Sommar i P1 med Anders Göranzon

Ett par personliga positionsbestämningar med anledning av polisen Anders Göranzons ”Sommar” i dag:

Vid mina 80 år orkar man inte så mycket som i sin krafts dagar, men även om jag är en fridens man, har det också alltid bott en aktivist i mig. Redan under folkskoletiden organiserade jag en tillrättavisning i form av kollektivt skolstryk mot skolans översittare, alltför stark för var och en av oss som deltog. Under min studenttid i Uppsala har jag en gång handfast (till författaren Lars Gustafssons förfäran; han var vittne till det här) lyckats stoppa ett våldsamt slagsmål utanför Fyris-biografen. I en jättelång taxikö, där jag stod och väntade med två småbarn, har jag personligen – till övriga väntandes stora jubel – tvingat ut en person som försökte smita före alla andra i kön. Här i Öregrund har jag bland annat slängt ut (bokstavligen) en inträngling över den låsta grinden.

Men jag kan också förstå dem som gör dumheter och rent av bryter mot lagen. På småskole- och folkskoletiden hade jag en klasskamrat som jag umgicks med, också gav bort böcker åt, men honom gick det snett för i livet, och jag förstår varför. Han bodde hos sin mormor, eftersom hans mamma fanns i Stockholm (och enligt vad det sades inte levde ett helt sedesamt liv), och de hade det mycket knapert, så att läsa vidare – som jag gjorde – var inte att tänka på, detta trots att han avgjort var tillräckligt begåvad. Och det här ledde i sin tur till att han tog sig friheter som han borde ha hållit sig ifrån, stoppade bland annat pengar i egen ficka när han efter att ha slutat folkskolan fick jobb på en bilfirma i Sundsvall. Vilket när det upptäcktes ledde till att han fick sparken. Så han började med inbrott, ofta i berusat tillstånd, vilket senare bidrog till att han åkte dit. Och för att göra en lång eländeshistoria kort: han hamnade gång på gång på vårdanstalt och i fängelse. När han sen hade blivit fri, kom han till mig i Uppsala, och jag hjälpte förstås min barndomskamrat bland annat med att få hyra ett rum hos några jag kände. Då tackade han mig, hans gamla kompis, genom att ge mig en av de få ägodelar han ägde, en gul frottéhandduk. Att jag kan berätta det här beror på att han sedan länge är död. Frid över hans minne!

Min poäng med det här är att jag, efter att jag i dag har hört Anders Göranzons sommarprat, tror att han och jag har ganska lika värderingar och reagerar ganska lika – märk att jag aldrig har träffat honom eller i övrigt har några kunskaper om honom.

Göranzon och en poliskollega blev kända, också i USA, genom en försåtligt redigerad intervju, sänd i Fox News, ännu mer när sedan Donald Trump på sitt vanliga sätt ytterligare hade förvanskat vad de båda poliserna hade sagt. Anders Göranzon, för att återvända till honom, har förvisso synpunkter på de resurser polisen har till sitt förfogande och dessas varaktighet, men någon fiende till flyktinginvandring, det som Trump ville tolka det till, har han aldrig varit.

Ändå är han uppvuxen i Rinkeby och har senare tjänstgjort i de här delarna av Stockholm, likaledes i det invandrartäta Södertälje. Hans tidiga egna minnen från Rinkeby är av en stadsdel där ungar med olika kulturell och religiös bakgrund kunde leka ihop, vilket inte betyder att han inte ser alla de problem som anhopningen av nya anlända för med sig, till exempel svårigheten att ge jobb åt alla. Och bland annat i Södertälje, där han har tjänstgjort under lång tid, har det här utanförskapet bidragit till att skapa ligor av kriminella.

I Södertälje kom ändå han och hans kollegor långt med att lösa de här problemen, bland annat genom att insatsen var så massiv och pågick under så lång tid. Man lyckades både stävja den grova brottsligheten och minska vardagsbrotten. När han senare tillsammans med andra som hade tjänstgjort i Södertälje fick i princip samma uppgift i Järvaområdet, bland annat i Rinkeby och Tensta, var det enligt hans mening nödvändigt att få resurser att arbeta under fem år, men med de anslag som ställdes till förfogande räckte pengarna bara i tre år, till slut två. Också enligt min mening måste man satsa större resurser som räcker till en längre insats än det nu blev.

För det går att nå önskade resultat om viljan och pengarna finns, och Anders Göranzon har också exempel på att människor som har hamnat utanför samhällsgemenskapen kan återföras dit. Han berättar en egenupplevd historia, som börjar med en kakelsättare han lejer från en firma och med att denne inte gör ett jobb som är gott nog. Så han ringer firman den här hantverkaren kom ifrån och klagar, och den som svarar lovar att komma dit och kolla. När den sistnämnde sen anländer för att inspektera, känner han plötsligt igen vederbörande och vice versa. Killen är en av dem han en gång har satt dit. Men nu har han alltså jobb och är en del av vårt samhälle. Tillsammans faller de i varandras armar.

