Och skulle jag svika min fana röd

17 februari 2007 10:30 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Den dikt Ola efterlyser, den som han hörde Börje Ahlstedt läsa, är skriven av K J Gabrielsson (1861-1901), signaturen Karolus (vilket är den latinska formen av hans förnamn Karl):

Och skulle jag glömma jag?

Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härja de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faderns lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det,

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se’n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, ”av nåd”, man mig lät
få plats – man visste min flit –
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.

Den här dikten, K J Gabrielssons mest kända, publicerades första gången i Social-Demokraten den 21 oktober 1892.

K J Gabrielsson var den mest framträdande av den riktigt tidiga arbetardiktningens autodidakter – de självlärda, i motsats till dem som August Palm kallade för ”intelligensarna”. Till skillnad från många av de senare, som ofta var revolutionärer, var Gabrielsson en övertygad reformist.

Han talade – som i dikten ovan – av egen erfarenhet. Han växte upp i fattigdom och arbetade bland annat som byggnadsgrovarbetare. 1892 blev han journalist på Socialdemokraten och senare redaktör för veckotidningen Folkviljan.

K J Gabrielsson var självlärd men skaffade sig betydande kunskaper. På egen hand lärde han sig bland annat tyska, franska och engelska och läste sedan dessa språks stora författare på originalspråken.

Gabrielsson dog i lungsot, endast 40 år gammal.

Källor:
”Dikter i kamptid” i urval och med kommentarer av Hans Haste (Pogo Press, 1977).
Axel Uhlén: ”Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909” (Bokförlaget Vanadis, 1964).