Och skulle jag svika min fana röd

Den dikt Ola efterlyser, den som han hörde Börje Ahlstedt läsa, är skriven av K J Gabrielsson (1861-1901), signaturen Karolus (vilket är den latinska formen av hans förnamn Karl):

Och skulle jag glömma jag?

Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härja de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faderns lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det,

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se’n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, ”av nåd”, man mig lät
få plats – man visste min flit –
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.

Den här dikten, K J Gabrielssons mest kända, publicerades första gången i Social-Demokraten den 21 oktober 1892.

K J Gabrielsson var den mest framträdande av den riktigt tidiga arbetardiktningens autodidakter – de självlärda, i motsats till dem som August Palm kallade för ”intelligensarna”. Till skillnad från många av de senare, som ofta var revolutionärer, var Gabrielsson en övertygad reformist.

Han talade – som i dikten ovan – av egen erfarenhet. Han växte upp i fattigdom och arbetade bland annat som byggnadsgrovarbetare. 1892 blev han journalist på Socialdemokraten och senare redaktör för veckotidningen Folkviljan.

K J Gabrielsson var självlärd men skaffade sig betydande kunskaper. På egen hand lärde han sig bland annat tyska, franska och engelska och läste sedan dessa språks stora författare på originalspråken.

Gabrielsson dog i lungsot, endast 40 år gammal.

Källor:
”Dikter i kamptid” i urval och med kommentarer av Hans Haste (Pogo Press, 1977).
Axel Uhlén: ”Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909” (Bokförlaget Vanadis, 1964).

Körsbärsträdgården på Upsala stadsteater

I våra bokhyllor finns ett femtontal volymer Tjechov, av vilka – somliga av dem är urvalsvolymer – flera naturligtvis innehåller dubbletter av noveller och andra texter. I avdelningen för litteraturhistoria hittar jag Sophie Laffittes bok ”Tjechov i bilder och dokument” (översättning Karin Bong, Tema/Gleerups, 1967).

Anton Tjechov (1860-1904) är en av de riktigt stora ryska 1800-talsklassikerna: novellist, dramatiker, som sådan realist med sinne för gestalternas psykologi, samtidigt en iakttagare som ger uttryck för både vemod och humor.

”Körsbärsträdgården” hade urpremiär på Tjechovs födelsedag, den 17 januari 1904, samma år som han dog; pjäsen blev alltså hans sista.

Jag förstår inte, hur jag har kunnat undgå det, men själv har jag av någon anledning aldrig sett ”Körsbärsträdgården” uppföras på scen – förrän nu.

Det sker i den uppsättning som ges på Upsala stadsteater.

Först något om skådespelet, ett drama med den för Tjechov så typiska kombinationen av komik och vemod.

Handlingen utspelas på ett ryskt gods, dit den utblottade ägarfamiljen återvänder efter en utlandsvistelse. Familjen har inga pengar, däremot skulder upp över öronen. Det gods, med en huvudbyggnad fylld av minnen och en stor körsbärsträdgård, familjen fortfarande äger kan när som helst tas ifrån den: Ska man rädda situationen genom att gifta bort fosterdottern med en rik köpman, vars far en gång var anställd hos ägarfamiljen på godset? Eller ska godset gå under klubban vid en auktion, som verkar allt mer oundviklig? Men familjen skjuter det realistiska valet ifrån sig – den drömmer om ett under.

En del av bakgrunden till det här dilemmat är de stora sociala förändringar, som drabbade det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Ryssland, de som ändade i det som Tjechov själv aldrig fick uppleva: först 1905 års, sedan 1917 års båda revolutioner. Mycket riktigt finns i ”Körsbärsträdgården” hos studenten Pjotr Sergejevitj Trofimov en antydan till en revolutionär syn.

Men fokus ligger på den drabbade, av tiden överkörda ägarduon, Ljubov Andrejevna Ranevskaja och hennes bror Leonid Andrejevitj Gajev samt deras barn och anställda.

När nu ”Körsbärsträdgården” görs på Uppsala stadsteaters lilla scen, är mycket nytt. Dels är översättningen från ryska modern (från 1986), med den äran gjord av Staffan Skott. Dels har handlingen av regissören Eva Dahlman placerats i en en smula obestämd nutid, vilket ytterligare understryks av att styckets rike köpman Jermolaj Aleksejevitj Lopachin spelas av Hassan Brijany, som medvetet spelar med sin egen invandrarbakgrund i rollen, vidare också av att den musik som förekommer här och var (till exempel Dan Andersson med Sofia Karlsson) inte hör hemma i Tjechovs Ryssland. Dels spelas pjäsen i form av arenateater: Vi i publiken sitter på tre sidor med scengolvet mellan oss, entréerna sker från alla tekniskt möjliga håll, ibland sitter skådespelarna på stolar bland publiken, och godsets huvudbyggnad, med barnkammare och salar, antyds (scenografi Lehna Edwall) med hjälp av kringspridda, ibland kullvälta möbler; körsbärsträdgården kommer vi i kontakt med genom att enorma mängder kronblad från körsbärsblom (rosa och vita) plösligt formligen dråsar ner på scengolvet, ja ända upp på tåhättorna på mina skor där jag sitter på främre raden.

