Hjortfot på prärien
26 juli 2006 16:59 | Barnkultur | 7 kommentarerJag har tidigare skrivit om Edward S Ellis´ ”Hjortfot” i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens gemensamma serie av ungdomsböcker.
Jag har nu på Tradera lyckats få tag på fortsättningen, ”Hjortfot på prärien” (1956). Bokdesignen är exakt likadan, priset fortfarande lågt och omslag och illustrationer har, som när det gäller den förra hjorfotboken, gjorts av Hans Arnold.
Sen finns det två intressanta skillnader: Det förlag, som nu utger den här serien, är Rabén & Sjögren ensamt; samarbetet med Folket i Bild och LT har alltså upphört. Och nu finns översättare angiven, Rabén & Sjögren-författaren Ann Mari Falk (för övrigt representerad i samma serie med ”Birgitta går i dansen”). Vidare finns det en instressant upplysning, som bekräftar min teori i recensionen av ”Hjortfot”: ”översättning efter norsk bearbetning”.
Den här boken börjar, där ”Hjortfot” slutade: Hjortfot lovade där de vita nybyggarpojkarna Georg och Viktor att ta med dem på en färd tvärs över den amerikanska kontinenten, ända till Stilla havet.
Här genomförs denna resa, givetvis till häst. Med på färden är också den från förra boken kände svartfotsindianen Mul-ta-la, som på det här sättet ämnar återvända till sina egna hemtrakter från sin egen långa upptäcktsfärd
Färden går via S:t Louis, på flotte över Missouri, över prärien och över Klippiga bergen och längs Columbia River ner mot Stilla Havet. På sin färd möter de vita pojkarna och deras indianska vänner mängder av äventyr: en skenande buffelhjord, en gigantisk och ilsken björn i det som i dag är Yellowstone Park samt givetvis mer eller mindre vänligt stämda indianstammar; bland shoshoneindianerna tvingas de vita pojkarna möta hövdingens två söner i närkamp – och vinner förstås.
Pojkarnas indianska vänner skildras med beundran: Hjortfot tämjer ledaren för en flock vildhästar och döper honom till Virvelvind. Mul-ta-la visar sig vara en överdängare till jägare.
Dock fanns det en avgörande skillnad mellan dem: ”Mul-ta-la hade en filt bakom sig på hästen. Som de flesta indianer var han inte direkt petig med hygienen. Som regel var det behagligt att ha dem en smula på avstånd, för ingen kan påstå att de luktar särskilt gott. Med Hjortfot var det annorlunda. Han var prydlig och ren. Han badade så ofta han hade tillfälle till det, och hans kläder var alltid tvättade. Andra indianer retade honom ofta för detta. De tyckte han var pjoskig, men Hjortfot var alldeles för klok för att lyssna på sådant.”
Annars består fördomarna mot indianerna i den här boken mest av att de som är för de vita är ädla, medan de som är emot dem är grymma och anfaller, fegt nog, på natten.
Från min barndoms läsning av den här boken minns jag en sak, som en kamrat tog upp med mig. Han var inte lika läsvan som jag, och han hade, berättade han, först inte förstått innebörden av ordet ”moskitos” utan hade läst ordet som ”mås-skitos”.
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Vårt bibliotek är inte stort, men där finns 5 böcker om Hjortfot. Böckerna är tryckta 1963 och ingår i B Wahlströms ungdomsböcker med grön rygg och med fina bilder på omslaget. Pris 3:55. Det framgår inte vem som gjort bokomslaget, däremot står det vem som översatt – Hjortfot på prärien är översatt av E. Grafström – och omslaget verkar ha signaturen D Ljungdahl(?). Jag vet inte varifrån de kommer – om Olle fört dem med sig i ”boet” eller om Bo skaffat dem. De är i varje fall inte mina från början. De är numrerade: 25 Hjortfot, 31 Hjortfot på prärien, 34 Hjortfot i Klippiga bergen, 89 På strövtåg med Hjortfot, 208 Hjortfots sista strid, 288 Hjortfot och pälsjägarna. Jag måste fråga Bo om han vill ha böckerna. Jag har aldrig läst någon indianbok – min håg i unga år stod mest till Wahlströms flickböcker som jag hade råd att köpa någon gång då och då.
Comment by Kristina Strömberg — 2006 07 27 9:43 #
Hej Enn!
Jag tänkte ta mig friheten och ställa en fråga om arbetarrörelsens förhållande till media och Du får gärna kommentera – praxis är ju tvärtom (om du orkar i sommarvärmen).
Jag har inga större kunskaper om när stora delar av A-pressen ”kånkade” under slutet av 80-talet eftersom jag tillhör en yngre generation.
Det svenska medialandskapet har ju förändrats i en stor omfattning under senaste 10 åren. Tänker på alla Internet-baserade tidningar som nästan alla papperstidningar har som komplement. Egna nyheter och även nyheter från TT läggs ut kontinuerligt på sidan. Läsaren kan kommentera och göra inlägg m.m. Nyhetspulsen har ökat markant. Även bloggandet har vuxit fram som ett nytt åsiktstorg för ett stort antal medborgare (jmf. grekernas demokratisyn och torget ).
Aktuellt i Politiken och Stockholms Tidningen, har utgivning en gång i veckan som papperstidning
(pulsen är måttlig).
Varför kan inte Partiet ha en Internetbaserad tidning där idédebatten sjuder? Där såväl partivänner från såväl Skåne och Gotland som Norrbotten kan mötas på åsiktstorget.
Jag är fullständigt övertygad om att det finns massor av idéer, uppslag, kunnade och kompetens bland personer som sympatiserar med arbetarörelsens värderingar.