Sen slutar Anders Göranzon sitt ”Sommar” med en rad kloka reflektioner och paroller: Man måste visa respekt och artighet, inte bara när man entydigt gillar varandra. Alla kan bidra med något. Ansvaret är allas, vårt. Den vite riddaren vi ständigt väntar på är du själv.

Alldeles i slutet av sitt program använder han två klassiska socialdemokratiska paroller.

Dels affischparollen ”Alla ska med”, introducerad 2004 och sen använd fram till 2008.

Dels SSU-parollen ”Tillsammans är vi starka”, lanserad i en SSU-film från 1974.

Skulle det här kunna vara bara en ren slump?

Av den musik han spelar är bara en mindre del, till exempel Bob Marley & The Wailers och Bo Kaspers orkester, bekant för den äldre publiken.

Men väldigt mycket handlar om de utsatta områden och människor han berättar om i sitt program: Inner Circle och Tek med ”Bad Boys”, Kartellen, Sebbe Stax och Dani M med ”Mina områden”, Hugo Chakrabongse med ”99 Problems”, Infinite Mass med ”No. 1 Swartskalle”, Gangstagrass med ”I Go Hard”, Everlast med ”White Trash Beautiful”.

Någon som tolkar det här som reaktionärt och invandrarfientligt?

Sommar i P1 med Barbro Ehnbom

Barbro Ehnbom berättade i dagens ”Sommar” om hur hon vid ett tillfälle, när hon kom till Handelshögskolan, av en manlig student avfärdades med ”Sekreterarkursen är på kvällen”. Hon verkar inte ha blivit särskilt upprörd över att bli behandlad så. I stället berättade hon i dagens program att hon ett år senare blev anställd på Handelshögskolan.

Hon tycks ha levt efter sin mammas devis ”Man ger aldrig upp”. Och trots egna tidiga drömmar om att bli veterinär eller poet hade hon lyssnat på sin pappa, som tyckte att hon kunde bli till exempel jurist (och på Handelshögskolan kom hon mycket riktigt att undervisa i juridik).

För att klara det här måste hon rimligen ha haft lätt för sig och klarat skolan bra, fast sånt kombineras inte alltid med mänskligt vett och att bry sig även om de mindre framgångsrika i kampen om jordens inte oändlig resurser. Den här tjejen ägnade sig alltså också åt ett så utlevande kårliv, att hon hamnade i Se. När hon efter denna ganska vilda fest sedan kallades till rektorn, trodde hon först att det handlade om något slags bestraffning, till exempel relegering – men det visade sig att han ville gratulera henne till det bästa resultatet i ett prov.

Hon påbörjade doktorandstudier men lockades också av annat: Kandiderade till att bli mälardrottning (men vann inte trots att hon vad jag förstår bör ha haft utseendemässiga möjligheter). Hon hade länge närt drömmar om framtids- och framgångslandet USA och åkte därför över till New York för ett, som hon då trodde, kortare besök. Men där blev hon kvar, lyckades och blev hyggligt rik.

Eftersom jag själv har varit i New York ett antal gånger, förstår jag den berusning hon kände av att vara där. Hon var 23 när hon kom dit, och hon säger själv att det blev kärlek vid första ögonkastet, och i hennes fall ledde det här till besök på många klubbar och restauranger, där man släpptes in om man var rätt klädd och anlände i limousine. Det här är ju inte något billigt nöje, så hon tackade ja när hon fick chansen att börja på ett läkemedelsföretag. Så småningom blev hon finansanalytiker och lyckades då genom sin svenska brytning forcera hindret sekreterarna och kunde sen vampa företagens chefer på värdefull information.

Jag orkar inte referera allt hon har gjort och alla hennes framgångar – är ni främst intresserade av sådant, kan ni ju själva lyssna på hennes ”Sommar”.

Mer hörvärda i mitt perspektiv är då hennes berättelser om möten med också här i Sverige kända amerikaner. Somligt där är inte särskilt intressant, till exempel att hon vid ett tillfälle hamnar vid samma restaurangbord som Lyndon B Johnsons döttrar. En mer kittlande historia är hennes träff med Donald Trump, men i det fallet är hon återhållsam. En glimt får vi också av Placído Domingo: Hon sitter på ett plan och lyssnar – ledsen över att hennes äktenskap har nått vägs ände – i hörlurarna på Jussi Björling, och mannen bredvid henne verkar av någon anledning vara intresserad av henne. När de är framme, hjälper han henne att ta ner bagaget och erbjuder henne sen skjuts från flygplatsen. I bilen frågar han henne vad det var hon lyssnade på i planet, och när hon berättar det, säger han: ”Ah! Bjorling!”. Först då kommer hon på att fråga honom vem han är, och det visar sig att han är Placído Domingo.

Den kanske roligaste kändishistorien handlar dock om Sean Connery, också känd som agent 007. Honom träffar hon vid en blind date, men han visar sig vara ganska svår att föra meningsfulla samtal med, så det hela slutar med att hon sticker därifrån. Men han ger sig inte, ringer först några gånger utan att få svar, och kommer sen själv till hennes hotell och börjar där banka på dörren till rummet där hon bor. Till slut tittar en arg och sömnig gubbe ut genom dörren. Själv har hon nämligen åkt därifrån.

