Politik, blågul blues, releaseparty på LO, Singin’ in the Rain och en födelsedag

12 februari 2007 15:21 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Det är fortfarande full rulle på pensionärsfronten.

Möte hos Uppsala arbetarekommun i måndags: De första resultaten av valanalysen redovisades. Mitt i allt elände fanns där ett glädjeämne: I Södra Kvarngärdet gjorde vi ett fantastiskt val, 51,1 procent (plus sju procent!). Och det finns en förklaring också: Peter Gustavssons (s)-förening gjorde ett enastående fotarbete i form av närkontakt med väljarna. Lyckas vi allihop göra om deras konststycke i nästa val, vinner socialdemokratin tillbaka makten i Uppsala lätt som en plätt! Motionsdebatten på samma arbetarekommunmöte visade dessurom, att det finns en radikal ung påfyllnad i arbetarekommunen. Inte så att varje motion var ett mönster av stringens, men jag gillade den radikala ansatsen och stridsviljan.

Men jag kunde naturligtvis inte hålla mig: Under diskussionen kring en motion om public service ger jag Peter Gustavsson följande lapp: Ölutskänkning – en pub-lik service.

***

I onsdags kväll var det dags för möte i (s)+(v)+(mp)-gruppen i kulturnämnden. Jag redovisade bland annat uppdragsmötet med kommunalråden, till exempel Lena Hartwigs (s) fråga till nämndordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och hans svar, det som mina läsare tidigare har kunnat ta del av. Jag berättade också, att kommunalrådet Jan Ask (s) under måndagens möte i arbetarekommunen sa till mig, att dialogen med kulturnämnden hade varit den bästa han dittills hade varit med om.

***

På torsdag kväll var jag och Birgitta på Reginateatern, på premiären för Claes Jansons ”Blågul blues”. Blueskänslan fanns i texterna mer än i musiken, som mer vette åt jazz men icke desto mindre var hörvärd. Janson, sång, kompades med den äran av Micke Skoglund, piano, Joakim Ekberg, trummor, Klas Lindqvist, sax och klarinett, och Hans Backenroth, bas.

Texterna var genomgående på svenska. Ett och annat av detta är kanske mest känt i sitt engelskspråkiga original, som ”Ode till Billie”, alltså Holiday (”The Man I Love”). Men stomme i programmet var verk av svenska visdiktare. Gamla som Carl Michael Bellmans ”Gubben Noah”. 1900-talsklassiker som Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och Nils Ferlins och Lille Bror Söderlundhs ”En valsmelodi”.

Också svenska vis- och låtmakare och översättare av en något yngre generation hade fått lämna bidrag till programmet. Nästan given i det här sammanhanget var Fred Ahlerts ”Walkning my Baby Back Home”, fast förstås i den svenska tappning Beppe Wolgers gjorde för Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”. Och där fanns också annat Monica-anknutet, två låtar med text av Hans Alfredson och Tage Danielsson: Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga” och Toots Thielemans ”Bluesette” (”Hör min bedårande sommarvals”).

Också Olle Adolphson fanns med i programmet med ett par nummer. Den här, berättade också Claes Janson från scenen, skrev Olle i samband med Pinochets maktövertagande i Chile 1973:

Nu kommer kvällen

Text och musik: Olle Adolphson, 1973

Nu kommer kvällen och solen går
och skuggorna är nära.
Snart stiger natten och mörkret rår
och blir kanske svårt att bära.

Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa!
I våldets, i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa.

Men om den dödas när modet flyr
för mörker, nöd och fara
så skall den födas när dagen gryr.
Då blir det gott att vara.

Även Ulf Lundell fanns med på ett hörn, med den fina ”Och går en stund på jorden”. (Jag saknade bara dragspelet från originalinspelningen med Lundell.)

Av Cornelis Vreeswijk blev det ännu mera: den finstämda ”En visa om ett rosenblad” (som han gjorde tillsammans med Georg Riedel), ”Somliga går med trasiga skor”, ”En halv böj blues” (tillsammans med Waldemar Hajer) och ”Ångbåtsblues”. Inte minst den senare gungade häftigt i Claes Jansons tappning.

Gungade gjorde det också i Povel Ramels ”Gräsänkling blues”.

Och ännu mer gungade det i ”Det går över”, Bobby Charles ”Jealous Kind” i Hans Widmarks svenska version.

Det är klart att det blev ett par extranummer också, allra sist ”Har du kvar din röda cykel”, skriven av Anders Widmark för Claes Janson.

Efter konserten var vi kvar på en liten efterfest en trappa upp. Berömde Claes Janson. Såg honom få en blomsteruppsättning av (s)-kommunalråden Lena Hartwig och Jan Ask. Pratade med teaterchefen Paul Kessel. Konstaterade ihop med flera andra, att Regina under hans ledning (och delfinansierad av kulturnämnden) har blivit ett fantastiskt tillskott till Uppsalas kulturliv, dess gästspelsscen.

Claes Janson på skiva? Här är tre förslag, som fångar in mycket av den repertoar jag har nämnt ovan: ”Cornelis svenska bilder” (tillsammans med Kjell Öhmans orkester, Uppsala stadsteater och Skivbolaget, SBCD 509, 1993), ”Ångbåtsblues” (Gazell Records, GAFCD 1038, 2001) och ”Blågul blues” Gazell Records, GAFCD 1052, 2002).

