Internationalen och Det unga gardet på CD

6 februari 2007 23:48 | Musik, Politik | 11 kommentarer

Staffan Skott, signaturen Skott på DNs Namn och Nytt, är en man som jag har haft nöjet att möta ett antal gången genom åren. Naturligtvis också att läsa, och då tänker jag inte bara på hans kåserier. Han har gett ut ett antal läsvärda böcker också. Mest utbyte har jag personligen haft av böcker som ”Liken i garderoben” (Tidens förlag, 1991), en bok om Vänsterpartiets och föregångaren Sveriges Kommunistiska Partis historia 1917-1989, och ”Aldrig mer!” (Hjalmarson & Högberg, 1999), en bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten.

Socialdemokrat har han varit sen SSU-tiden, i si så där 40 år. En gång värvade jag honom till och med att skriva en valannons för socialdemokraterna med personligt utformat budskap.

För en tid sen både ringde och mejlade han mig. Förutom värderingsmässiga beröringspunkter är vi båda också intresserade av musik, han bland annat av marschmusik, jag bland annat av arbetarrörelsens musik, vilket också det har sina beröringspunkter.

Han undrade, om jag kände till att ”Internationalen” och ”Det unga gardet” båda nu finns tillgängliga på CD. Och inte i vilka inspelningar som helst – här handlade det om inspelningar gjorda av Stockholms Spårvägsmäns Musikkår 1932!

Nej, det hade undgått mig. Så Staffan skickade mig CDn. Man får tacka och buga!

Jag ska kanske förklara, vad det här är för skiva.

Spårvägsmännens musikkår heter numera Stockholms Läns Blåsarsymfoniker – jag har själv hört dem live till exempel vid invigningen av jubileumsprogrammet kring Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Av den gamla arbetarblåsorkestern, grundad 1906, har det blivit en symfoniorkester, dock just en blåsorkester, Sveriges största i sitt slag.

Med anledning av hundraårsjubileet 2006 har Kulturhistoriska förlaget gett ut boken ”Stockholms Läns Blåsarsymfoniker 100 år 1906-2006”. Boken kostar 340 kronor inklusive moms och porto och kan köpas direkt från förlaget.

Staffan var väl i vårt samtal och i sin lätt kåserande recension i DN inte överentusiastisk över själva boken men ville alltså fästa min uppmärksamhet på den CD som följer med boken.

Allmänt sett kan man väl både ha och mista CDn, som tidsmässigt mycket ojämnt speglar en del av blåsarsymfonikernas, tidigare spårvägsmännens musikkårs musik genom åren. Skivan börjar med en jubileumsfanfar för SLP från 2006 och innehåller en rätt blandad kompott för blåsorkester. Där finns allt från väl modulerade estradkonsertstycken till bondvals à la brunnskorkester, latino så väl som symfoniskt material. När jag hör på CDn och fritt associerar, tycker jag att något låter som taget ur en gammal musik- och dansfilm (”Teaterouvertyr”), annat som ouvertyren till något lättare stycke på operan (”Tutta Grazia”). Ofta låter det lite festligt (Siegfried Naumanns ”Marcia a Montecelio”).

Men det som verkligen gör den här CDn värd att ha är de båda inspelningarna från 1932.

”Internationalen” har schwung i blåset; dessutom exekveras första och sista strofen (de vanliga) av en manskör.

L’Internationale

Fransk originaltext: Eugène Pottier, 1871
Musik: Pierre Degeyter, 1888

Det franska originalet till ”Internationalen” skrevs i samband med Pariskommunens fall 1871 av Eugène Pottier (1816-1887), ursprungligen som en dikt. Pottier hade varit aktiv i Pariskommunen och tvingades fly till England och USA men kunde efter det att amnesti hade utfärdats 1880 återvända till hemlandet.

Hans revolutionära dikter, ”Chants Révolutionnaires” (Revolutionära sånger) utgavs 1887, strax före Pottiers död. I denna samling ingick ”Chant de la lutte” (Stridens sång), som senare, efter det att den hade tonsatts, kom att bli känd som ”Internationalen”.

Pierre Degeyter (1848-1932), som var formsnickare i Lille och var verksam i arbetarsångarföreningen Arbetarnas lyra, tonsatte dikten 1888. (Tonsättningen tillskrevs länge och felaktigt hans bror Adolphe.) Efter tonsättningen döptes den till ”Internationalen” och blev arbetarrörelsens främsta kampsång i land efter land.