Ingenting i historien om henne själv vittnar om något djupare intresse för klassisk musik, men till hennes förvåning visar sig sonen Marcus vara intresserad av sådan. Som andra ambitiösa föräldrar låter hon honom gå i musikskola, men när hon sen såsom varande god mamma tar en businesspaus och går för att lyssna på honom i hans skola, blir hon först väldigt förvånad: Han finns ju inte där, på scenen. Först när konserten ska börja kommer han in på scenen, och hon förstår plötsligt att han är solist! Och som mor tar hon sen sitt ansvar (något som i deras fall också kostar pengar): Sonen flyttar till Sverige och Stockholm och får klarinettistren Martin Fröst som lärare. (Observera att jag inte är kritisk mot Martin Fröst, som jag både har hört på konsert och träffat i samband med en OD-middag – vi har också en mängd skivor med honom i skivhyllorna.)

I hennes fall noterar jag att både detta och en del egna erfarenheter tycks ha modifierat hennes livshållning. Hon är i mina ögon fortfarande lite för inriktad på individuella insatser som föräldrars engagemang i de egna barnens skola. Men på vissa punkter har också hennes erfarenheter ändrat hennes ståndpunkter. Medan hon länge stenhårt var mot kvotering i näringslivet, inser hon numera att jämställdheten fortfarande växer fram för långsamt och accepterar därför aktiva åtgärder för att föra in också kvinnor på ledande positioner i företagen.

I hennes skivlista finns förstås då sonen i Schuberts ”Ave Maria” och hans läromästare Martin Fröst i Adagiot ur Mozarts klarinettkonsert.

Också Sven-Bertil Taube, som hon har mött i samband med en konsert i New York, spelas: ”Varför skola mänskor strida?”. Och Jussi Björling i ”Tonerna”.

I övrigt är hennes musikval en salig blandning: Elvis Presley, Sven-Ingvars, Frank Sinatra, Kris Kristofferson, Rod Stewart, Shirley Bassey och ”Dansen går på Svinsta skär” för att ge några exempel.

Sommar i P1 med Tarja Halonen

När Tarja Halonen år 2000 blev Finlands första kvinnliga president (hon var det sen till 2012), åkte hon som brukligt var på statsbesök till Sverige. Den svenske kungen var hennes värd, och till kungamiddagen för Halonen bjöds också riksdagens talman, Birgitta Dahl samt – eftersom jag var gift med henne – även jag.

Vid den här typen av middagar – jag har varit med om åtskilliga – får de inbjudna gästerna i tur och ordning gå fram till gästen med make eller maka samt kungen och drottningen och hälsa. När vi kom fram till den finska presidenten, utbrast hon med ett glatt leende: ”Nej men Enn!”.

Vi hade nämligen träffats åtskilliga gånger, både på valvakor och på socialdemokratiska partikongresser.

Tarja Halonen berättade i sitt ”Sommar” i dag om både presidentåren och sin egen bakgrund. Hon kom från enkla förhållanden i arbetarstadsdelen Kallio i Helsinki, och när hon startade sina universitetsstudier med att läsa konsthistoria, tyckte hennes föräldrar att hon skulle skaffa sig en utbildning, som gav säkrare ekonomisk utdelning, och då gick hon över till juridik. Deltidsarbete både hemma i Finland och i Storbritannien bidrog till att hon klarade ekonomin; dessutom lärde hon sig italienska under en vistelse i Italien.

Hon var sen student under studentrevoltens tid och deltog också i sådana aktiviteter men var och förblev socialdemokrat – blev partimedlem och valdes in i riksdagen 1979. Tidigare under 1970-talet hade hon anställts som jurist i Finlands motsvarighet till LO, FFC, Finlands Fackliga Centralorganisation.

Hennes juristutbildning ledde sedan också till att hon 1990 utsågs till justitieminister i Harri Holkeris regeri9ng. Holkeri var borgerlig (Samlingspartiet), men det här var en koalitionsregering – Pertti Paasio (s) var statsministerns ställföreträdare. Och hon stannade sedan länge i politiken och blev till slut republikens president. Dessförinnan hade hon bland annat varit utrikesminister.

Jag har som sagt träffat henne åtskilliga gånger, och det jag politiskt skulle vilja säga om henne är att hon förenar radikalism och engagemang med klokhet och balans. Liksom många av oss 60-talsradikaler hade hon valt att formellt inte gifta sig med sin man, Pentti Arajärvi, men när hon sen fick det formreglerade ämbetet som Finlands president, fogade hon sig, och de gifte sig.

Redan uppdraget som utrikesminister medförde att hon fick mängder av kontakter med politiker i andra länder, sådana som Alexej Kosygin – hon kände också Vladimir Putin innan han blev Rysslands president – och FNs generalsekreterare Kofi Annan. Men det är klart att det nära förhållandet mellan Sverige och Finland gör att en rad svenska politiker, från Olof Palme till Margareta Winberg, nämns med respekt. Också Bill och Hilary Clinton har hon träffat, fast i Finland. Också Martti Ahtisaari, före detta president, och Paavo Lipponen, före detta statsminister, båda hennes partivänner, nämndes med respekt, så också den relativt nyligen avlidne Mauno Koivisto.