Av syskonen i godsägarduon väcker Gustav Levins Leonid Andrejevitj Gajev mitt intresse mer än Viveca Dahléns Ljubov Andrejevna Ranevskaja.

Hos Ljubovs dotter Anja (Veronica Holmström) och fosterdotter Varja (Lolo Elwin) samt hos tjänsteflickan Dunjasja (Anna Lyons) finns, särskilt i början, ett överspel, som regissören måste ha ett finger med i men vars funktion jag inte riktigt förstår. Är den till för att styckets vemod inte ska slå över i sentimentalitet?

Flera av de mindre rollerna görs på ett minnesvärt sätt. Det gäller Aksel Morisses redan nämnda student, Pjotr Sergejevitj Trofimov. Det gäller Pierre Lindstedts fattige godsägare som ständigt vill låna pengar, Boris Borisovitj Simeonov. Det gäller Michael Jonssons utstuderat elegante lakej Jasja. Och det gäller framför allt den fantastiska rollskapelse Leif Magnusson med små medel gör av den 87-årige lakejen Firs.

I en klass för sig står invandraren och uppkomlingen Jermolaj Andrejevitj Gajev, spelad av Hassan Brijany. Brijany gör rollen med både uppkomligens sociala tillkortakommanden och en god portion sympatisk mänsklighet.

När han med pengarnas hjälp har tagit över godset, hejdar han visserligen, av hänsyn till den gamla ägarfamiljen, momentant avverkningen av körsbärsträdgården, men när familjen lämnar huset på väg till tåget, hörs motorsågen åter ljuda. En epok, inte bara av översitteri och slösaktighet utan också av skönhet, är slut.

***

Efter föreställningen går jag och Birgitta runt hörnet till restaurang Amaizing Thai. Vi äter wok med strimlat nötkött och stark basilika.

En stor del av måltidssamtalet ägnar vi förstås åt ”Körsbärsträdgården”.

Vår egen körsbärsträdgård har vi kvar. När den blommar i vår, bor vi sedan länge i Öregrund.

Krakel Spektakel & Kusin Vitamin

Om drygt ett halvår fyller min egen Krakel Spektakel, Viggo, fem år. Min egen Kusin Vitamin, hans syster Klara, fyller två om drygt en månad.

Den här veckan har morfar – jag – och mormor – Birgitta – haft nöjet att hämta dem på dagis, äta middag med dem och vara med dem fram till nattningen inte mindre än två gånger. Viggos och Klaras mamma, Kerstin, har varit med vid hämtningen på dagis men inte för att barnen fordrar att hon ska vara med. Minstingen, Klara, ställer sig beredvilligt bredvid morfar eller mormor för att bli hjälpt med ytterkläderna. (Viggo klarar påklädningen själv.)

I måndags körde Birgitta hem dem i barnvagnen, Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. I går, onsdag, var det så mycket snö, att jag kunde dra dem hem i snowracern: Klara framme vid ratten och Viggo bakom, som ett stöd.

I måndags var Kerstin med hem ett tag, innan hon försvann till en föräldraträff på dagis. I går avvek hon halvvägs hem för att gå på ett sammanträde.

I båda fallen har först pappa Bo och sen mamma Kerstin kommit hem relativt tidigt, innan barnen hade hunnit somna. Men ingen av ungarna, inte heller lilla Klara, krisar för att mamma och pappa inte finns till hands: de äter med oss – i går lassade Klara i sig massor av mormors plättar – och leker med oss; vi får göra i ordning dem för natten och läsa för dem.

I måndags lekte Viggo och Klara affär med morfar nere i källaren. I går lekte Viggo bibliotek, vilket Klara dock ständigt störde genom att bära bort eller välta travarna med böcker – Viggo var faktiskt väldigt tålmodig med lillasyster! Och så hittade morfar på en rolig lek: han gick på alla fyra och var morfarshäst, ganska vild när Viggo satt på ryggen, mer försiktig när det var Klara som red. Men det allra roligaste var att morfar välte av ryttarna på Klaras säng. När Klara hade ridit en omgång, skrattade hon så hon kiknade och ropade: – Meja, meja!

Inte att undra på att morfar fick en kram i hallen av Klara, när han skulle gå.

Nej, jag brukar inte kalla barnbarnen för Krakel Spektakel och Kusin Vitamin.

Jag kom bara att tänka på Lennart Hellsings berömda figurer, därför att jag i måndags läste ur ”Krakel Spektakel-boken” (Rabén & Sjögren, 1959, här i 1991 års upplaga, i båda fallen illustrerad av Poul Ströyer), för Viggo, innan han, trött och nöjd, somnade i måndags kväll.