Arbetarrörelsen behöver mer av idédebatt – utgör själva syret.
Hälsningar
Rustan Rydman (s)
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2006 07 27 10:36 #
När jag själv var i Hjortfot-åldern, läste jag själv alla de böcker du nämner i just B Wahlströms serie med grön rygg, det vill säga pojkbokdelen av den serien.
De utgåvor jag skriver om, i FiBs och Rabén & Sjögrens ungdomsbokserie med plastlaminerade pärmar, kom senare; dem minns jag i egenskap av FiB-ombud.
Det är fråga om samma historier, men böckerna är inte helt identiska. I båda fallen rör det sig om förkortningar och bearbetningar. De varianter jag nu talar om har alltså norska bearbetninga som förlaga och de svenska översättningarna utgår troligen från norska, inte engelska.
Det är synd att du inte har läst någon indianbok, när du var i den åldern. Indianböckerna var spännande och fantasieggande – även om de, som jag nu, i mer medveten ålder, visar, innehöll en del fördomar om indianerna.
I Nylands skola (i Nyland, Njurunda, inte i Ångermanland), en B-skola, fanns ett ganska litet skolbibliotek i ett väggskåp. Läshungriga som jag fick extratilldelning utöver de normalt högst tre låneböckerna per vecka. Ändå räckte det inte till för dem som hade en glupande aptit på böcker; några av oss som var extra läsgalna lånade böcker i samförstånd, och så bytte vi under veckans lopp böcker med varann.
Det fick till följd, att jag bokstavligen läste ut alla pojkböcker som fanns i vårt lilla skolbibliotek. Vad gör man då? Jo, jag fick förstås övergå till att också läsa flickböckerna, till exempel B Wahlströms böcker med röd rygg. Mycket av det jag på det sättet kom att läsa fann jag rent av läsvärt. Ett exempel är de just nu radioföljetongsaktuella Kulla Gulla-böckerna, som jag alltså läste i slukaråldern.
Av det har jag lärt mig, att man egentligen inte bör göra skillnad på vad som är pojk- respektive flickböcker. Det har jag sen tillämpat på mina egna barn.
Comment by Enn Kokk — 2006 07 27 10:36 #
Till Rustan Rydman: Mycket av det du skriver håller jag med om. Jag skulle själv välkomna en mer omfattande idédebatt.
I det fallet har jag stora förhoppningar på den nyutnämnde Tiden-redaktören Bo Bernhardsson, som rimligen på ett mer aktivt sätt kommer att släppa in partivänstern – som jag menar är partiets själ – i spalterna igen.
I fallet Aktuellt i politiken är det svårt att tänka sig, att den nye redaktören skulle kunna göra en sämre tidning än hans föregångare gjorde. AiPs problem tror jag är ambitionen att göra en ”nyhetstidning”. Men hur gör man en nyhetstidning, om man utkommer bara en gång i veckan?
Kravet att AiP borde innehålla mer nyheter fanns också under min tid som redaktör. Men vi satsade i stället på bakgrund till nyheterna, på ideologi och på kultur. Den sortens tidning fann också sina läsare, som mest 140 000 prenumeranter. (Men även den lägsta upplagan, kring 100 000, innebar minst tio gånger så många läsare, som dagens AiP lyckas samla.)
För egen del är jag alldeles säker på att det skulle gå att göra en mer spännande tidning i magasinsformat, en tidning som också skulle locka fler läsare. Jag ser framför mig en tidning med namnet Aktuellt magasin med samhällsreportage, idépolitiskt material, debatt, recensioner (av politiska böcker men även musik, film, skönlitteratur och barnkultur), noveller och följetonger, personporträtt, serier, skämt med bett, cartoons, serier, inspirerande artiklar av hur man förnyar partiet i dess egenskap av folkrörelse med mera. För de nyhetstroende kunde man ju för husfridens skull ha en inlaga, Politiken, som i kortform informerade om s-förslag och om vad som i övrigt sker i politiken.
Det här magasinet kunde ju som nätbilaga ha en avdelning för snabbare debatt, inget ovanligt i dagens mediavärld.
Avslutningsvis: du har naturligtvis helt rätt i att bloggarna och nätdebatten har förändrat mediabilden i riktning mot det fria åsiktstorget.
Min blogg har till exempel ett växande antal ständigt återkommande läsare, och sammantaget är antalet läsare uppe i ett veckoantal, som motsvarar upplagan på en mindre tidskrift.
Men jag hyser också en stor kärlek till det tryckta ordet, och jag skulle ställa mig i kö för prenumeration, om arbetarrörelsen lyckades få ihop resurser till en rikstäckande morgontidning à la gamla Stockholms-Tidningen. Nu läser jag varje dag tre morgontidningar och två kvällstidningar, och ingen av dem – jo, ni läste rätt – känns som en riktig socialdemokratisk tidning.
Comment by Enn Kokk — 2006 07 27 11:12 #
På Jönköpings kommunbiblioteks sida finns en utförlig genomgång av Hjortfotsserien
Comment by Bo — 2006 07 27 12:43 #
Jättekul! Jag har begärligt läst.
Comment by Enn Kokk — 2006 07 27 14:23 #
Jag läste, med stort utbyte, både pojkböcker och flickböcker, äventyrsböcker och indianböcker, reseskildringar (upptäcktsresande!), historiska skildringar, som Fältskärns berättelser, om världsrymden och ganska snart romaner och poesi – i 12-13årsåldern. Jag är och förblir alläsare med krav på kvalitet i språket och framställningskonsten.
Comment by Birgitta Dahl — 2006 07 27 20:48 #