***

På fredag eftermiddag gjorde jag den första av tre stockholmsresor tre dagar i rad.

Min bloggarkollega Rosemari Södergren, hon med Kulturbloggen (länk finns här intill), har skrivit en bok, ”Alla kan blogga” (Bilda förlag, 2007), och hade haft vänligheten att bjuda mig till ett releaseparty på LO, där hon är webmaster. Jag är ju själv inte längre nybörjare, men jag kan verkligen rekommendera Rosemaris bok till alla som vill lära sig och lära sig lite mera. Jag fick den med dedikation av henne och gav henne själv min ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Som dagens medelpunkt blev hon ständigt upptagen av nya gäster, så jag fick inte tillfälle att prata tillräckligt mycket med henne.

Annars är ju ett sånt här bloggarparty ett fint tillfälle att prata lite med bloggare, som man har besökt och kommenterat, i mitt fall till exempel Jonas Morian och Magnus Ljungkvist. Kul också att träffa Jonas Söderström med bloggen Blind höna; Jonas kom fram och berättade, att han är son till Paul Söderström som jag en gång i världen hade mycket samarbete med; Pålle arbetade då på ARE Idé 2.

På väg till Rosemaris releaseparty stötte jag förresten ihop med Wanja Lundby Wedin i en korridor. Som vanligt uppstod en hjärtlig kontakt. Henne gillar jag verkligen!

***

På lördag, när jag var färdig med melodikrysset, var det dags att åka till Stockholm igen.

Birgitta hade, när dottern Anna hade lunginflammation före jul, kommit överens med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella om att de skulle stå för julstädningen, och när tjejerna faktiskt gjorde jobbet med den äran, bjöd hon dem och deras mamma (och även mig) på ”Singin’ in the Rain” på Oscars. Till bilden hör att tjejerna aldrig har varit på musikal förut, inte heller förstås på Oscars.

”Singin’ in the Rain” är intressant på flera sätt. Den är, trots att den är en av tidernas bästa musik- och dansfilmer, inte en film, byggd på en musikal, utan en originalfilm (regi Stanley Donen och Gene Kelly, 1952). Filmen, som jag själv förstås också har på video, innehåller bland annat några fullkomligt suveräna dansnummer; huvudrollerna spelas, dansas och sjungs av Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Reynolds.

Av denna succéfilm (manus Adolph Green och Betty Camden) har det senare blivit också en musikal, i det här fallet översatt och bearbetad av regissören Bo Hermansson, i fallet sångtexterna av Bosse Carlgren. Huvudrollerna spelas, sjungs och dansas på Oscars av Rennie Mirro (Don Lockwood), Carl Dyall (Cosmo Brown) och Hanna Lindblad (Kathy Selden) samt, inte att förglömma, Sissela Kyle som Linda Lamont.

Linda Lamont är den svårt självfixerade stumfilmsstjärnan, som har en alldeles förfärlig röst – vilket ju inte gör något så länge det är stumfilm. Men poängen i den här filmen och musikalen är just att ljudfilmen kommer. Hon räddas genom dubbning, till att börja med utan sin egen vilja, av den unga Kathy Selden. Av att Don Lockwood faller för Kathy och ratar Linda Lamont blir det ett mycket roligt triangeldrama.

Ur oscarsföreställningen vill jag på plussidan, utöver Sissela Kyles gestaltning av Linda Lamont, också nämna framför allt Carl Dyalls dansnummer.

Minus finns det nästan inga; dock tycker jag att orkesterljudet är påskruvat för högt.

Vi avslutade teaterkvällen med middag på japansk restaurang.

***

På söndag var det dags för Stockholm igen.

Sonen, Matti Dahl, fyller år den 15 februari, 34 den här gången. Vi var med anledning av detta bjudna på söndagslunch hemma hos honom och sambon Karin på Bränningevägen i Årsta. De har rustat upp och målat om; det har blivit jättefint!

Mamma Birgitta uppvaktade med en effektpedal till någon av Mattis många elgitarrer, jag med Joe Cockers ”Mad Dogs and Englishmen” och John Lennons ”Gimme Some Truth” på DVD samt två CD, Van Morrisons ”Moondance” och Jan Hammarlunds ”Röda linjen” (med dedikation från Jan). Dessutom fick han en slant för att inhandla DVDn ”Cream: Classic artists (Their fully authorised story)”, som jag förgäves hade sökt i flera skivaffärer.

Vi bjöds på paj, sallad, kapris, oliver, rökt lax plus lite goda röror samt fruktsallad till efterrätt.

Fast före fruktsalladen tog vi en eftermiddagspromenad. Först till Årstas klassiska Folkets hus, ett svenskt kulturarv från 1950-talet. (Huset, från 1953, är ritat av bröderna Thore och Erik Ahlsén.) Sen förbi ett fint koloniområde ner mot Årstaviken.

***

Söndagskvällen avslutade vi hemma med att se den flerfaldigt oscarsbelönade filmen ”Pianot” (”The Piano”, 1993) på DVD. Jane Campions triangeldrama i nyzeeländsk miljö med Holly Hunter i huvudrollen är verkligen sevärd. Birgitta har sett den tidigare, på bio. För mig var det första gången.

***

I dag har vi burit hem Finn Asko-soffan i ljus björk, som har varit hos tapetserare för att spännas om.

Och snart är det dags att hämta Viggo och Klara på dagis.

Så här pinnar det på, pensionärslivet.