Den här gamla vänsteraktivistens engagemang är mycket tydligt i frågor som europeiskt samarbete (märk att finländsk politik bär spår av landets under många år problematiska förhållande till Ryssland – hon nämnde själv krigsskadeståndet i krigets spår och den ekonomiska krisen i landet 1971), kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män, ekonomisk utjämning i världen och internationellt samarbete i miljöfrågor och vid naturkatastrofer.

När det gäller Sverige var hon mer försiktig, sannolikt präglad av sin gamla roll som president: Hon gladdes åt att Finland har varit framgångsrikt i hockey men var mindre entusiastisk när det gällde respektive lands prestationer i Eurovision Song Contest. Men även om hennes ordval var presidentpräglat försiktigt innehöll det här sommarpratet en kritik av att Sverige inte har gett de oerhört många med finländsk bakgrund som lever i Sverige rättigheter som nationell minoritet. Finland, som har en svensk minoritet, har gett den särskilda rättigheter, bland annat att kunna använda sitt eget språk vid kontakter med myndigheter och institutioner plus den så kallade tvångssvenskan i skolan.

Tarja Halonens musikval i ”Sommar” var utstuderat och knöt ofta an till det hon just då talade om.

Hennes val av ”Här kommer Pippi Långstrump” som inledning är på gränsen till självporträtt, och ”Höstvisa” (Tove Jansson och Erna Tauro) insjungen av Cumulus är väl en ganska passande avslutning på ett program om hennes liv. Den sydliga grannen fick sitt genom en skiva med esten Georg Ots.

Paul Ankas ”Diana” spelades för att hon en gång i världen hörde honom live, ”A Hard Day’s Night” med The Beatles när hon hade berättat om en englandsresa och au pair-jobb där.

Grannkampen mellan Sverige och Finland illustrerade hon genom att efter varann spela ”Waterloo” med ABBA och ”Hard Rock Hallelujah” med Lordi.

Helt naturligt blev det ganska många skivor med finska artister. Efter avsnittet om kvinnornas radikalisering spelade hon ”Jos rakastat” (Om du älskar) av Kaj Chydenius och med Kristiina Halkola. Sitt eget internationalistiska perspektiv följdes av Arkiviisu i ”Liitton tyttö” (Woody Guthries ”Union Maid”). Som exempel på att det finns finska artistter som är uppvuxna i Sverige spelade hon ”Satulinna” med Jari Sillanpää. Och som anknytning till självständighetsdagsmottagningen 2013 spelade hon Lasse Mårtenson med ”Myrskyluodon Maija” (Stormskärs Maja).

Sommar i P1 med Sven Melander

Sven Melander har jag aldrig varit i personlig kontakt med – däremot har jag läst honom i Aftonbladet och med nöje sett honom i underhållningsprogram i TV.

I sitt ”Sommar” i dag berättade han om sitt samarbete med Åke Cato (som liksom Melander lämnade Expressen för Aftonbladet), till exempel om TV-sketcherna om Werner & Werner, de som ofta slutade med frasen ”Det går lika bra med selleri”. Cato och jag hade, fram till dess att han dog, länk till varandras bloggar; Cato brukade också mejla mig om sångtexter, eftersom han visste, att jag kunde mycket om sådana. Till det jag redan visste fogade Melander nu egna vittnesbörd om Catos usla minne.

Jag har ett personligt förhållande också till en annan person i Sven Melanders ”Sommar”, Björn Afzelius. Jag har i och för sig alla hans soloskivor, så även skivorna han gjorde som medlem av Hoola Bandoola Band. Men jag har faktiskt också hört honom sjunga i ett par mycket överraskande sammanhang, dels på danska Socialdemokratiets kongressfest, dels mött honom på en valvaka med norska Arbeiderpartiet, där han hade inbjudits att sitta i partiledningens eget, slutna rum. Här i Sverige betraktades han ju inte precis som socialdemokrat, och Sven Melander berättade en ganska rolig historia om Björns envisa hållningar, som ibland mer var poser – men han kunde faktiskt revidera sina åsikter, när han tyckte sig ha fått skäl för det. Så vad jag förstår var han inte så låst som även Sven Melanders i och för sig roliga skröna ger sken av.

Lasse Åberg, som Melander träffade på Maxim och vars ”Sällskapsresan” han sen medverkade i, har jag träffat ett stort antal gånger, detta på grund av att både han och min hustru är så kallade hedersupplänningar. De båda nämnda herrarna förenas av sin speciella humor men kanske också av att båda har hjärtat till vänster.

Leif G W Persson, som Sven Melander i samband med den så kallade Geijer-affären peppade upp på benen igen, har jag också träffat, men Melander känner honom förstås mycket bättre. I sitt ”Sommar” berättar Melander också om hur han under en period fick vara med om tillkomsten av ”Grisfesten”.

Det här leder ganska naturligt över till en sak som förenade Melander och Persson, kärleken till sprit. I Melanders fall slutade det hela med att han insåg att han satt fast i ett alkoholträsk där nästan inget förutom berusningen och den flykt från verkligheten den gav betydde något. Men han räddades av att hustrun och barnen sa i från: han slutade helt enkelt (kanske inte så enkelt) med det här drickandet. Jag är ingen spritmoralist men har tvingats inse att somliga människor aldrig kan lära sig att använda alkohol på ett måttfullt sätt. I deras fall stämmer det som Melander säger: Allting blir bättre om man slutar.

