitteri och slösaktighet utan också av skönhet, är slut.

***

Efter föreställningen går jag och Birgitta runt hörnet till restaurang Amaizing Thai. Vi äter wok med strimlat nötkött och stark basilika.

En stor del av måltidssamtalet ägnar vi förstås åt ”Körsbärsträdgården”.

Vår egen körsbärsträdgård har vi kvar. När den blommar i vår, bor vi sedan länge i Öregrund.