Vi hann förstås inte läsa hela boken; den är tjock. Jag märkte också ganska snart att visorna och ramsorna gick hem bäst hos den här fyra och ett halvt-åringen. Han kommenterade också ofta och gärna Poul Ströyers bilder, gärna detaljer i dem.

De längre texterna tappade han ibland intresset för.

Men att höra morfar sjunga sångerna var kul. Som den inledande och mest kända av dem:

Krakel Spektakel
Kusin Vitamin
hängde och svängde
i en gardin.
För hej och hå
i gardinen den blå!
Krakel Spektakel
vad tänker du på?

Eller den här:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Knäppa på gitarren, blåsa i trumpet,
skaka ner små päron ur äppelträt.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Citronil – något självklart för morfars generation – måste man förstås förklara: Det är en läsk, lite som 7 Up som du gillar, Viggo! Tänk om du skulle bada i en hel sjö av 7 Up!

Över huvud taget finns det ord hos Hellsing, även om de inte är besvärande många, som man måste förklara för nutida barn. Men också de nutida barnen gillar hans ordvrängeri, hans rimkonst och den påtagliga rytmen i hans ramsor och sånger; den finns förresten också ofta i hans prosa.

Och det känns helt underbart att vara morfar och föra det här kulturarvet – för det här är en del av det svenska kulturarvet – vidare till ytterligare en generation.

Pressgrodor

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 2 2007:

”Efter att för tredje gången i sin brottsliga karriär ha kastat sina kalsonger i ansiktet på en polisman dömde domstolen i Oslo ett norskt fyllo till drygt 10 000 kronor i böter.”

Dagens Nyheter

”Olagligt raketlager sprängdes av polisen”

Rubrik i Mitt i Botkyrka Salem

”Att få 20.000 nya medlemmar på lika många månader är förstås oerhört positivt. Det ger glädje, stolthet och framtidstro.”

IOGT-NTOs tidning Accent

En thairestaurang där Vietnam sitter i väggarna

I går hade Ordfront i Uppsala styrelsesammanträde. Vi diskuterade bland annat ett möte om klimatfrågan med TV-meteorologen Per Holmgren och en uppföljare till den publika succén Klass och skrivande, nu med författaren Doris Dahlin. Närmast i tiden ligger uppsalaavdelningens årsmöte: torsdagen den 29 maj klockan 19.00 i Missionskyrkan. Vid årsmötet ämnar vi bland annat diskutera Ordfronts framtid, både förlagets och föreningens. Lördagen den 26 maj är uppsalaavdelningen vidare värd för riks-Ordfronts årsstämma på Atrium konferens i Folkets hus.

Folkets hus, socialdemokraternas högborg. Numera är många socialdemokrater – jag är en av dem – aktiva i Ordfront. Vi tycker att Ordfront med sin radikala och ifrågasättande bokutgivning och sin fria debatt behövs.

Riktigt så var det inte förr. Ordfront har sitt ursprung i den maoistiska grenen av 1960- och 1970-talens nyrevolutionära rörelser. Deckarförfattaren Kjell Eriksson, som är ordförande i Ordfront Uppsala, vandrade i sin ungdom från SSU till FNL-grupperna och KFML. När vi sitter och småpratar under vårt lunchmöte, säger han bland annat: – Var inte du en av socialdemokraternas främsta kommunistjägare på den tiden? Jag har en av dina skrifter hemma.

Jo, så var det. Men det är inte så att jag har bytt åsikt; snarare är det så att större delen av dåtidens revolutionärer har närmat sig min vänstersocialdemokratiska ståndpunt, vad de än röstar på i dag. (En del av de här gamla revolutionärerna har också hamnat i näringslivet och högern.)

Men i Ordfront kollar vi inte partitillhörigheten. Där finns sossar, vänsterpartister, miljöpartister, en och annan borgerlig, många partilösa. Vi slår alla vakt om Ordfront och dess målsättningar.

Vi har vårt lunchmöte på thairestaurangen Sukhothai i Samaritergränd. Kjell ser sig omkring i lokalen:

– Här huserade FNL-grupperna och KFML. Just här inne var det tryckeri. Hedda Ekerwald skötte tryckningen av Vietnam-bulletinen, 50.000 exemplar. Du vet vem Hedda är, eller hur? säger han och vänder sig till mig.

Jag nickar.

Kjell berättar också, att det finns anknytningar till den här miljön i hans nästa deckare.

Jag ser fram mot den.

***

Vill du bli medlem i Ordfront?

Ordfront är en politiskt och religiöst obunden förening som verkar för en bred samhällsdebatt, demokrati och människors lika värde. Vi består av drygt 15 000 medlemmar, som gemensamt äger förlag och tidskrifter, kursverksamhet med mera.

Föreningen Ordfront verkar i den svenska folkbildningstraditionens anda för att demokratin ska utvecklas och fördjupas i alla delar av samhället. DemokratiAkademin ger kurser, utvecklar metodmaterial, håller konferenser, initierar och driver samverkansprojekt, specialsyr utbildningar och lägger upp demokratiseringsprocesser. Ordfronts kurser är till för dig som vill utveckla ditt skrivande, lära dig tala eller bli en bättre formgivare. Ordfronts lokalföreningar erbjuder mötesplatser för samtal, debatter, fördjupning och erfarenhetsutbyte människor emellan. I kalendern finner du aktuellt program.

