Krakel Spektakel & Kusin Vitamin

15 februari 2007 16:41 | Barnkultur, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Om drygt ett halvår fyller min egen Krakel Spektakel, Viggo, fem år. Min egen Kusin Vitamin, hans syster Klara, fyller två om drygt en månad.

Den här veckan har morfar – jag – och mormor – Birgitta – haft nöjet att hämta dem på dagis, äta middag med dem och vara med dem fram till nattningen inte mindre än två gånger. Viggos och Klaras mamma, Kerstin, har varit med vid hämtningen på dagis men inte för att barnen fordrar att hon ska vara med. Minstingen, Klara, ställer sig beredvilligt bredvid morfar eller mormor för att bli hjälpt med ytterkläderna. (Viggo klarar påklädningen själv.)

I måndags körde Birgitta hem dem i barnvagnen, Klara i vagnen och Viggo på ståbrädan. I går, onsdag, var det så mycket snö, att jag kunde dra dem hem i snowracern: Klara framme vid ratten och Viggo bakom, som ett stöd.

I måndags var Kerstin med hem ett tag, innan hon försvann till en föräldraträff på dagis. I går avvek hon halvvägs hem för att gå på ett sammanträde.

I båda fallen har först pappa Bo och sen mamma Kerstin kommit hem relativt tidigt, innan barnen hade hunnit somna. Men ingen av ungarna, inte heller lilla Klara, krisar för att mamma och pappa inte finns till hands: de äter med oss – i går lassade Klara i sig massor av mormors plättar – och leker med oss; vi får göra i ordning dem för natten och läsa för dem.

I måndags lekte Viggo och Klara affär med morfar nere i källaren. I går lekte Viggo bibliotek, vilket Klara dock ständigt störde genom att bära bort eller välta travarna med böcker – Viggo var faktiskt väldigt tålmodig med lillasyster! Och så hittade morfar på en rolig lek: han gick på alla fyra och var morfarshäst, ganska vild när Viggo satt på ryggen, mer försiktig när det var Klara som red. Men det allra roligaste var att morfar välte av ryttarna på Klaras säng. När Klara hade ridit en omgång, skrattade hon så hon kiknade och ropade: – Meja, meja!

Inte att undra på att morfar fick en kram i hallen av Klara, när han skulle gå.

Nej, jag brukar inte kalla barnbarnen för Krakel Spektakel och Kusin Vitamin.

Jag kom bara att tänka på Lennart Hellsings berömda figurer, därför att jag i måndags läste ur ”Krakel Spektakel-boken” (Rabén & Sjögren, 1959, här i 1991 års upplaga, i båda fallen illustrerad av Poul Ströyer), för Viggo, innan han, trött och nöjd, somnade i måndags kväll.

Vi hann förstås inte läsa hela boken; den är tjock. Jag märkte också ganska snart att visorna och ramsorna gick hem bäst hos den här fyra och ett halvt-åringen. Han kommenterade också ofta och gärna Poul Ströyers bilder, gärna detaljer i dem.

De längre texterna tappade han ibland intresset för.

Men att höra morfar sjunga sångerna var kul. Som den inledande och mest kända av dem:

Krakel Spektakel
Kusin Vitamin
hängde och svängde
i en gardin.
För hej och hå
i gardinen den blå!
Krakel Spektakel
vad tänker du på?

Eller den här:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Knäppa på gitarren, blåsa i trumpet,
skaka ner små päron ur äppelträt.

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Citronil – något självklart för morfars generation – måste man förstås förklara: Det är en läsk, lite som 7 Up som du gillar, Viggo! Tänk om du skulle bada i en hel sjö av 7 Up!

Över huvud taget finns det ord hos Hellsing, även om de inte är besvärande många, som man måste förklara för nutida barn. Men också de nutida barnen gillar hans ordvrängeri, hans rimkonst och den påtagliga rytmen i hans ramsor och sånger; den finns förresten också ofta i hans prosa.

Och det känns helt underbart att vara morfar och föra det här kulturarvet – för det här är en del av det svenska kulturarvet – vidare till ytterligare en generation.