Melanders sommarprat rymmer många personer (också Ulf Brunnberg och Gösta Ekman) och ytterligare historier, men det är särskilt några avsnitt jag kort vill nämna.

Dels berättelsen om storebrorsan och hans död och begravning. Här visar Sven Melander känslor vi inte har kommit i kontakt med när vi har jublat åt honom i hans egenskap av underhållare.

Dels försvaret av Zara Larsson på Facebook, när hon hade farit ut i ett hårt anfall mot manskulturen, om man nu kan kalla den kultur – hos horder av män tog hur som helst hennes uttalanden hus i helvete. Melander, som förstod hennes erfarenhet och värdering, slog, när de gav sig på även honom och hans text, stenhårt tillbaka och hävdade, att de inte hade fattat ett jävla dugg.

På samma sätt hamnade han i strid med Jimmie Åkesson och likasinnade, som han kallade för landsförrädare. Själv blev han i den vevan beskylld för att vara kommunist.

Kommunist är ju Sven Melanders absolut inte, men hans ”Sommar” blev det mest politiska programmet i den här serien hittills i år.

I skivvalet i programmet finns ganska mycket att glädjas åt: Kim Larsen med en dansk version av ”Härlig är jorden”, ”Dejlig er jorden”, Mikael Neumann och Åke Cato i ”Morgon på näset”, Sven Melander och Stefan Ljungqvist i ”Pepes Bodega”, Carl-Gustaf Lindstedt i ”Senapsvisan”, Steppenwolf i ”Born To Be Wilde”, Whitney Houston i ”I Will Always Love You”, Jules Messenets ”Thais: Akt 2, Meditation”, Zara Larsson i ”Ain’t My Fault”, Fria Proteatern i ”Rune Henry Johansson”, Björn Afzelius i ”Tankar vid 50” och Judy Garland i Charlie Chaplins ”Smile”.

Melodikrysset nummer 31 2017

Också den här veckan testade Anders Eldeman våra kunskaper om klassisk musik. Han spelade musik ur ”Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns. Fast själva frågan var enklare. Vi skulle identifiera soloinstrumentet, och det var en cello.

Själv tyckte jag att två andra frågor var betydligt svårare. Jag hörde och såg i och för sig Robin Bengtsson i Melodifestivalen och ESC, men jag skulle annars aldrig komma på idén att lyssna på honom, vilket gör, att jag förstås inte bums känner igen hans röst. Och varför han har sjungit in en låt med titeln ”Stevie Wonder” har jag ingen aning om.

Per Eggers tror jag heller inte att jag någonsin har hört på skiva (eller i något annat sammanhang). Och ”When My Little Girl Is Smiling” lockade mig inte heller att bli fan.

Däremot är bröderna Gärdestad hitmakare av den typ jag gärna lyssnar på, när tillfälle bjuds. Och deras ”Sol, vind och vatten” blev inte sämre av att det i dag var Laleh som sjöng den.

Tomas Ledin finns också i min skivsamling, dock inte med det som spelades i dag, ”De dagar vi drömt om”.

Evert Taube har jag allt av på skiva, då förstås också ”Tango i Nizza” som vi i dag hörde på gitarr. Och jag vet att det som förde Evert till många av de orter han har besjungit, till exempel Nice som Eldeman i dag ville att vi skulle skriva, var att han i yngre dagar också arbetade som sjöman.

Tar man sig längre västerut, från Medelhavet till atlantkusten, hamnar man i Portugal. Där, inklusive i huvudstaden Lissabon, har jag varit; jag har också hört Erik Axel Karlfeldts av Bo Sundblad tonsatta ”I Lissabon där dansa de”.

Fortsätter man sen norrut längs samma atlantkust, kommer man så småningom till Belgien, landet varifrån visskaparen och vissångaren Jacques Brel kom, och där har jag förstås också varit. Brel och hans sånger har jag ett långvarigt förhållande till. Ursprungligen kom jag i kontakt med Brels viskonst via Lars Forssell, men sedan har jag också lyssnat på Brels egna insjungningar, på franska. I dag fick vi höra Brel sjunga sin ”La bière”, en visa som vi som har läst franska i skolan förstår handlar om öl.

Från Belgien är det inte långt till Storbritannien, och därifrån hade Eldeman i dag hämtat många låtar.

Vi fick höra en hit för The Clash, den riviga ”Should I Stay Or Should I Go”.

Vi fick höra en instrumentalversion av The Beatles’ ”Yellow Submarine”, också en film som i svensk version fick heta ”Gul gul gul är vår undervattningsbåt”.

Och så fick vi höra en av de artister och låtar som förekom vid en födelsedagsgala för drottning Elisabeth 2002: Vi hörde Phil Collins i ”You Can’t Hurry Love”.

Kvar att nämna är då bara ”My Bonnie Is Over the Ocean”, en sång vi fick sjunga på engelsklektionerna i realskolan under tidigt 1950-tal. Men ska vi vara noga är den ju irländsk till ursprunget.