Medlemskap i Ordfront kostar för helår 490 kronor (för dig som är under 25 år 290 kronor). Väljer man att betala per månad över autogiro, dras 40 kronor (24 kronor för dem under 25 år) per månad från angivet konto. Ny medlem får två premieböcker; den som väljer autogiro fyra premieböcker.

Som medlem får man bland annat 10 nummer av Ordfront magasin per år, medlemsrabatt på Ordfronts kurser, evenemang, resor, seminarier med mera. Ordfronts lokalförening i Uppsala ordnar till exempel författaraftnar och debatter.

Du kan dessutom bli medlem i Ordfronts bokklubb Bokfront och får då bokklubbsmagasinet Bokfront hem i brevlådan varje månad. Ditt enda åtagande i bokklubben är att tacka nej till månadens medlemsbok, om du inte vill ha den hemskickad. Det finns alltså inget köptvång, men du får ekonomiskt attraktiva erbjudanden att köpa böcker om politik, ekonomi och samhälle, internationella frågor, konst, filosofi med mera och givetvis också skönlitteratur. Via Bokfront kan man även köpa serier och film.

Mer information får du på Ordfronts hemsida.

Linneansk kulturfrukost

I morse var det kulturfrukost om linnéåret i Uppsala, på länsstyrelsens restaurang Trean (Hamnesplanaden 3).

Med anledning både av platsen och landshövdingens roll i planeringen av linnéåret var det helt naturligt, att Anders Björck var förste talare. Det blev förstås mycket om Carl von Linné men nästan lika mycket om kungligheter, och då inte bara om det japanska kejsarparets besök i Uppsala – konungen skulle göra det ena och drottningen det andra. När också kronprinsessan Victoria visade sig ha en roll, skickade jag över en lapp till Peter Gustavsson, där jag undrade, varför prinsessan Madeleine och prins Carl Philip inte hade fått några uppgifter. Men där misstog jag mig. Strax nämndes också ett arrangemang, där Carl Philip figurerade.

Mariette Mankelow, projektkoordinator för linnéjubileet i Uppsala kommun, nämnde att cirka 250 evenemang och aktiviteter planeras i Uppsala under jubileumsåret 2007. I stället för att rabbla evenemang rekommenderar jag er att gå in på den hemsida, där man kan finna allt som planeras. För er som inte bor i Uppsala med omnejd skulle jag särskilt vilja rekommendera jubileumsveckan den 20-27 maj – Linné föddes den 23 maj 1707.

Övriga medverkande bidrog till att på olika sätt bredda bilden och minnet av Linné: Annika Windahl Pontén, projektledare för Linné 2007 på universitetet, uppehöll sig vid levande linnéminnen som Linnéträdgården, Linnés Hammarby och Botaniska trädgården. Linnésällskapets ordförande Carl-Olof Jacobson påminde om sidor hos Linné, som vi gärna glömmer: att många av hans och lärjungarnas resor hade till syfte att kartlägga (och i slutändan exploatera) naturen, också om hur snubblande nära Linné var evolutionsteorin. Roland Moberg, projektsamordnare vid universitetet, berättade om Linné som lärare, bland annat om hur Linné undervisade i det fria, i Linnéträdgården. Och Gunilla Ramberg, informationsråd vid Sveriges lantbruksuniversitet, berättade om markanvändaren Linné, också om den roll Linné via en av sina lärjungar hade för utvecklingen av veterinärkunskapen.

Som vanligt ramades de muntliga föredragningarna in av musik, den här gången från 1700-talet.

Under samlingen, medan vi drack kaffe och mumsade på ostfralla, spelade blockflöjtensemblen Pifferi (från kommunala musikskolan) musik av Bach och Bellman.

Senare spelade en kvartett från musikskolan (piano, två fioler och en cello) Pianokvartett i g-moll av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och så framförde operasångerskan Magdalena Hedman (med blomsterkorg och allt) och konserpianisten Susan Yondt ett program med samlingsnamnet Musica Botanica.

En fantastiskt intressant och trevlig kulturfrukost. Tack Birgitta Öman, Ulla Hjorton och kulturkontoret!

Janis Joplin på svenska

Janis Joplin (1943-1970) är svår att komma förbi, om man är intresserad av amerikansk sextio- och sjuttiotalsmusik, och självfallet finns hon i mina skivhyllor. Hon hör ju inte till kategorin politiska sångerskor, men som så många andra unga amerikaner i hennes ålder revolterade hon mot sin inskränkta uppväxtmiljö – hon försökte frigöra sig från den och även från de värderingar som låg bakom att hon valdes till ”the ugliest boy in school”.

