Några ord till min döda mamma

20 februari 2007 15:20 | Ur dagboken | 5 kommentarer

Min mamma, Edla Kokk, född som Edla Elfride Sankmann den 13 mars 1915 i den lilla estniska kustbyn Juminda vid Finska viken, dog den 14 februari 1994.

Jag hade talat i telefon med henne – hon låg till sängs hemma – och förstod hur dålig hon var. Trots att hon med svag röst protesterade, lyckades jag dirigera en ambulans till hennes hem i Juniskär, och så kom hon in till Sundsvalls sjukhus. När jag ringde henne dit, blev jag – felaktigt, visade det sig – övertygad om att jag hade lyckats rädda livet på henne.

Mina båda bröder, Matti och Mikko, hann till sjukhuset men lämnade henne i samma falska tro att hon var på bättringsvägen. Jag hann aldrig träffa henne igen. Sista gången jag såg henne var i kistan inför begravningen i kapellet på kyrkogården i Mjösund. Där låg hon, en blek och mager skugga av sitt forna jag. Jag såg med ömhet på hennes ansikte med dess en smula utstående ”estniska” kindknotor.

Min pappa hade dött tidigare och begravts på samma kyrkogård. Vid hans begravning höll jag ett minnestal till honom, i kapellet, som en del av själva begravningsakten.

Jag kände starkt, att jag var skyldig mamma samma sak.

Det visade sig vara ännu svårare, både att skriva talet och att hålla det.

I dag, när jag bläddrade i mina arkivpärmar, hittade jag av en slump det tal jag höll:

I måndags, en vecka efter mammas död, sätter jag mig äntligen ned för att skriva de sista ord jag har föresatt mig att säga till mamma. Jag försöker mana fram alla ljusa och lyckliga minnen – och de är många – men jag kan först inte formulera något enda av dem. Det är så svårt så svårt. Ögonen grumlas. Fingrarna blir fumliga. Inuti gnager en stor svart sorg.

Döden kom väl inte helt oväntat. I själva verket hade mamma och jag i våra talrika telefonsamtal till och med skämtat om den. För så gör vi ju: håller en sköld av, ibland skämtsamma, besvärjelser framför oss, så att vi slipper se det vi inte vill se, fastän vi ju vet, att det vi vill skjuta ifrån oss ändå måste komma.

Och så, i sanningens minut, står man där lika naken och skör som när man kom till världen.

Den här mamman har, allt sen den stunden, gett oss barn så mycket kärlek och stöd och trygghet, att det är svårt att beskriva för några andra.

Detta trots att hon själv, under de år jag och Matti och Mikko var små, levde igenom några av de svåraste åren i sitt eget liv.

Lilla Estland, som vår familj kommer ifrån, upplevde under kriget rysk och tysk ockupation. När ryssarna stod vid gränsen för andra gången, gav sig vår familj i väg, först till Finland. Det var i februari månad 1944, och mamma var i åttonde månaden; lillebror Mikko är född i Finland 1 april det året.

Och hur måste det inte ha varit för mamma och pappa att tvingas fly från sitt eget land, lämna föräldrar och syskon och vänner, förlora allt de ägde och hade?

Så småningom hamnade vi i Sverige. Vi kom i land i Löran och fann, sommaren 1945, det hem i Juniskär, som ända fram till nu har varit mammas. Det hem där vi pojkar tillbringade vår barndom och ungdom. Det hem där det fanns en hyresvärd med namnet Kjell, som snart kom att bli som en medlem av familjen. Det farmors hem, där Anna och Joakim och Kerstin och Matti har upplevt snörika sportlov och lyckliga sommardagar med båtutflykter ut till öarna, med samma matsäck som papporna fick på sin tid: Guldus och limpsmörgås, kubb och sockerdricka.

Själv minns vi, som är mammas tre pojkar, vår barndom i Juniskär som en tid av ljus och lycka. Juniskär var visserligen fattigt, och vi var ännu fattigare. Men i vårt hem fanns omtanke och trygghet, en märkvärdig generositet trots de magra villkoren. Även andra barn upplevde det här och har efteråt vittnat om det; för några av våra kamrater blev huset vid stranden ett andra hem. Kring vår mamma fanns en strålglans av värme och trygghet och, på lördagseftermiddagarna, när man kom hem från skolan, en doft av nybakta bullar. Läste gjorde hon också, mer än några vuxna vi kände och helt andra saker än de flesta andra med sexårig folkskola. Med det i ryggen, och med hjälp av pappas magra plånbok och Erlanders begynnande folkhem, fick vi möjligheter att studera och fick så småningom arbeten och inkomster, som aldrig förunnades mamma och pappa.

I en av de muminböcker jag har läst för mina egna barn finns en bild: Muminfamiljen sitter vid en eld. Runt omkring finns ett hotfullt mörker, men bilden av familjen runt elden präglas ändå av trygghet och värme.

Och just så var det. I en mörk tid av våld och krig och kaos lyckades ändå våra föräldrar – och inte minst vår mamma – ge oss den trygghet vi än i dag bär med oss.

Den 11 februari 1944, då vår familj lämnade Estland, var mammas svåraste uppbrott. Hon fortsatte år efter år att längta efter den bit jord, som var hennes. Men efter hand rotade hon sig i sitt nya land. Juniskär blev hennes nya hem, och det var här i det nya hemlandet, som hon – trots att hon fick glädjen att uppleva sitt gamla hemlands nyvunna frihet – till slut ville och nästan på dagen 50 år senare fick sluta sina dagar.

Här mamma, ska du få din sista vila vid pappas sida.

Vi sörjer dig och saknar dig. Men du ska också veta, att hos oss, som finns kvar, finns det ljusa minnet efter en djupt älskad människa. Det minnet, glädjen över allt det fina du gav oss, är det vi kommer att bära med oss under resten av våra liv.

Puhka rahus, kallis ema.

Pressgrodor

20 februari 2007 11:01 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten 6 2007:

Rubrik i Norrländska Socialdemokraten:

Kvinnor dör i onödan

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^