Och om en stund är det dags för Sven Melander, fast i ett annat radioprogram som jag också skriver om, varje dag.

Sommar i P1 med Jacob Mühlrad

Dagens Sommar-värd Jacob Mühlrad är en ny musikalisk bekantskap för mig, men jag har varit på konserter med musik av den av honom nämnde Sven-David Sandström, likaså Karin Rehnqvist. Jag har likaledes hört musik av de av Mühlrad nämnda John Cage och Igor Stravinskij (här som exempel på folkmusikaliska influenser).

John Cage förekommer i Mühlrads skivval i ”Sommar”, i vilket vi också får lyssna till två inspelningar med Daniel Barenboim, jude och israel som har utmanat landsmännen genom att spela Wagner – men i dag fick vi höra honom i Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht”.

Ur det judiska musikarvet spelade han Leonbard Cohen (”You Want It Darker”), The Barry Sisters (”Chiribim Chiribom” och, förstås, några exempel på sitt eget musikskapande.

Men musikdelen av programmet innehöll också musik med turkisk (Nese Karaböcek) och svensk-litauisk bakgrund (Silvana Imam), dessutom Eva Dahlgrens ”Lev så”. Eva Dahlgren framträdde vid uruppförandet av hans ”Kaddish”, ursprungligen en judisk bön från Armenien.

Somliga fann säkert musikvalet utmanande, men jag överraskades positivt av det.

Jag är inte säker på att Mühlrad i den talade delen av det här sommarprogrammet lyckades reda ut vad det är för slags musik han ägnar sig åt – glöm inte att en stor del av radiolyssnarna inte är förtrogna med den musik han talade om. Men somligt också där var kul att lyssna på, till exempel Sven-David Sandströms omdöme om Mühlrads pianospel (Beethoven och Chopin) vid en familjetillställning: Han borde lära sig spela efter noter eller övergå till popmusik.

Bakgrunden till att han spelade på gehör var att han var dyslektiker och inte kunde spela efter eller skriva noter. Men Sandströms anmärkning fick honom att ge sig fan på att lära sig de där besvärliga nottecknen.

Hans ”Sommar” innehöll annat som bör ha gått rakt in i hjärtat på vilka lyssnare som helst.

Ett var berättelsen om hur större delen av hans judiska familj, mormor och två döttrar, för evigt försvann i ett av de nazityska ockupanternas förintelseläger. Också morfar fängslades men överlevde som genom ett under vistelsen i lägret, också flera förintelsemarscher i slutet av kriget. Så han var en av dem som sen fraktades till Sverige, en till skelett reducerad människospillra, men fortfarande vid liv. Och i Sverige började han om: gifte sig på nytt och fick nya barn, bland dem Jacobs mamma.

Till slut dog han ändå, fast av cancer, och till svärtan i det här sommarprogrammet bidrar också barnbarnets berättelse om hur även morfars dotter, hans egen mamma, får svårartad cancer och beskedet att hon bara har ett par år kvar att leva.

För egen del har Jacob Mühlrad också haft ett handikapp till utöver dyslexin: Han lider av scenskräck, så svårartad att hans terapeut gav upp. Han beskriver hur paniken stiger minut för minut inför ett radioframträdande, bland annat hur han rusar ut på toaletten och kräks och kräks.

Eesti/Estland: Centern i Tallinn rämnar. Savisaar och hans anhängare, bland annat många ryssar, går ut med egen lista

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,7 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Kantar Emor har för nyhetsbyrån BNS genomfört en partisympatimätning, som har publicerats i tidningen Postimees den 27 juli:

Reformierakond (Reformpartiet) 26 procent.
Keskerakond (Centerpartiet) 23 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 16 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 7 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 6 procent.
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 5 procent.

Det intressanta och nya med den här mätningen är att De gröna för första gången på mycket länge klarar femprocentsspärren.

Resultatet ovan gäller för partipreferenser i riksdagsval, men mer intressanta är partipreferenserna inför höstens kommunalval (15 oktober).

Kantar Emor gör regelbundet mätningar också om partipreferenserna i sådana val, den senaste opinionsmätningen gjord den 9-16 juni: 1330 väljare i åldrarna 16-74 år har tillfrågats. Då ska man komma i håg att många i lokala val också röstar på enskilda kandidater eller på gemensamma listor – i juni skulle i Tallinn 12 procent av väljarna ha gjort så.

I juni var i övrigt partipreferenserna de här (alltså i det kommande kommunalvalet i Tallinn):

Keskerakond (Centerpartiet) 44 procent.
Reformierakond (Reformpartiet) 15 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 11 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 9 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 5 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4 procent.

Centerns mycket höga väljarandel i Tallinn har att göra med att det bor så många ryssar i huvudstaden, och ryssarna röstar i allmänhet på Centern. Den här siffran ska jämföras med den andel, cirka 25 procent, Centern har bland samtliga väljare – bland dessa finns också ryssar som har rösträtt i kommunalval men inte i riksdagsval.

Bland esterna är enskilda kandidater/gemensamma listor störst med 32 procent, och i småorter ute på landet är den andelen 38 procent.