I hennes, liksom i alltför många andras, fall kanaliserades revolten tyvärr i missbruk av sprit och droger, ända tills en överdos heroin på ett hotell i Los Angeles 1970 ändade hennes liv.

Men dess förinnan brann hon under några år som en lysnade fackla i amerikansk blues- och jazzinfluerad rockmusik, framför allt från det att hon i mitten av sextiotalet började framträda tillsammans med San Fracisco-bandet Big Brother & The Holding Company.

Hon skrev en del själv, men mycket av det material som har gjort henne historisk som artist är skrivet av andra.

Den som vill göra nya versioner, till exempel på svenska, av de sånger som är förknippade med henne ställs inför stora problem. Vi kan jämföra med Bob Dylan, en av mina husgudar från den här tiden (fastän still alive): Hans texter är så personliga, att detta personliga också måste slå igenom i översättningarna. Melodierna, hans egna så väl som bearbetningarna, gör han själv ofta i flera olika men också i dessa fall alltid personliga versioner, vilket gör det naturligt för till exempel svenska uttolkare att tolka dem i sin egen stil.

Det här tolkningssättet är mycket svårare att tillämpa på Joplin. Vad som då återstår att hänga upp en svensk Joplin-platta på är igenkänningsfaktorn: musiken och, framför allt, hennes hesa, intensiva sångstil.

Jag tycker mot den här bakgrunden att det är djärvt, ja beundransvärt av Caroline af Ugglas att våga göra CDn ”Joplin på svenska” (Siloton, V 2 Music Scandinavia, VVR 1044242, 2007).

Hennes svenska översättningar är OK – men det är ju inte på grund av texterna utan genom framförandet många av Janis Joplins låtar fick den fantastiska lyster de ofta hade. Men af Ugglas anstränger sig verkligen; redan i den allra första låten, ”En del av mitt hjärta” (”Piece of My Heart”), har hon en joplinartad spruckenhet i rösten. Musiken känns tamare än den på Joplins skivor, men åtminstone i några låtar, till exempel ”Gå vidare” (”Move Over”, för övrigt skriven av Joplin själv), finns ett riv som känns äkta.

Annat känns inte lika självklart bra; ”Bobby McGee” är hygglig, men det finns andra svenska artister som har gjort mer personliga (och just därför mer intressanta) versioner.

Några av Joplins paradnummer finns över huvud taget inte med på Caroline af Ugglas CD: ”Summertime” och ”Mercedes Benz”. Och jag kan ana varför – det skulle vara omöjligt att lyssna på svenska versioner av dem utan att hela tiden i huvudet höra Joplins speciella röst och utlevelse.

Kanske låter jag nu för kritisk. Jag är nämligen ändå glad över att Caroline af Ugglas har vågat sig på att göra den här skivan.

***

I mina skivhyllor finns följande CD med Janis Joplin:

”Big Brother & the Holding Company Featuring Janis Joplin” (1967, CD med fyra bonusspår Columbia / Legacy 492862 2, 1999)
”Janis Joplin with Big Brother and the Holding Co Live at Winterland ’68” (Columbia / Legacy 485150 2, 1998)
”Cheap Thrills” (1968, CD med fyra bonusspår Colubia / Legacy 492863 2, 1999)
”I Got Dem O’ Kozmic Blues Again Mama!” (1969, CD med tre bonusspår Columbia / Legacy 492864 2, 1999)
”Pearl” (utgiven postumt 1971, CD med fyra bonusspår Columbia / Legacy 492865 2, 1999)
”The Very Best of Janis Joplin” (CBS 451098 2, 1983).

Politik, blågul blues, releaseparty på LO, Singin’ in the Rain och en födelsedag

Det är fortfarande full rulle på pensionärsfronten.

Möte hos Uppsala arbetarekommun i måndags: De första resultaten av valanalysen redovisades. Mitt i allt elände fanns där ett glädjeämne: I Södra Kvarngärdet gjorde vi ett fantastiskt val, 51,1 procent (plus sju procent!). Och det finns en förklaring också: Peter Gustavssons (s)-förening gjorde ett enastående fotarbete i form av närkontakt med väljarna. Lyckas vi allihop göra om deras konststycke i nästa val, vinner socialdemokratin tillbaka makten i Uppsala lätt som en plätt! Motionsdebatten på samma arbetarekommunmöte visade dessurom, att det finns en radikal ung påfyllnad i arbetarekommunen. Inte så att varje motion var ett mönster av stringens, men jag gillade den radikala ansatsen och stridsviljan.

Men jag kunde naturligtvis inte hålla mig: Under diskussionen kring en motion om public service ger jag Peter Gustavsson följande lapp: Ölutskänkning – en pub-lik service.

***

I onsdags kväll var det dags för möte i (s)+(v)+(mp)-gruppen i kulturnämnden. Jag redovisade bland annat uppdragsmötet med kommunalråden, till exempel Lena Hartwigs (s) fråga till nämndordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och hans svar, det som mina läsare tidigare har kunnat ta del av. Jag berättade också, att kommunalrådet Jan Ask (s) under måndagens möte i arbetarekommunen sa till mig, att dialogen med kulturnämnden hade varit den bästa han dittills hade varit med om.