Att den kom att bli känd som ”Internationalen” är ingen slump. Pottiers text återger centrala marxistiska tankegångar från första internationalens berömda upprop, ”Inauguraladressen”, från dess program samt från Karl Marx och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet” från 1848.

Debout, les damnés de la terre.
Debout, les forçats de la faim!
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la fin.
Du passé, faisons tabla rase.
Foules esclaves, debout, debout.
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout!

C’est la lutte finale,
Groupons-nous et demain,
L’Internationale,
Sera le genre humain.
Cest la lutte finale,
Groupons-nous et demain,
L’Internationale,
Sera le genre humain.

Il n’est pas de sauveur suprême:
Ni Dieu, ni César, ni tribun;
Producteurs, sauvons-nous mêmes!
Décrétons le salut commun!
Pour que le voleur rende gorge,
Pour sauver l’esprit du chacot,
Soufflons nous-mêmes notre forge,
Battons le fer quand il est chaud!

C’est la lutte finale…

L’Etat comprime et la loi triche,
L’impôt saigne le malheureux,
Nul devoir ne s’impose au riche,
Le droit du pauvre est un mot creux.
C’est assez languir en tutelle,
L’egalité veut d’autres lois:
”Pas de droits sans devoirs, dit-elle,
Egaux, pas de devoirs sans droits!”

C’est la lutte finale…

Hideux dans leur apothéose,
Les rois de la mine et du rail
Ont-ils jamais fait autre chose
Que dévaliser le travail?
Dans les coffres-forts de la bande
Ce qu’il a créé s’est fondu;
En décrétant qu’on le lui rende
Le peuple ne veut que son dû.

C’est la lutte finale…

Les rois nous soûlaient de fumées,
Paix entre nous, guerre aux tyrans!
Appliquons la grève aux armées,
Crosse en l’air et rompons les rangs!
S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux.

C’est la lutte finale…

Ouvriers, paysans nous sommes
Le grand parti des travailleurs;
La terre n’appartient qu’aux hommes,
L’oisif ira loger ailleurs.
Combien de nos chairs se repaissent?
Mais si les corbeaux, les vautours,
Un de ces matins disparaissent,
Le soleil brillera pour toujorus!

C’est la lutte finale…

Internationalen

Svensk text: Henrik Menander, 1902; femte strofen i översättning av Elon Lindström och Sten Sjöberg
Fransk originaltext: Eugène Pottier, skriven 1871, publicerad 1887 (”Chant de la lutte”)
Musik: Pierre Degeyter, 1888 (”L’Internationale”)

Henrik Menander (1853-1917) var ursprungligen korkskärare, sedermera journalist i August Palms Folkviljan och i Axel Danielssons Arbetet. Han var fackligt verksam och valdes bland annat till suppleant för LO-ordföranden Fredrik Sterky vid LOs konstituerande kongress 1898. Till arbetarrörelsens kampsånger har han också bidragit med texten till ”Arbetets söner”.

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från allt vi intet vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld vill vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med sening arm och kraftig hand.

Upp till kamp…

I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Upp till kamp…

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp…

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Upp till kamp…

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.

Upp till kamp…

Det har under årtiondenas lopp gjorts en del försök att skriva en bättre text till ”Internationalen” än Henrik Menanders från 1902. Här är ett försök:

Internationalen

Svensk text: Sven Backlund och John Berg, 1932

Jean Almfeldt berättar i ”Sommardagar i Brunnsvik” i Studiekamraten nummer 22 1932, sidan 467, om att Sven Backlund sommaren 1932 höll ett fängslande föredrag om Socialistiska internationalen och dess uppgift och att åhörarna då sjöng följande text av Sven Backlund och John Berg.

Upp, världens alla proletärer,
som fjättras än av hungerns lag!
Förnuft och helig vilja bär er
fram till kampens segerdag.
Lös din tanke, i det gamla bunden,
du som trälar, res dig fri!
Vår värld skall skapas ny från grunden,
från intet allt vi skola bli.

Upp till kamp, hör signalen
till vår strid, ty du vet,
att Internationalen
skall bli en mänsklighet.
Upp till kamp, hör signalen
till vår strid, ty du vet,
att Internationalen
skall bli en mänsklighet.