En intressant kommentar står Kantar Emors analytiker Aivar Voog för: Om Edgar Savisaar, den avsatte centerledaren, skulle kandidera på en egen lista i Tallinn, skulle det parti, som har avsatt honom, alltså Keskerakond, halka ner från 43,5 procent till 21 procent. Då ska man veta att Edgar Savisaar i lokalvalet i Tallinn 2013 i den rysstäta stadsdelen Lasnamäe fick 39.932 personröster.

Den nuvarande ledningen i Keskerakond inser förstås vad en Savisaar-valsedel i Tallinn (där Centern i dag har egen majoritet) skulle kunna leda till, och partiledaren, Jüri Ratas, har därför erbjudit sin företrädare att få toppa Centerns valsedel i huvudstaden.

Men Savisaar och hans stödtrupper har inte nappat på det. De har haft egna möten, och beslutet är nu att de ska gå ut med en egen lista, toppad av Edgar Savisaar. Det enda kandidatnamn man i övrigt än så länge har offentliggjort är Olga Ivanova, en yngre kvinna av rysk börd, nu ledamot av Riigikogu (Riksdagen). Men vi får säkert höra fler namn – bakom det här nya valförbundet står för närvarande cirka 80 personer. Men stödet för en Savisaar-lista är mycket större; enligt uppgift står nära 2.000 personer bakom det här initiativet, och ryktet förtäljer också, att kretsden växer med hundratalet nya medlemmar per dag.

Tidningen Postimees har gjort ett ambitiöst försök att kartlägga vad den här nya gruppen står för men inte hittat mycket konkret när det gäller sådant som vallöften, målsättning vad gäller antalet röster och finansiering.

Den enda intressanta delen i den här genomgången handlar om vilka den nya gruppen ska samarbeta med. Företrädare för den svarar mycket listigt, att de vill samarbeta med Keskerakond; deras egen roll blir då framför allt att värna icke-esternas intressen.

Jüri Ratas och den övriga ledningen i Centerpartiet ligger än så länge ganska lågt: kritiserar inte Savisaar personligen utan hans dåliga rådgivare och har hittills inte hotat med uteslutning.

En del av Savisaar-anhängarna, främst bland dem EU-parlamentarikern Yana Toom, verkar också ha fått kalla fötter och tänker inte kandidera på den nya listan utan stannar kvar i moderpartiet.

Hur det här gröna ärtsoppskoket slutar återstår att se.

Sommar i P1 med Jonna Bornemark

I egenskap av pappa och därmed bekant med vad barnen lyssnade på är jag förstås förtrogen med Gullan Bornemark och hennes sånger. Själv har jag med stort utbyte läst deckare av Kjell-Olof Bornemark – läs gärna mer om honom under Kulturspegeln, Deckare. Däremot visste jag före dagens ”Sommar” ingenting om den som var sommarpratare i dag, Jonna Bornemark, inte heller vem hennes pappa var, han som spelar en viss roll för vad hon skulle komma att ägna sig åt i livet.

Nå, dagens ”Sommar” visade att hon kan stå på egna ben, så det är inte det. Men själv tror jag att vi alltid är präglade också av erfarenheter från och värderingar präglade av viktiga människor i vårt liv, inte minst våra föräldrar.

I samtalen med sin pappa kom Jonna Bornemark tidigt in på sådant som måste ses som filosofiska frågor, och när hon vid ett tillfälle på den fråga hon ställde till honom fick svaret ”Det har jag ingen aning om”, triggade detta henne ytterligare och bidrog till att hon senare under sin studietid gick över från psykologi till filosofi.

Jonna Bornemark blev sedan docent och lektor i filosofi vid Södertörns högskola.

Jag är själv en människa med stark dragning till rationalism, även historiematerialism, så det är under visst intellektuellt motstånd jag noterar, att hon för sin del också har hämtat ganska mycket tankegods från religion och då inte bara den religion vi känner till från vårt eget samhälle. Men jag är ändå road, till och med när hon utmanar mer normala Sommar-lyssnare genom att förhålla sig till och referera till exempel Mechthild av Magdeburg.

Hennes pappa hade enligt hennes mening i det här stycket en för ensidig hållning – hon säger själv att hon kommer från en icke-religiös familj. Men vad mer exakt som har fått henne själv att inta den ståndpunkt hon har framgår inte riktigt, mer än att hennes hållning allmänt är lyssnande och prövande. Hon säger sig också ha lärt sig mycket om sig själv även vid studiet av mycket avlägsna religioner.

Annat i hennes sommarprogram är mer begripligt för mig: Vår kunskap har sina gränser. New Public Management har för ensidigt fått prägla arbetslivet – ett ensidigt produktivitetstänkande riskerar att, som i hennes eget fall, föra oss till sjuksängen. Vi är sällan bara offer – vi bär också en förövare inom oss.

Mer tveksam är jag till hennes öppna hållning till tiggare. Missförstå mig nu inte: Jag är för generositet och ekonomisk utjämning, men individuella allmosor löser ju i grunden inga problem.

Hennes öppna hållning till yngste sonens autism finner jag sympatisk.