***

På torsdag kväll var jag och Birgitta på Reginateatern, på premiären för Claes Jansons ”Blågul blues”. Blueskänslan fanns i texterna mer än i musiken, som mer vette åt jazz men icke desto mindre var hörvärd. Janson, sång, kompades med den äran av Micke Skoglund, piano, Joakim Ekberg, trummor, Klas Lindqvist, sax och klarinett, och Hans Backenroth, bas.

Texterna var genomgående på svenska. Ett och annat av detta är kanske mest känt i sitt engelskspråkiga original, som ”Ode till Billie”, alltså Holiday (”The Man I Love”). Men stomme i programmet var verk av svenska visdiktare. Gamla som Carl Michael Bellmans ”Gubben Noah”. 1900-talsklassiker som Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och Nils Ferlins och Lille Bror Söderlundhs ”En valsmelodi”.

Också svenska vis- och låtmakare och översättare av en något yngre generation hade fått lämna bidrag till programmet. Nästan given i det här sammanhanget var Fred Ahlerts ”Walkning my Baby Back Home”, fast förstås i den svenska tappning Beppe Wolgers gjorde för Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”. Och där fanns också annat Monica-anknutet, två låtar med text av Hans Alfredson och Tage Danielsson: Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga” och Toots Thielemans ”Bluesette” (”Hör min bedårande sommarvals”).

Också Olle Adolphson fanns med i programmet med ett par nummer. Den här, berättade också Claes Janson från scenen, skrev Olle i samband med Pinochets maktövertagande i Chile 1973:

Nu kommer kvällen

Text och musik: Olle Adolphson, 1973

Nu kommer kvällen och solen går
och skuggorna är nära.
Snart stiger natten och mörkret rår
och blir kanske svårt att bära.

Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa!
I våldets, i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa.

Men om den dödas när modet flyr
för mörker, nöd och fara
så skall den födas när dagen gryr.
Då blir det gott att vara.

Även Ulf Lundell fanns med på ett hörn, med den fina ”Och går en stund på jorden”. (Jag saknade bara dragspelet från originalinspelningen med Lundell.)

Av Cornelis Vreeswijk blev det ännu mera: den finstämda ”En visa om ett rosenblad” (som han gjorde tillsammans med Georg Riedel), ”Somliga går med trasiga skor”, ”En halv böj blues” (tillsammans med Waldemar Hajer) och ”Ångbåtsblues”. Inte minst den senare gungade häftigt i Claes Jansons tappning.

Gungade gjorde det också i Povel Ramels ”Gräsänkling blues”.

Och ännu mer gungade det i ”Det går över”, Bobby Charles ”Jealous Kind” i Hans Widmarks svenska version.

Det är klart att det blev ett par extranummer också, allra sist ”Har du kvar din röda cykel”, skriven av Anders Widmark för Claes Janson.

Efter konserten var vi kvar på en liten efterfest en trappa upp. Berömde Claes Janson. Såg honom få en blomsteruppsättning av (s)-kommunalråden Lena Hartwig och Jan Ask. Pratade med teaterchefen Paul Kessel. Konstaterade ihop med flera andra, att Regina under hans ledning (och delfinansierad av kulturnämnden) har blivit ett fantastiskt tillskott till Uppsalas kulturliv, dess gästspelsscen.

Claes Janson på skiva? Här är tre förslag, som fångar in mycket av den repertoar jag har nämnt ovan: ”Cornelis svenska bilder” (tillsammans med Kjell Öhmans orkester, Uppsala stadsteater och Skivbolaget, SBCD 509, 1993), ”Ångbåtsblues” (Gazell Records, GAFCD 1038, 2001) och ”Blågul blues” Gazell Records, GAFCD 1052, 2002).

***

På fredag eftermiddag gjorde jag den första av tre stockholmsresor tre dagar i rad.

Min bloggarkollega Rosemari Södergren, hon med Kulturbloggen (länk finns här intill), har skrivit en bok, ”Alla kan blogga” (Bilda förlag, 2007), och hade haft vänligheten att bjuda mig till ett releaseparty på LO, där hon är webmaster. Jag är ju själv inte längre nybörjare, men jag kan verkligen rekommendera Rosemaris bok till alla som vill lära sig och lära sig lite mera. Jag fick den med dedikation av henne och gav henne själv min ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Som dagens medelpunkt blev hon ständigt upptagen av nya gäster, så jag fick inte tillfälle att prata tillräckligt mycket med henne.

Annars är ju ett sånt här bloggarparty ett fint tillfälle att prata lite med bloggare, som man har besökt och kommenterat, i mitt fall till exempel Jonas Morian och Magnus Ljungkvist. Kul också att träffa Jonas Söderström med bloggen Blind höna; Jonas kom fram och berättade, att han är son till Paul Söderström som jag en gång i världen hade mycket samarbete med; Pålle arbetade då på ARE Idé 2.