I min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns Henrik Menanders respektive Sven Backlunds och John Bergs översättningar plus sångingresser, noter och ackord. Den femte, av Menander inte översatta strofen, finns översatt av Elon Lindström och Sten Sjöberg; den har här hämtats ur Rune Nordins och Kjersti Bosdotters ”Så stiger en sång. Kamp- och frihetssånger under hundra år” (Tidens förlag, 1987). När jag sammanställde ”Upp till kamp!”, var en av mina källor Sten Sjöbergs ”Internationalen – Pottier, Degeyter och Menander” på sidorna 13-25 i ”Notiser från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Årsbok årgång 42”, 1968.

Några andra inspelningar av ”Internationalen”:

Arbeidernes oplysningsforbund i Norge: ”Sleggene synger” (LP, AOFS 1101, 1974) – ”Internasjonalen” i norsk översättning av Olav Kringen.

Sånggrupperna Arbetets söner och döttrar samt Västra Söders sånggrupp plus blåsorkestern Röda stjärnan: ”Kampsånger för frihet och socialism” (Oktober LP OSLP 503, 1973).

Ani DiFranco, Utah Phillips & his Mensabilly Band: ”Fellow Workers” (Righteous Babe Records / Cooking Vinyl, CD, COOK 182, 1999) – en popig, mycket hörvärd instrumentalversion.

Eskil Eckert Lundin med orkester: ”Röstival. En riv-i-gång med socialdemokraterna” (singel, Socialdemokraterna, PRO 3007, 1968).

Eld & Lågor, sång Birgitta Edström, Lage Jonsson, Ulla Lindberg, Ann-Sofi Löfgren, Patrik Toresson, Margot Wikström och Claes-Göran Moström, även elbas, flöjt Ulf Andersson, trummor Roger Palm, sologitarr Hans Rosén och piano och dragspel Kjell Öhman: ”Mot ljuset” (a disc, LP, BS 780317, 1978).

Helsingin Työväenyhdistyksen Soittokunta på CDn ”Työväen lauluja – Veljiksi kaikki” (Fazer Records 0930-18770-2, 1997).

Helsingin Työväenyhdistyksen Soittokunta: ”Taistojen tiellä” (LP, Scandia SLP 536, 1970)

The Latin Kings på CDn ”Trots” (Satellite Records SAT 008, 2004).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1981 med Göran Fristorp, Carl-Gustaf Lindstedt, Ann Kristin Hedmark, medlemmar ur Radiosymfonikerna, Leif Strands kammarkör och Arne Domnerus nontett: ”Arbete och gemenskap” (a disc, LP, BS 810607, 1981).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1985: Anders Fristorp (tillsammans med Evabritt Strandberg, Tor Isedal, Leif Strands kammarkör, Spårvägsmännens musikkår, Stefan Nilsson med flera: ”Historien om vägen” (Herzog & Budtz, LP, H & B 1001, 1985).

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1973: ”Hör en susande vind” (Grammofon AB Electra, LP, 40-1, 1873), en melodikavalkad av kamp- och arbetarsånger med Monica Nielsen, Bertil Nordström, Stig Ring med Doremikören, Lasse Bagges trio, medlemmar av Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Eskil Eckert Lundin.

Metallindustriarbetareförbundets kongress 1977: ”Om frihet, om kamp” (a disc, LP, BS 770911, 1977), med Jan Malmsjö, Arja Saijonmaa, Håkan Serner, Musikhögskolans kammarkör och en ensemble ur Stockholms filharmoniker under ledning av Gunnar Hahn.

Ryska arméns sångkör, Sovjetakademins kör och Radio Moskvas kör och orkester: ”Chants révolutionnaires” (Musidisc LP CV 949, 1968).

Bande e coro di Salmaggiore Terme: ”Avanti Popolo Alla Riscossa. Antologia della canzone socialista in Italia” (I Dischi del Sole, mini-LP, DS 158/60/CL).

Pete Seeger: ”Singalong Sanders Theatre, 1980” (Smithsonian Folkways, dubbel-CD, SF 40027/8, 1991) – Seeger introducerar sången på engelska och sjunger den på franska men gör kortöversättningar på engelska mellan några av stroferna.

Socialdemokraternas partikongress 1975 unisont till Arne Domnerus sextett: ”Vårt vapen heter solidaritet” (Brevskolan för Socialdemokraterna, LP, SAP 27975, 1975).

Socialdemokratin 1889-1979, jubileumsskiva (dubbel-LP): ”Till seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen”. Berättare: Gunnar Sträng. I redaktionen bland andra Enn Kokk (a disc BS 790304, 1979). ”Internationalen” framförs av gruppen Eld & lågor.