Musikvalet i programmet utmärks främst av att hon bara spelar kvinnliga artister, bland dem flera som vi har mött i tidigare sommarprogram i år: Robyn (”Don’t Fucking Tell Me What To Do”), Miriam Bryant (”Last Soul On Earth”) och så den artist och den låt som har spelats flest gånger i årets ”Sommar”, Barbro Hörberg med ”Med ögon känsliga för grönt”.

Men vi får också höra låtar med Laleh, Aretha Franklin, Billie Holiday (”All Of Me”), Laurie Anderson, P J Harvey, Pink och Nina Simone.

Ísland: Två regeringspartier under spärren. Nytt parti på väg in i Alltinget?

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 29,3 procent (+ 4,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 20,4 procent (- 0,2)
Píratar (Piratpartiet) 13,3 procent (- 0,4)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 10,6 procent (- 0,7)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 9,6 procent (- 3,8)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 6,1 procent (+ 2,5)
Viðreisin (Renässans) 4,7 procent (- 0,5)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,4 procent (- 0,5)

Regeringsledande Självständighetspartiet är det enda alltingsparti som ökar i den här mätningen. De i regeringen ingående Renässans och Ljus framtid ligger båda under spärren, Ljus framtid på en nivå som får en att undra om partiet kommer att finnas kvar i nästa riksdag, Alltinget.

Folkets parti, med Inga Sæland som ledare, debuterade i förra alltingsvalet. Den här gången ställer man upp med kandidater i alla valkretsar. Folkets parti driver frågor för de människor som flera andra partier har en tendens att glömma bort efter valdagen, till exempel sjukpensionärer och fattiga. Partiet vill att alla ska garanteras en inkomst på minst 300.000 (OBS) isländska kronor i månaden och vill finansiera detta genom att bland annat höja momsen för turistbranschen och lägga ned ambassader. Folkets parti förespråkar vidare att staten ska äga och driva en bank utan samma vinstintressen som affärsbankerna har.

Sommar i P1 med Miriam Bryant

Också jag har upptäckt Miriam Bryant. Som hörvärd sångerska.

Som sommarpratare var hon också intressant, men inte riktigt lika bra.

Jag tänker då inte främst på att hon gör några små språkfel, inte betingade av att hennes mamma är finska och hennes pappa är engelsman – det jag syftar på hör samman med hennes klassbakgrund och otillräckliga utbildning. Det senare kompenseras dessutom mer än väl av att hon har talang och musikalisk feeling och förmåga. Och ändå bär hon med sig en rädsla för olyckor och en osäkerhet som aldrig riktigt släpper taget om henne.

Det hon i etapper berättar om sitt eget liv – många av de här delberättelserna är för övrigt intressanta – binds heller inte samman av någon riktigt sammanhängande berättelse, och vi får faktiskt heller inte någon analys till exempel av vad som en gång i världen förde hennes föräldrar tillsammans och vad som, mer konkret, fick dem att separera. Och om nu pappans alltför stora konsumtion av alkohol särade det här paret – varför drack han?

I hennes berättelse drabbas den här familjen av olyckor, utöver den just nämnda också av att en kemiexperimenterande lillebror, fem år, lyckas bränna ner huset den här familjen bor i. Redan innan hon har berättat vad som hände med familjens hem, har vi fått en förvarning: Den här familjen var lycklig innan lillebror föddes och allt sedan gick åt helvete. Till att det gick åt helvete bidrog sen det liv de tvingades föra i ett främmande hus på samma gata, medan deras eget nedbrunna hus renoverades. Till familjens samlade olycka bidrog också det faktum, att mamman blev påkörd av en bil. Föga förvånande rankar hon trygghet främst bland det hon vill se som meningen med livet. Samtidigt säger hon också, med den ambivalens jag ser hos henne, att hon ständigt vill växa och hitta nya saker.

Vi får oss vidare till livs berättelsen om hennes livs första kärlek, som sen ändade i att de separerade. Men trots att killen i fråga om och om igen bedrog henne, tycks hon ändå fortfarande ha kvar ett slags kärlek till honom.

Men det finns också delberättelser i hennes ”Sommar” som är mycket hörvärda. En sådan är den dragning hon redan från mycket ung ålder hade till Håkan Hellström och hans musik. När hon var 12 skrev hon ett slags beundrarbrev till honom, som hon dock inte postade, vakade också i hans portgång. Det här icke avsända brevet läste hon nu upp, peppad av att hon tillsammans med sin idol har fått sjunga på Ullevi för en publik om 70.000 åhörare.

Duetten med Håkan Hellström på Ullevi den 5 juni 2016, ”Det är så jag säger det”, spelas självfallet i Miriam Bryants sommarprogram, och så får vi också höra Hellström sjunga ”Här kommer lyckan för hundar som oss” (i sista ordet i titeln samma språkfel som Bryant tidigare har gjort!).

Hennes låtlista börjar rivigt med Astrid S och ”Vi er perfekt men verden er ikke det” och Haïm och ”The Wire”. Hon spelar också till exempel Veronica Maggio (”Låtsas som det regnar”, Coldplay och förstås sig själv i ”Svart bil”.