På väg till Rosemaris releaseparty stötte jag förresten ihop med Wanja Lundby Wedin i en korridor. Som vanligt uppstod en hjärtlig kontakt. Henne gillar jag verkligen!

***

På lördag, när jag var färdig med melodikrysset, var det dags att åka till Stockholm igen.

Birgitta hade, när dottern Anna hade lunginflammation före jul, kommit överens med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella om att de skulle stå för julstädningen, och när tjejerna faktiskt gjorde jobbet med den äran, bjöd hon dem och deras mamma (och även mig) på ”Singin’ in the Rain” på Oscars. Till bilden hör att tjejerna aldrig har varit på musikal förut, inte heller förstås på Oscars.

”Singin’ in the Rain” är intressant på flera sätt. Den är, trots att den är en av tidernas bästa musik- och dansfilmer, inte en film, byggd på en musikal, utan en originalfilm (regi Stanley Donen och Gene Kelly, 1952). Filmen, som jag själv förstås också har på video, innehåller bland annat några fullkomligt suveräna dansnummer; huvudrollerna spelas, dansas och sjungs av Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Reynolds.

Av denna succéfilm (manus Adolph Green och Betty Camden) har det senare blivit också en musikal, i det här fallet översatt och bearbetad av regissören Bo Hermansson, i fallet sångtexterna av Bosse Carlgren. Huvudrollerna spelas, sjungs och dansas på Oscars av Rennie Mirro (Don Lockwood), Carl Dyall (Cosmo Brown) och Hanna Lindblad (Kathy Selden) samt, inte att förglömma, Sissela Kyle som Linda Lamont.

Linda Lamont är den svårt självfixerade stumfilmsstjärnan, som har en alldeles förfärlig röst – vilket ju inte gör något så länge det är stumfilm. Men poängen i den här filmen och musikalen är just att ljudfilmen kommer. Hon räddas genom dubbning, till att börja med utan sin egen vilja, av den unga Kathy Selden. Av att Don Lockwood faller för Kathy och ratar Linda Lamont blir det ett mycket roligt triangeldrama.

Ur oscarsföreställningen vill jag på plussidan, utöver Sissela Kyles gestaltning av Linda Lamont, också nämna framför allt Carl Dyalls dansnummer.

Minus finns det nästan inga; dock tycker jag att orkesterljudet är påskruvat för högt.

Vi avslutade teaterkvällen med middag på japansk restaurang.

***

På söndag var det dags för Stockholm igen.

Sonen, Matti Dahl, fyller år den 15 februari, 34 den här gången. Vi var med anledning av detta bjudna på söndagslunch hemma hos honom och sambon Karin på Bränningevägen i Årsta. De har rustat upp och målat om; det har blivit jättefint!

Mamma Birgitta uppvaktade med en effektpedal till någon av Mattis många elgitarrer, jag med Joe Cockers ”Mad Dogs and Englishmen” och John Lennons ”Gimme Some Truth” på DVD samt två CD, Van Morrisons ”Moondance” och Jan Hammarlunds ”Röda linjen” (med dedikation från Jan). Dessutom fick han en slant för att inhandla DVDn ”Cream: Classic artists (Their fully authorised story)”, som jag förgäves hade sökt i flera skivaffärer.

Vi bjöds på paj, sallad, kapris, oliver, rökt lax plus lite goda röror samt fruktsallad till efterrätt.

Fast före fruktsalladen tog vi en eftermiddagspromenad. Först till Årstas klassiska Folkets hus, ett svenskt kulturarv från 1950-talet. (Huset, från 1953, är ritat av bröderna Thore och Erik Ahlsén.) Sen förbi ett fint koloniområde ner mot Årstaviken.

***

Söndagskvällen avslutade vi hemma med att se den flerfaldigt oscarsbelönade filmen ”Pianot” (”The Piano”, 1993) på DVD. Jane Campions triangeldrama i nyzeeländsk miljö med Holly Hunter i huvudrollen är verkligen sevärd. Birgitta har sett den tidigare, på bio. För mig var det första gången.

***

I dag har vi burit hem Finn Asko-soffan i ljus björk, som har varit hos tapetserare för att spännas om.

Och snart är det dags att hämta Viggo och Klara på dagis.

Så här pinnar det på, pensionärslivet.

Melodikrysset nr 6 2007

Min gamle vän Bo Krogvig brukade ibland påminna mig om en händelse, som belyser min inställning till dansband: Det var ett sådant som hade städslats att stå för dansmusiken vid en partikongress, men man måste ju ändå bjuda upp sin hustru. När vi passerade Krogvig, som satt bredvid dansgolvet, lutade jag mig fram mot honom och väste: – Ful musik!

Som ni förstår, kunde jag därför inte förknippa ”Nere vid hamnen” med rätt dansband, men när jag hade löst den för mig betydligt lättare operafrågan, ”Trollflöjten” av W A Mozart, fick jag ut Sten, och jag är ju inte mer bortkommen i dansbandsvärlden än att jag sen också fick ut Stanley.

