Om Sibirien och om finsk-ugriska språk

18 februari 2007 17:30 | Politik | 1 kommentar

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1983 (23 juni) recenserade jag en bok om Sibirien och Mongoliet och passade då på att göra en utvikning: utifrån de två små folk i Sibirien, vilka talar finsk-ugriska språk, passade jag också på att berätta om hela den finsk-ugriska språkgruppen, av vilken det helt överväldigande flertalet lever väster om Ural. Uppgifterna om befolkningstal i recensionsartikeln är vid det här laget naturligtvis föråldrade, men som en första orientering duger det jag då skrev fortfarande:

Sibirien

Tom Stacey heter huvudredaktören för serien ”Jordens folk” (Bonnier Fakta, översättning Tor Molin); redaktören för den del som handlar om ”Sovjetunionen – Sibirien och Mongoliet” heter Caroline Humphrey. En hel rad experter på Sibiriens och Mongoliets olika folk har skrivit de olika avsnitten om jakuter, nentsi, tsaatang, udege, tuvintsi, evenki, ket, nivkhi, koryak, Sibiriens gamla och nyinflyttade ryssar och så vidare.

Varje avsnitt illustreras med kartor, fyrfärgsbilder och fakta om folkmängd, språkgruppstillhörighet, utbredning, ursprung, näringsliv, historia med mera.

I Sibirien bor ungefär 30 miljoner människor. Sammanlagt en miljon av dem utgörs av sibiriska ursprungsfolk – resten är ryssar. Rysk bosättning i Sibirien har i och för sig förekommit i århundraden, men först på artonhundratalet började ryssarna inse det fulla värdet av erövringar och befolkningsmässig expansion österut. Både under tsartiden och efter revolutionen har stora områden koloniserats av ryssar, vitryssar och ukrainare. Man har exploaterat naturrikedomar och byggt flera hundra nya städer och andra samhällen.

Vissa av ursprungsfolken är relativt stora: tatarerna som talar ett turkiskt språk är 120.000, burjaterna, en mongolisk grupp, 350.000, och jakuterna, ytterligare en grupp som talar ett turkiskt språk, 295.000.

Andra är extremt små: yukagir i Fjärran Östern är bara 600, ket vid Jenisej 1.200 och så vidare.

Till problemen att upprätthålla nationella språk och kulturer hör också att flera av de relativt många olika grupperna bor utspridda över så gigantiska landområden, där i många fall numera ryssarna är i majoritet.

Vi kan som exempel ta två finsk-ugrisktalande folk, khanti (eller ostjakerna), som lever på och omkring de östra strandsluttningarna av floderna Ob och Irtysj, och mansi (eller vogulerna), som bor längre västerut längs Sosava-floden och i Ural. Dit tycks de ha folkvandrat från stäpplanden i östra Ryssland och västra Sibirien under första årtusendet efter Kristus. De införlivade också en del äldre sibiriska folkslag och deras sedvänjor. På niohundratalet kom de i kontakt med ryssarna och drev handel med köpmän från Novgorod och byggde städer. Sen hamnade de under tatarernas välde och upptog deras sedvänjor. De hade en kulturell blomstringsperiod fram till ryssarnas erövring av khanatet 1581. Ryssarna ökade så småningom i antal och fördrev khanti och mansi från de bästa fiskevattnen och den bästa jorden. 1970 fanns bara 21.100 khanti och 7.700 mansi, 1979 20.900 respektive 7.600.

Khanti och mansi har alltså språk som är besläktade med ungerska, finska och lapska. Låt mig komma med några fakta som inte återfinns i boken om Sibiriens folk: I hela Sovjetunionen fanns 1970 4.485.400 människor av finsk-ugrisk härstamning, 1979 4.450.000. Men bara 86,6 procent 1959 respektive 80,5 procent 1979 av dessa hade sitt finsk-ugriska nationalspråk som modersmål. Av khanti hade 1959 77 procent nationalspråket som modersmål, 1979 67,8 procent, av mansi 59,2 procent respektive 49,5 procent.