Stockholms spårvägars musikkår: ”1 maj 1967: Appell från socialdemokratiska partistyrelsen”, med tal av Tage Erlander, Arne Geijer och Sten Andersson (singel, Pogo produktion, 1967).

Finn Zetterholm, Narren, Oktober, Jan Hammarlund, Marie Selander & Klasskamraterna: ”Arbetarkampen & avtalsrörelsen” (Organisationskommittén för arbetarkonferensen Arbetarkampen och avtalsrörelsen, LP, AKLP 01, 1974).

Sigurd Ågren med orkester och kör (solister Per Myrberg och Ulla Sjöblom): ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo, dubbel-LP, 102-103, 1976) – en instrumentalversion och en version med orkester och kör.

”Det unga gardet” är i inspelningen från 1932 med Stockholms Spårvägsmäns Musikkår och manskör välgjord även den: har rask takt, görs inte släpigt.

Lied der Jugend

Tysk text: Heinrich Eildermann, 1907
Musik: tysk trad (”Zu Mantua”

Sången skrevs 1907 av den tyske socialdemokraten Heinrich Arnulf Eildermann; han skrev den under pseudonymen Heinrich Arnulf. I det efterkrigstida Västtyskland var den känd under namnet ”Dem Morgenrot entgegen”.

Den är skriven till melodin av en gammal tysk studentvisa, ”Zu Mantua”. Melodin är sannolikt densamma som har använts för en annan gammal arbetarsång, ”Arbetsmannen”, vars melodi ömsom anges vara ”Zu Mantua in Banden”, ömsom anges vara hämtad ur Karl Immermanns skådespel ”Andreas Hofer”. Texterna går mycket riktigt att sjunga till varandras snarlika melodier.

Dem Morgenrot entgegen,
ihr Kampfgenossen all!
Bald siegt ihr allerwegen,
bald weicht de Feinde Wall!
Mit Macht heran und haltet Schritt!
Arbeiterjugend, will sie mit?

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Wir haben selbst erfahren
der Arbeit Frongewalt
in düstren Kinderjahren
und wurden früh schon alt.
Sie hat an unserm Fuss geklirrt.
die Kette, die nur schwerer wird.

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Die Arbeit kann uns lehren
und lehrte uns die Kraft,
den Reichtum zu vermehren,
der unsre Armut schafft.
Nun wird die Kraft, von uns erkannt,
die starke Waffe unsrer Hand!

Wir sind die junge Garde
des Proletariats!
Wir sind die junge Garde
des Proletariats!

Wir reichen euch die Hände,
Genossen all, zum Bund!
Des Kampfes sei kein Ende,
eh´ nicht im weiten Rund
der Arbeit freies Volk gesiegt
und jeder Feind am Boden liegt.

Vorvärts, du junge Garde
des Proletariats!
Vorvärts, du junge Garde
des Proletariats!

Carl Boströms svenska översättning togs in i 1927 års upplaga av ”Tidens sångbok”:

Det unga gardet

Mot morgonrodnan tåga
vi fram i kampglad takt,
och våra hjärtan låga.
Till strids mot mörkmäns makt!
Vi vandra fram i täta led.
Arbetarungdom, går du med?

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

Vår barndoms dystra minnen
av fädrens slaveri
ha stålsatt våra sinnen.
Så strida även vi!
För frihet kämpa alla med,
för frihet, broderskap och fred.

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

I dagens id och tunga
för våra herrars väl
vi lärt oss trotsigt sjunga:
Ej mer är någon träl!
Så ligger i vår egen hand
att bygga lyckans ljusa land.

Vi är ditt unga garde,
du proletariat!
Vi är ditt unga garde,
du proletariat!

Så mötas våra händer
kamrater i förbund.
Till strids i alla länder,
till strids kring jordens rund!
När nöden mer ej råda får
vi fira folkens röda vår.

Framåt du unga garde,
av proletariat!
Framåt du unga garde,
av proletariat!

Även i det här fallet finns svensk text och tysk originaltext plus noter, ackord och ingress i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

”Det unga gardet” finns också i dessa inspelningar:

Arbeidernes oplysningsforbund i Norden: ”Nordiske arbejdersanger. Nordiska arbetarsånger. Pohjoismaisia työväenlauluja. Nordiske arbeidersanger” (LP, AOFS 1102, 1975) – en finsk version, ”Nuori kaartti”.