Fast egentligen fick jag kämpa mer med ett par andra svar i dagens melodikryss.

Refrängen i partajmusiken kände jag så väl igen, men det tog ett tag innan jag, vägledd av ledbokstäverna, kom på att låten som hade spelats var Magnus Ugglas ”Efterfest”.

Det andra svaret jag kämpade med, trots att jag så väl kände igen melodin, var titeln på balladen som Lars Roos spelade. Men sen gick det upp ett ljus: Det var ju Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”.

Att Kate Ryan sjöng för Belgien i Eurovision Song Contest 2006 mindes jag förstås inte, utan jag fick googla.

Inte heller mindes jag att det var Paul Harrington & Charlie McGettigan som vann tävlingen 1994 med ”Rock ´n Roll Kids”, men ledbokstäverna ledde mig likafullt snabbt till Irland.

Eftersom Uno Svenningson inte ingår i mina skivsamlingar, fick jag googla för att hitta också låten ”Under ytan”.

Bland det jag klarade med lätthet fanns till och med en dansbandslåt, Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon”, som skulle ge verbet le.

Mera ögon: Elof Ahrle hette skådespelaren, som tillsammans med Sickan Carlsson sjöng ”Jag har bara ögon för dig”.

Inte bara för att jag känner Lasse Åberg; jag träffade honom senast på Anders Björcks middag för hedersupplänningarna på Uppsala slott: Hans Electric Banana Band, här med ”Kameleont”, har jag ett gott öga (öra?) till.

Jag hör till den åldersgrupp som fick traggla psalmer i småskolan. Bland de första psalmerna vi fick lära oss fanns förstås Lina Sandell Bergs ”Tryggare kan ingen vara”. Jag är ateist men ser ändå många av de här psalmerna som en del av det svenska kulturarvet. Och formuleringarna sitter fortfarande i bakhuvudet: ”Stjärnan ej på himlafästet. / Fågeln ej i kända nästet.” Vi talar om svensk psalm nummer 513.

Sist det som ligger mig kanske allra varmast om hjärtat i dagens melodikryss: I Mats Paulsons ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Också med Mats har jag beröringspunkter: Han var en av pionjärerna när vi återintroducerade Joe Hill i Sverige.

***

Skulle Google i ditt letande efter något svar i senaste melodikrysset ha lett dig hit, förslår jag, att du i stället trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Socialdemokratin vågar inte längre kritisera kapitalet

Jag lärde känna Carl Tham redan på den tiden han var partisekreterare i folkpartiet. En gång när jag anordnade en veckolång ideologikurs på Bommersvik och vi skulle gå igenom också övriga partiers ideologier, inbjöd jag framträdande företrädare för de borgerliga partierna att själva, inför socialdemokratisk publik, redogöra för sina respektive ideologier. I botten fanns ett gentlemen´s agreement: de socialdemokratiska kursdeltagarna skulle inte utsätta gästföreläsaren för pajkastning.

Det blev intressanta diskussioner. Inte minst gällde det den med Carl Tham, som då alltså företrädde liberalismen.

Sen bytte Carl Tham som bekant parti och sida och blev socialdemokrat, ett anmärkningsvärt steg av en person som hade haft en så framträdande position i ett borgerligt parti.

Hans partibyte visade sig vara synnerligen genomtänkt. Jag minns ett sammanträde med socialdemokratiska partistyrelsen med statsråd närvarande: Carl Tham höll där ett ideologiskt anförande – lysande, genomtänkt, logiskt, medryckande. Och så hände något som aldrig brukade hända på de här sammanträdena på den tiden: socialdemokratiska partistyrelsen applåderade!

Jag påminns om allt detta av att Carl Tham i dagens Dagens Nyheter (9 februari 2007), på DN.debatt, publicerar en artikel, där han uppmanar Mona Sahlin att föra tillbaka partiet till klassisk socialdemokratisk reformpolitik, ”Socialdemokratin vågar inte längre kritisera kapitalet”.

Den här artikeln har, när det gäller globalisering, full sysselsättning och gemensam sektor/naturliga, genomplanerade monopol, en helt annan riktning, än den artikel av Hans Bergström i DN, som jag länkade till här om dagen. Thams artikel har udden riktad mot ”påståenden om att en fri och öppen ekonomi är oförenlig med en ambitiös välfärdsstat och inkomstfördelning, att höga skatter är ett hot mot ekonomisk tillväxt eller att skyddet för löntagare måste nedbringas till ett minimum”.

Artikeln slutar så här:

”Min förhoppning är att partiet, när nu frågan om en ny partiledare förefaller avklarad, skall granska och pröva partiets politik som den faktiskt utövats. Mitt råd är då: fall inte för retoriken om brist på anpassning till globaliseringen, den kommer nästan alltid från partiets fiender, utan pröva i stället kritiskt vad som varit bra och dåligt med den omfattande förnyelse som skett.

Kort sagt: Var reformister!”