Olof Palme och medierna

Historikern Gunnela Björk intervjuade mig för sin bok ”Olof Palme och medierna” (Boréa, 2006). Jag hade förberett mig mycket noga: på vårt köksbord i Uppsala hade jag staplat mängder med kongressdokument, verksamhetsberättelser, bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s) med mera, späckade med gem på sidor, där det fanns något för ämnet intressant. Vi satt i flera timmar: hon frågade, jag berättade och läste in citat i bandspelaren – trodde jag. När intervjun var slut och hon kollade inspelningen, visade det sig, att inget av det jag hade sagt hade blivit bandat.

Hon blev naturligtvis störtledsen, och jag tyckte oerhört synd om henne. Vi diskuterade situationen och kom fram till att hon med stöd av minnet och sporadiska anteckningar snabbt skulle göra en sammanställning av intervjun och skicka den till mig för godkännande och eventuell korrigering. Så skedde också. Det blev ändå, med tanke oå omständigheterna, förvånansvärt bra, även om förstås en del konkreta exempel och annat sådant inte kom med.

Jag vill genast säga, att ”Olof Palme och medierna” har blivit en både intressant och välskriven bok. Jag kan bedöma dess informationsvärde, eftersom jag var med under de aktuella åren. Olof Palme hörde förstås till en något äldre generation, men jag träffade honom redan under studentförbundstiden på 1960-talet, och från början av 1968 arbetade jag på partiexpeditionen, 68an (Sveavägen 68): först som pressekreterare, också under den kongress då han valdes till ny partiordförande, senare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), under perioden närmast hans död som biträde åt partisekreterare Bo Toresson. (Dessutom kom jag, som huvudsekreterare i programkommissionen, att arbeta nära Olof Palme i hans egenskap av kommissionens ordförande, när vi skrev 1975 års partiprogram.)

Partisidan av socialdemokratiska partiets press- och informationsverksamhet kände jag alltså till väl – jag var till och med, tillsammans med Sören Thunell, med om att bygga upp ett nytt slags informationsarbete både runt kongresserna och gent emot tryckta och etersända media. Det är därför roligt att kunna konstatera, att jag inte har några vägande invändningar mot Gunnela Björks framställning av allt detta. Dessutom är det kul att läsa en bok, där man personligen känner praktiskt taget alla som förekommer i bokens notsystem: politiker, funktionärer och inte minst journalister. Det jag inte kan bedöma utifrån egna erfarenheter är egentligen bara den unge Olof Palmes tid som grå eminens hos Tage Erlander och Olof Palmes allra första statsrådsår. Men jag är hyggligt påläst även på den perioden, och jag har inte heller där hittat något, som skulle kunna rubba min mycket positiva bild av Gunnela Björks bok.

Olof Palme var en politiker, som på sätt och vis kan sägas ha varit besatt av media. Fram till slutet av 1960-talet var socialdemokratin fortfarande en folkrörelse, som visserligen hade relationer till media men som ändå i huvudsak skötte opinionsbildningen via den armé av människor, som befolkade rörelsen. Under den här perioden var mediabilden av den intelligente och verbale Olof Palme för övrigt mycket positiv, liksom i förhållande till politiker överlag nästan högaktningsfull.

Sen förändrades medialandskapet, och Gunnela Björk skildrar det väl: TV blev ett viktigt medium, det högaktningsfulla ersattes av skjutjärnsjournalistik, tidningarna blev mer drivna av journalistiska infallsvinklar än av partipolitisk tillhörighet.

Olof Palme förstod tidigt medias betydelse i denna nya tid och byggde upp ett enastående nät av kontakter inom journalistkåren. Han odlade personliga vänskapsband, belönade (och straffade ibland) journalister beroende på vad de hade skrivit. Men helt ensam var han inte om det här: Också partisekreteraren, Sten Andersson, hade sinne för vad umgänget med journalister krävde, och Sten var på partiexpeditionen omgiven av ett gäng yngre medarbetare, som förstod, att vi levde i ett medialt paradigmskifte. (Jag har berättat mer om det här i min minnesruna över Sten, ”Last Chorus: Sten Andersson”.)

Både Olof Palme och vi på partiexpeditionen odlade under den här tiden privata relationer till viktiga journalister; det gick alltså att föra samtal ”off the record” och att bjuda journalister på en bättre middag på Bommersvik med mat och inte minst dryck plus bastu och övernattning. (Jämför med TV-journalisternas negativa attityd till den traditionella partimiddagen under årets almedalsvecka.) ”Verktyg, kollegor eller kritiska granskare?” heter ett mycket centralt kapitel om den här problematiken i Gunnela Björks bok.

Med tiden kom de mycket nära och vänskapliga relationerna mellan Olof Palme och medias representanter att bli, om inte fientliga, så i varje fall mer distanserade, framför allt på grund av att journalisterna, för att använda Gunnela Björks formulering, allt mer såg sig som kritiska granskare.

Också annat bidrog till att göra Olof Palme till något annat än medias kelgris. Efter valförlusten 1976 hamnade både partiordföranden och partiet i mediaskugga. Palme försökte kompensera detta med att hitta blottor i motståndarnas agerande, också i deras agerande inför media. Jag har både varit med om att i riksdagsrestaurangen vid Sergels torg bli utfrågad av Palme om vad Thorbjörn Fälldin och andra borgerliga ministrar hade sagt vid den presskonferens jag just hade varit på och om att vid VU-sammanträden få berätta om mina intryck av den senaste centerstämman. (Jag var närvarande vid alla dessa borgerliga mediala evenemang i egenskap av journalist, chefredaktör för Aktuellt i politiken.)

Olof Palme utsattes dessutom för politiskt motiverade kampanjer i media av ett slag, som det är svårt att hitta motstycken till. När jag läser Gunnela Björks sammanställningar med utförliga citat, häpnar jag åter över allt det som Palme utsattes för – minnets förträngningsmekanismer har uppenbarligen gjort ett gott jobb. Men så minns jag hur det var – också att Olof Palmes egna reaktioner på det som skedde understundom gjorde det svårare för medarbetarna att hantera svartmålningen.

De här reflektionerna i anslutning till Gunnela Björks bok blev, ser jag, starkt färgade av mina personliga upplevelser. Vilket inte är ett dugg konstigt: en så stark personlighet som Olof Palme förhåller man sig personligt till.

Gå alltså gärna vidare till boken. Där kommer många röster – medarbetare i statsrådsberedningen och på partiexpeditionen, journalister och andra – till tals och ger sina bilder av Olof Palme, hans relation till media och medias relation till honom.