Sammantaget finns det i Sovjetunionen tretton-fjorton finsk-ugriska språk. Ett av dem, esterna, har egen rådsrepublik, Estniska SSR. Så kallade autonoma republiker (ASSR) har karelarna (Karelska ASSR), mordvinerna (Mordvinska ASSR) vid Volga, tjermisserna (eller mari) vid Volga (Mari ASSR), syrjänerna (komi) i nordöstra Ryssland (Komi ASSR) och votjakerna (udmurt) i samma trakter (Udmurt ASSR). Så kallade autonoma oblaster (= regioner) har permsyrjänerna vid Ural och vogulerna (mansi) och ostjakerna (khanti) gemensamt i nordvästra Sibirien bakom Ural. De finnar, ungrare, vepser, ingrer och samer som bor i Sovjetunionen har inga egna administrativa områden. Några finsk-ugriska folk, voter och liver, är utdöda.

Det gemensamma, genomgående problemet är assimileringen. De finsk-ugriska folken blandas med ryssar genom äktenskap, flyttar till andra delar av Sovjetunionen och uppslukas, minskar i andel i sina egna områden genom stark rysk inflyttning och så vidare. I mordvinernas huvudstad Saransk och andra mordvinska städer utgör mordvinerna, för att ta ett exempel, bara sexton procent av invånarna.

Mordvinerna är ändå det numerärt största finsk-ugriska folket i Sovjetunionen. Man kan förstå hur svårt det ska vara för de små grupperna av khanti och mansi att hävda sig i det väldiga Sibirien.

***

I bokserien ”Jordens folk” finns också en del om Europa (Bonnier Fakta, 1983), men avsnittet där om Sovjetunionen är helt värdelöst, om man är intresserad av folken och deras språk.

I stället skulle jag vilja rekommendera Valev Uibopuus ”Finnougrierna och deras språk” (översättning från estniska Herbert Lagman, Studentlitteratur, 1988). Det är en lättläst och intressant bok inte bara om de finsk-ugriska språken, deras ordstammar, grammatik och såväl likheter som olikheter utan också om språkens historiska och nuvarande utbredningsområden. Boken, som är rikt illustrerad med kartor, innehåller också en teori om folkvandringar och, med hjälp av utbredningen av vissa naturord och liknande, om en möjlig startpunkt någonstans kring volgakröken (alltså ungefär där mordvinerna finns i dag) väster om Ural.

Befolkningsstatistiken i recensionen är hämtad ur en artikel av samme Uibopuu, ”De finsk-ugriska folken Antal och modersmål i kräftgång”, införd i tidskriften Tempus. Jag har kvar en kopia av artikeln, som måste vara från tiden för min recension, men har tyvärr inte någon notering om nummer eller utgivningsdatum.

***

Jag vill också passa på att återpublicera inledningen till den text jag i somras publicerade efter vår donaukryssning, i det här fallet den del som handlar om Ungern och inte minst ungerskan:

Ungern och ungrarna har alltid fascinerat mig. Ungrarna är ju estländarnas avlägsna kusiner. Av ungerska förstår jag, som alltså är estländare, ingenting. Jag minns dock från min barndom, att jag, när jag hörde ungerska talas i radion, tyckte att dess intonation påminde om finskans och estniskans. Språkligt ligger ungerskan dock långt från estniskan och finskan. Den hör till den ugriska grenen av de finsk-ugriska språken. Dess närmaste släktingar är två små språkgrupper, khanti och mansi, utspridda över stora områden öster om Uralbergen i nuvarande Ryska federationen.

Någonstans öster om Ural startade också ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Transsylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare). Även i Ungern är romerna den enskilt största minoriteten, fem procent av befolkningen, troligen mer.

Ungern tillhörde den förlorande sidan i första världskriget och förlorade i den så kallade Trianon-freden 1920 praktiskt taget alla de här områdena, som åtminstone i många regioner hade ungrare som majoritetsbefolkning. Undantaget är det område, som efter andra världskriget avträddes till Ukraina – andra världskriget, då först Miklós Horty, sedan de fascistiska pilkorsarna styrde, ändrade inte segrarmakternas syn på vad Ungern borde omfatta.