Sånggrupperna Arbetets söner och döttrar samt Västra Söders sånggrupp plus blåsorkestern Röda stjärnan: ”Kampsånger för frihet och socialism” (Oktober LP OSLP 503, 1973).

Reijo Frank på CDn ”Työväen lauluja – Veljiksi kaikki” (Fazer Records 0930-18770-2, 1997) – på finska heter sången ”Nuori kaartti”.

Monica Nielsen, Tommy Körberg, ABFs kammarkör samt Georg Riedel, arrangemang, kontrabas, piano och percussion, Rune Gustafsson, akustisk gitarr, Egil Johansen, trummor, pukor och percussion, Björn J:son Lindh, piano, flöjt, clavinett och elpiano, Weine Renliden, trumpet, Janne Schaffer, akustisk gitarr, med flera musiker: ”…med hjärtat fyllt av trots. Arbetarrörelsens kampsånger” (a disc, LP, 770314, 1978).

Unga Gardet och Röda Kapellet: EP med bland annat ”Det unga gardet” (Arbetarkultur AKEP-01, 1973).

Sigurd Ågren med orkester och kör (solister Per Myrberg och Ulla Sjöblom): ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo, dubbel-LP, 102-103, 1976) – kör och orkester samt båda solisterna.

Sigurd Ågren, piano och dragspel, Lennart Wenström-Lekare, violin, Walther Årlind, bas, Hans Muthas, dragspel, och Sture Englund, trummor: ”Musik i Folkets hus” (Pogo, LP, PPLP 110, 1977).

Mona Sahlins stora framtidsval

6 februari 2007 11:48 | Politik | 1 kommentar

Förre chefredaktören för Dagens Nyheter Hans Bergström har på ledarsidan i dagens DN (6 februari 2006) en kolumn, ”Mona Sahlins stora framtidsval”, vars slutsatser jag inte delar, men som innehåller en del intressanta iakttagelser; jag länkar därför till artikeln här.

Bergströms huvudtes är att socialdemokratin måste inse, att skattepolitiken, regelverket för arbetsmarknaden med mera behöver förändras i liberal riktning. Partiets verklighetsanalys måste förändras för att bli det han kallar relevant. Nyckelordet i Bergströms analys är förnyelse – ett ord som numera konstant, när det används, får mig att osäkra min revolver.

Jag delar alltså inte Bergströms värderingar, analys och slutsatser.

Däremot innehåller hans artikel reflektioner i partiledarfrågan, värda att vidarebefordra.

Bergström har som en av utgångspunkterna för sin analys den kraftiga uppgången i opinionsmätningarna för socialdemokratin: ”Populärt försvar av bidrag + en mjukare partiledare än Göran Persson, det är allt som behövs för att återvinna svunnen storhet.” Bergström fortsätter:

”Insikten om denna stämning i partiet är förmodligen huvudskäl till att Margot Wallström inte ville stå till förfogande som partiledare. Hon visste att partiet ville ha hennes väna och öppna person men inte hennes förnyande idéer.”

Jag tror att det här är huvudet på spiken.

Ett av problemen med den öppna nomineringsprocessen har varit, att mängder av partimedlemmar och partiorganisationer utifrån mediabilden eller utifrån relativt grunda egna kunskaper om de så kallade kandidaterna har kopplat ihop sina egna förväntningar på den kommande partiledaren med någon eller några egenskaper hos den ena eller den andra kandidaten och så projicerat en bild, som inte behöver vara fel i just det enskilda och till och med viktiga fallet men som ändå som helhet bara är en önskeprojektion. Och så pass känner jag Margot Wallström, att jag är säker på att hon är tillräckligt mycket av realist för att inse det dilemma Hans Bergström pekar på i hennes fall.

Mona Sahlins stora framtidsval är, som Bergström ser det, valet mellan tradition (eller, som Bergström kallar det, ”hård och populistisk oppositionskritik”) och förnyelse.

Väljer hon förnyelse, kan hon ”satsa på att öppna socialdemokratin för nytänkande, genom att peka på nya realiteter som partiet behöver fundera igenom, måhända i några arbetsgrupper. Underliggande budskap: Förnyelse behövs för att socialdemokratin ska bli verkligt relevant för att åter leda Sverige”.

Det outtalade målet för Hans Bergström är således att Sverige får inte bara ett utan två ”nya arbetarpartier”.