Staffan Skott om Det unga gardet

18 februari 2007 12:30 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Min korrespondens med Staffan Skott, signaturen Skott på DNs Namn och nytt plus översättare och författare, har lett till att Staffan lät förlaget skicka över ett exemplar av sin senaste bok till mig, ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” (Hjalmarson & Högberg, 2006). Tack, Staffan!

I boken finns ett avsnitt, som kastar ytterligare ljus över ett ämne jag själv nyligen skrev om, ”Andreas Hofers Unga garde”. Avsnittet börjar så här: ”En av de härligaste melodier som blåsorkestrarna spelar på första maj och liknande evenemang är `Det unga gardet´.”

Jag lämnar här därhän Staffans jämförelser mellan översättningarna till ryska respektive svenska, likaså hans jämförelser mellan svenska kommunisters respektive socialdemokraters sätt att sjunga sången; den som är intresserad av detta kan ju gå till boken.

Men jag vill gärna förmedla det Skott skriver om sången och dess melodi, ämnet också för min artikel här på bloggen:

”Melodin anges ibland som `folklig musik´ eller `tysk folkvisa, Zu Mantua´. Arbetarrörelsens unga garden har hämtat melodin från den i det tyska språkområdet mycket kända Andreas Hofer-sången, som anges med en kompositör – Leopold Knebelsberger (född 1814, död 1869 i Riga), och tillägget `efter en folkvisa´. För övrigt är detta noga räknat `nya Andreas Hofer-sången´. Det finns också en äldre, som enligt legenden, Andreas Hofer själv ska ha diktat till melodin till en gammal soldatvisa.

Andreas Hofer var värdshusvärd och vinhandlare i S:t Leonhard i den romantiska Passeierdalen i den numera italienska delen av Tyrolen. Han ledde ett uppror när Österrike hade avträtt Tyrolen till Bajern. Först gick upproret bra och sen gick det inte alls och till slut förråddes Hofer av landsmän och fördes till Mantua där han arkebuserades 1810, ett av otaliga offer för Napoleonkrigen.

Julius Mosen (1803-1867) skrev texten som inleds med orden `Zu Mantua in Banden…´ – till Mantua i fängsel. I visan får den beundrade folkhjälten uppträda stolt och föraktfullt vid arkebuseringen – `så illa ni skjuter!´

Det finns en cd med Andreas Hofer-musik från Museum Passeier (info@museum.passeier.it). Spelar gör 50 goda musiker i Passeier Blasorchester och sjunger gör kyrkokören i S:t Leonhard – bland annat Andreas Hofer-sången både som marsch, käckt och glatt, och i dess egenskap av `Tiroler Landeshymne´. Ty det unga proletariatets melodi antogs 1948 av Tyrolens lantdag som officiell hymn! Då framförs den riktigt långsamt.

Det finns många andra Andreas Hofer-marscher och den mest kända är skriven av Karel Komzák d.y, så de mest officiella militärmusikkårer i tyskspråkiga områden spelar gärna vad som är den socialistiska och revolutionära `Vi är ditt unga garde´. Denna marsch avrundar cd:n.

`Hof´ betyder ju bland annat värdshus, och det är ingen orimlig gissning att det är ursprunget till nationalhjältens efternamn, han kom från en gästgivarsläkt. I kyrkokören från hans födelseort S:t Leonhard återfinns intressant nog sju medlemmar med efternamnet Hofer. Det står inte en rad i det annars faktaspäckade texthäftet till cd:n, med text på tyska och italienska, om det faktum att utanför Tyrolen är melodin mest känd som `Det unga gardet av proletariat´. Inte heller att den ryska texten gav namn åt en rysk ungdomsgrupp i den underjordiska rörelsen på ockuperat område under andra världskriget; åt en tidskrift, ett förlag, en litterär grupp och till slut en stad – Molodgvardejsk.”